≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Stefan Forss

I Finland firar vi 100 år av självständighet. Det blev möjligt främst av två orsaker.

Rysslands interna svaghetstillstånd för hundra år sedan och särskilt bolsjevikernas revolution i november 1917 gjorde det möjligt för Finland att äntligen slita sig loss.

Den andra orsaken var att vår veterangeneration och finska armén mot alla odds lyckades förhindra att Stalins oövervinneliga röda armé skulle ha ockuperat Finland 1940 och 1944. Priset för att Finland aldrig blev en kommunistisk folkrepublik var högt, 95 000 stupade soldater samt 2 000 civila. Den senare siffran visar att Finlands försvarsmakt förmådde uppfylla sin huvuduppgift att skydda och värna landet och dess befolkning kanske bättre än något annat krigförande land i Europa. Under vår försvarskamp fick vi också betydande hjälp, främst från Sverige, som vi har stor anledning att vara tacksamma för.

En svensk symbolhandling som vi även kunnat glädjas åt sedan 2003 är att Konungen vid officiella statsbesök i Finland också lägger ned en krans vid minnesstenen för de för Finland fallna frivilliga svenska soldaterna, bara ett kort stenkast från deras överbefälhavares, marskalk Mannerheims grav på Sandudd, Finlands motsvarighet till amerikanernas Arlington.

Konung Carl XVI Gustaf uppvaktar vid Minnesstenen över för Finland fallna svenska frivilliga, Sandudd, Helsingfors den 26/8 2003. T.v. Svenska Finlandsfrivilligas hedersordförande, överstelöjtnant Orvar Nilsson. (Foto: Magnus Wistbacka)

Konung Carl XVI Gustaf uppvaktar vid Minnesstenen över för Finland fallna svenska frivilliga, Sandudd, Helsingfors den 26/8 2003. T.v. Svenska Finlandsfrivilligas hedersordförande, överstelöjtnant Orvar Nilsson. (Foto: Magnus Wistbacka)

Under lyckligare omständigheter skulle också Estland, Lettland och Litauen ha kunnat fira 100 års självständighet i år. Så blev det inte, utan i stället hamnade de som sovjetrepubliker under ett halvsekels ockupation att betala ett långt högre pris än Finland. Då de i samband med Sovjetunionens upplösning återvann sin självständighet, uppfylldes inte bara balternas egna drömmar och förväntningar, utan det hade en dramatiskt positiv effekt även säkerhetspolitiskt för Finland och Sverige. Med det sovjetiska militära uttåget ur Baltikum under första hälften av 1990-talet försvann en primär invasionsriktning.

Att värna om detta, d v s att göra det som är möjligt för att säkra att rysk militär inte än en gång skulle komma att kontrollera de baltiska stränderna, är självfallet ett mycket högt finskt och svenskt intresse. I mitten av 1990-talet försökte USA få Finland och Sverige att ta ansvaret för balternas försvar, men en sådan börda hade vi naturligtvis inte möjlighet att ta på oss. Den frågan löstes på det politiska planet då de 2004 blev medlemmar i Nato. Att det sedan dröjde länge innan Nato började göra verkliga militära beredskapsplaner för baltstaternas försvar är att beklaga, men just på den biten arbetas det nu intensivt.

Detta innebär självfallet en utmaning även för Finland och Sverige, eftersom trovärdiga militära beredskapsplaner inte kan åstadkommas utan betydande indirekt stöd från främst Sverige men i viss mån också Finland. Att det förhåller sig så är militär expertis rörande eniga om. Kungl Krigsvetenskapsakademiens eminenta bok Till bröders hjälp rekommenderas.

Alltnog, att torgföra eventuella utfästelser som Finland och Sverige kunde tänkas göra för balternas försvar är ingen klok politik. Man bör inte öppet visa alla kort. Vad man däremot kan säga är att vi inte kan låtsas vara neutrala och avsäga oss Lissabonavtalets solidaritetsklausul. Neutralitetens tid tillhör för Finland och Sverige historien, vi är inte längre i praktiken ens alliansfria, så stark är vår tillhörighet i det västliga lägret. Den insikten har ryska militären f ö sedan länge. Om det brinner i knutarna ska vi inte inbilla oss att vi kan stå vid sidan och titta på. Vi blir indragna i konflikter som berör närområdena. Men det är också i vårt egenintresse att vara beredda att ta kalkylerade risker för att freden ska kunna bevaras och att bränder inte uppstår.

Det innebär att vi gemensamt måste försvara den säkerhetsordning som började byggas upp inom ESK (nuvarande OSSE) med Helsingforsdokumentet1975 (Helsinki Final Act 1975) och som på 1990-talet gav så vackra resultat (Paris Charter for a New Europe 1990, Istanbuldokumenten 1999). Detta är den värdegrund vi bör bygga på och vi kan inte backa enbart för att Ryssland inte längre godkänner de centrala OSSE-dokumenten. Putins stand-in som president, Dmitrij Medvedev föreslog i april 2009 i Helsingfors ett reviderat dokument, som han kallade Helsinki Plus. En slagfärdig kollega vid finska försvarshögskolans strategiska institution bedömde då att det ryska förslaget i verkligheten var ett Helsinki Minus. Grundbultarna i OSSE-dokumenten fanns inte längre kvar (bl a nationernas suveräna rätt att själva välja sina säkerhetsarrangemang, förbudet att bruka eller hota med bruk av våld, gränsernas okränkbarhet). Intressesfärer legitimeras.

I det sammanhanget är faktiskt Molotov-Ribbentropavtalet och dess hemliga tilläggsprotokoll alltjämt överraskande aktuella. Rysslandsexperten Paul Goble argumenterar att Ryssland än i dag har väldigt svårt att helt ta avstånd från M-R-avtalet. Goble stöder sig på ryska underrättelseofficeren, generallöjtnant Pavel Sudoplatov (chef för NKVD:s specialoperationer) som i sin bok Special Tasks (1994) skrev följande:

“The Molotov-Ribbentrop accord was extremely highly valued by the Soviet leadership because this was the first treaty with the participation of the USSR where one of the leading world powers (Germany) officially recognized the Soviets having a right to its own interests beyond its own borders. Nothing similar had occurred in the entire history of the USSR.”

Med stalinismens återkomst i Vladimir Putins Ryssland är ett dylikt erkännande än viktigare att notera. De kretsar som upplever OSSE-dokumenten som likgiltiga eller överspelade bör besinna sig. Alternativet ovan förskräcker.

Vad Ryssland under Putin är kapabelt till har man demonstrerat med stor tydlighet. Delar av Georgien annekterades efter kriget 2008, Krim stod i tur 2014 och Ryssland har i praktiken tagit kontrollen över även andra delar i Ukraina, i Donbass. Enligt ryska och ukrainska pressuppgifter medgav utrikesminister Lavrov slutligen att Ryssland även initierade kriget i östra Ukraina.

Ryska folkets förtroende för president Putin är dock alltjämt starkt. Stalin utsågs nyligen till Rysslands största person genom tiderna, medan Putin kom tvåa. Han klår bl a Peter den Store. Sextio procent av ryssarna anser alltjämt att landet är för litet och att vissa länder vid landets gränser egentligen tillhör Ryssland. President Putin kan alltså åberopa folkets starka stöd för sin politik. Allt detta är sådant som vi måste förhålla oss till och också gardera oss emot – tillsammans. Något dylikt ska inte få ske i vårt närområde.

För vissa är Natomedlemskap den självklara lösningen. Att ansluta sig till den västliga försvarsalliansen Nato utifrån politiska värdeomdömen är i sig inte klandervärt. President Ahtisaari, mottagare av Nobels fredspris, står för denna åsikt. Men Finland är en demokrati och en stor majoritet av finska folket anser alltjämt att Natomedlemskap inte är till fördel för landet. Det måste respekteras.

En annan synpunkt som tyvärr knappast alls debatterats är att Natos militära förmåga sedan1990-talet körts ned till den grad att man inte längre – USA undantaget – har kapacitet eller förmåga att föra storskaliga krig. Fredsdividenden utmättes till fullo och återtagning är synnerligen kostsamt och politiskt oattraktivt för många prominenta europeiska medlemsstater. Även om god vilja fanns är det en omständlig och tidskrävande procedur att ställa om försvarsmakterna från krishantering till ”high end operationer”.

Finland och Sverige har redan nu utvecklat försvarssamarbetet i glädjande hög grad och kursen står fast. Men detta är naturligtvis otillräckligt. I dagarna har båda våra länder ingått bilaterala avtal med både Tyskland och Storbritannien. Då Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen talar om en kommande europeisk försvarsunion inom EU, är det skäl att lyssna. Finland är i princip positiv till en sådan utveckling. I praktiken ska det ändå inte bli någon dubblering, utan Nato består i sin traditionella roll. Om man går händelserna i förväg kan man kanske se vid horisonten att EU ”utlokaliserar” det hårda försvaret till Nato. Många hinder finns dock kvar. ”Det viktigaste är att känslan att hjälpa varandra vaknar. Jag hoppas att det ökar inom Europa”, sa president Sauli Niinistö vid ett seminarium i St. Michel den 1 juli.

Alltnog, vi har inte suttit och rullat tummarna de senaste åren, men det behövs ändå klara mellanstationer. Vi bör alldeles särskilt satsa på Norden som en naturlig koalition av villiga att hantera de stora utmaningar som vi med säkerhet har framför oss. Vi har en gemensam värdegrund att bygga på. Våra nationella försvarsmakter har sina styrkor och svagheter. Vi ska kunna agera tillsammans, söka sådana lösningar som stöder styrkorna och minskar svagheterna. Det innebär också att våra ledande politiker förbinder sig till denna form av samarbete, att man är med på kartan och också i allt högre grad deltar i övningar och spel som stärker samhörighet och samförstånd. Negativa överraskningar kan komma snabbt och oväntat och då behövs snabba koordinerade beslut.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.