≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Joakim von Braun
Foto: Shutterstock.com

Foto: Shutterstock.com

När media skriver om Moskvas påverkan av de allmänna valen i USA, Frankrike och andra västländer och hur hackinggrupper från Rysslands underrättelsetjänster hackat sig in i datorer som tillhör Demokraterna och Republikanerna, ska man vara medveten om att denna verksamhet inte är någon ny uppfinning. Det är inte något som har specifikt med IT eller Internet att göra, det rör sig om ett par nya synnerligen effektiva och djupgående arbetsmetoder. När Sovjetunionen satsade som mest på aktiva åtgärder under Kalla krigets sista decennium hade den första persondatorn just släppts (och hade då fortfarande inte någon hårddisk) medan Internet som vi känner det idag slog igenom först under det oberoende Rysslands och Jeltsins första år. Påverkansoperationer var dock något man redan då hade lång erfarenhet av.

Redan efter bolsjevikernas statskupp hösten 1917 började Lenin, Trotskij, Stalin och andra ledande revolutionärer diskutera hur världsrevolutionen skulle kunna genomföras. Samtidigt var Ryssland slagit i spillror och det fanns varken pengar till uniformer, mediciner eller ammunition. Det var oerhört viktigt att få diplomatiska erkännanden och locka andra länder att skriva handelsavtal med Moskva. Bolsjevikerna insåg snabbt att det ryska arbetet för revolutionen och stödet till västländernas kommunistpartier skulle bli problematiskt. Revolutionerna i Österrike, Ungern, Alsace, Bayern, Finland, Estland och Slovakien åren 1918-1919 hade spritt en stor oro bland västvärldens regeringar och näringsliv. Man lyckades lura många makthavare genom att dela på sin verksamhet så att den Sovjetiska regeringen skötte allt om rörde diplomatiska förbindelser och handelsavtal medan samarbetsorganisationen för världens kommunistpartier, Kommunistiska Internationalen, stod för den revolutionära verksamheten och förbindelserna till alla kommunister runt om i världen. Komintern påstods vara fristående från den sovjetiska staten och statsledningen i Moskva kunde påstå att revolutioner i främmande länder inte var något som Sovjetunionens utrikesministerium sysslade med. Idag vet vi att detta var en lögn men före andra världskriget fanns det många som trodde på denna historia.

Även om revolutioner inte påstods finnas på den sovjetiska dagordningen var krigsinsatser något som gjorde det. Åren 1919-1921 var bolsjevikerna i fullt krig med det nya landet Polen som fått sin frihet tack vare fredsavtalet i Brest-Litovsk 1918 (då också Finland, de tre baltiska länderna, Vitryssland, Ukraina med flera länder fick sin frihet). När ryssarna fick för sig att försöka införliva polackerna igen var redan Vitryssland och Ukraina nyblivna delar av det växande sovjetimperiet. Den 13:e november, lite mer än ett halvår efter fredsavtalet i Brest-Litovsk, sade bolsjevikerna i Moskva ensidigt upp fredsavtalet och i februari 1919 börjar Kremls trupper marschera in i Polen. Två år senare kan man konstatera att man förlorat mot Pilsudskis polska trupper.

I sin utvärdering av kriget och i sina försök att finna verktyg för att det inte skulle hända igen, fick Politbyrån år 1921 av en föredragning av Josef Unsjlicht som 1920 varit medlem i Polens Revolutionära Kommitté, Polrewkom, och som nu var vice chef för Tjekan. Han hade vänt sig till Stalin och Trotskij med sitt förslag och föreslog nu ävenledes Politbyrån att både Tjekan och GRU (det som då hette Razvedupr), skulle bilda en avdelning för desinformation med syfte att lura Röda Arméns fiender. Här skulle underrättelseofficerare från Tjekan och Razvedupr samarbeta med Utrikesministeriets tjänstemän i sina försök att sprida falska dokument, bland annat påhittade rapporter från agenter och egentillverkad statistik. Det hela skulle samordnas för att ge fienden en helt felaktig bild av de ryska styrkorna och vilken kapacitet de hade. Den 22:a december 1922 föddes Röda Arméns avdelning för desinformation (Дезинформационное отделение) som därmed blev Sovjetunionens allra första organisation för att syssla med ”aktiva åtgärder” d v s olika former av påverkan mot andra länder. Chef fram till 1930 var lettländaren Oskar Stigga och övergripande ansvarig var Michajl Frunze, bolsjevikernas främste militära strateg. OGPU startade sin avdelning några månader senare, således år 1923.

Under tiden fram till Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen hade Kreml fyra underrättelsetjänster till sitt förfogande. De bägge mest kända, NKVD (som senare blir KGB) och GRU, torde vara kända av de allra flesta. De om är familjära med projektet att dekryptera sovjetiska chiffertelegram under Andra världskriget, Venona, minns säkert också ”GRU Marin” som var Röda Flottans egen underrättelsetjänst. Denna uppgick i GRU under kriget. Den fjärde organisationen var den kommunistiska internationalen Komintern och dess avdelning för kommunikation, OMS.

När Sovjetunionen strävade efter att upprätta diplomatiska förbindelser med omvärlden för att sedan förhandla fram värdefulla handelsavtal med de länder man hade förbindelser med, var det synnerligen besvärligt att man samtidigt arbetade för att starta väpnade revolutioner i samma länder. Tack vare Komintern kunde Kreml peka på den från sovjetstaten ”oberoende” kommunistiska internationalen som man inte hade någon kontroll över. Idag skulle de säkert kallat den för en NGO (Non-Government Organisation). I strategin med aktiva åtgärder har alltid ingått att försöka visa upp ett samhälle som är så likt vårt som möjligt. Trots att det sovjetiska kommunistpartiets (SUKP) politbyrå och centralkommitté var landets maktcentrum skapade man ett parlament och en regering som vi i väst kunde se och till och med umgås med, skicka delegationer till, ta emot gästande delegationer från etc. Allt detta, och mycket annat i sovjetsamhället, var endast till för att lura oss att deras kommunistiska samhälle var som vårt eget.

OMS, Internationella Kommunikationsavdelningen (Отдел международных связей), var den avdelning inom Komintern som fungerade som både förbindelse- och underrättelseavdelning. Precis som de mer kända systerorganisationer värvade de även OMS agenter. I princip kom de alla från världens kommunistpartier. Några av de mest kända agenterna var Richard Zorge (gick senare över till GRU och hamnade i Japan); Arnold Deutch (gick senare över till NKVD och värvade de berömda ”Cambridge Five” b .a med Kim Philby); Ernst Wollweber (gick senare över till GRU och senare till NKVD. Ökänd sabotör); Aino Kuusinen (gift med Otto Wille Kuusinen, gick över till GRU och arbetade parallellt med Zorge i Japan. Använde då ett svenskt pass som hon fått av Signe Sillén, hustru till kommunistpartiets ordförande Hugo Sillén).

OMS skötte Kominterns samtliga förbindelser bl a genom ett omfattande kurirnätverk som transporterade hemliga meddelanden, förbjudet propagandamaterial liksom stora summor kontanter. De skötte också de krypterade radioförbindelserna som upprätthölls med strax över 30 kommunistpartier, bland annat det svenska. I Moskva hade man även en särskilt radioskola som tränade hundratals telegrafister, inklusive många svenskar, som även fick lära sig hur man skapade nya chiffer. Redan på ett möte den 8/8 1921 slöt GRU, NKVD och OMS en överenskommelse om att Komintern skulle kunna få använda sig av den sovjetiska diplomatposten via officerare från GRU och NKVD. På detta sätt kunde de minska risken för att OMS agenter greps med komprometterande material på sig som dessutom ökade västsidans kunskaper om Kominterns illegala verksamhet.

Tack vare kontakterna genom Komintern fick Moskva en bra bild av kultursektorn i västvärlden. Det finns ett otal exempel på författare, journalister och andra som fick betalda resor till Sovjet och som gladeligen lät sig trakteras och skjutsas runt i landet. Detta medförde en mängd böcker och många tidnings- och tidskriftsreportage som lästes med stort intresse i länderna i väst. I andra riktningen skickades dans- och teatergrupper samt musiker som uppträdde i väst. Det är klarlagt att dessa icke-politiska aktiviteter ansågs som oerhört viktiga aktiva åtgärder av den sovjetiska ledningen. Intressant nog skiljer sig dessa aktiviteter knappt alls från dagens motsvarande verksamhet.

Samtliga fyra sovjetiska underrättelsetjänster hade officerare stationerade i Sverige från tidigt 1920-tal. De uppträdde främst under täckbefattningar som diplomater, handelstjänstemän och korrespondenter för nyhetsbyrån Tass. I och med Kominterns 7:e kongress 1935 svängde den sovjetiska utrikespolitiken rejält. Från att ha ägnat sig åt en våldsam och intensiv kritik mot socialdemokraterna i Europa som varande ”socialfascister” som splittrade arbetarklassen bytte man fot och omfamnade sina forna fiender. Man skulle nu samarbeta med både socialdemokratiska och borgerliga partier liksom liberaler och kristdemokrater. Nu sökte Moskva samarbete och propagandisterna inom Komintern fick order om att skapa så kallade ”folkfronter” för att kunna närma sig de andra partierna. Fronterna var en viktig aktiv åtgärd med syfte att få alla icke-kommunister samlade i organisationer tillsammans med kommunisterna och samarbeta för ett begränsat antal politiska paroller. I Kreml hade man främst två syften med folkfronterna:

    att kunna närma sig progressiva individer och socialdemokrater på vänsterkanten och vinna dem för medlemskap i det kommunistiska partiet

    att få ett stort antal icke-kommunister att strida för viktiga kommunistiska paroller

Frontorganisationerna styrdes av ett fåtal partianslutna kommunister vars stora inflytande helst inte skulle märkas eller synas. Anklagelser om kommunistisk dominans bemöttes oftast av socialdemokratiska borgerliga aktivister som återkommande förklarade att det inte fanns någon styrning eller någon konspiration och de var minst av allt styrda av några kommunister.

Den allra viktigaste frågan efter 1935 blev snabbt stödet till demokratin i Spanien och till de Internationella Brigaderna som stred mot Franco i det spans inbördeskriget 1936–1939. Internationella Brigaderna var också en folkfront med aktiva från världens kommunistpartier, anarkister, syndikalister, socialister och oberoende. Till skillnad från de politiska folkfronterna blev dessa totalt dominerade av en överväldigande majoritet av kommunister. För det första var det inte så många demokrater som kunde lockas att ta till vapen. För det andra såg man i Moskva de Internationella Brigaderna som viktig träning av kommunistiska revolutionärer som i en framtid skulle kunna ta till vapen i strid mot de borgerliga demokratierna i väst.

Kremls underrättelsetjänster fann också andra fördelar med IB. När de sammanlagt cirka 35.000 frivilliga strömmade till beslag tog man deras identitetshandlingar som pass och annat. Dessa fann sin väg till ett antal förfalskningsverkstäder, främst i Moskva, där de kom att få andra namn och foton. De som tillhört icke-kommunister var bäst eftersom risken att deras passnummer skulle dyka upp på spärr- eller övervakningslistor i något lands gränstrakter var minimala. I Spanien kunde man studera lämpliga kandidater till sin egen agentverksamhet och även erbjuda dem utbildning och träning innan de skickades ut på uppdrag. Till skillnad om man tog människor till Moskva väckte utbildningarna i Spanien ingen uppmärksamhet. Under tiden i Spanien lanserade ryssarna sitt allra första spetnazförband i form av 14:e Partisankåren med specialskolor i Valencia och Barcelona. Många skandinaver tjänstgjorde i kåren varav ett antal svenskar och norrmän senare rekryterades till Wollweber-ligan. De kom senare även att bli aktiva i motståndsrörelserna i sina hemländer. Trots att NKVD också passade på att utnyttja kriget till att avrätta mängder av spanska politiska motståndare inom vänsterorganisationer som POUM, fackföreningen CNT och det anarkistiska FAI blev resultatet att Sovjet fick många positiva kommentarer för sina insatser för ”Spaniens folk”.

En otrolig mängd av källor, förtrogna kontakter och politiskt kapital försvann först i och med Stalins blodiga utrensningar, främst under åren 1936-1938 och därefter Molotov-Ribbentrop-pakten åren 1939-1941. Samtliga fyra tjänster drabbades av stora utrensningar, särskilt de som hade erfarenhet från arbete i utlandet. Mycket av dessa utrensningar liksom även de som ägde rum i slutet av och efter kriget riktades mot de som sett hur livet fungerade i väst. Till och med många av de sovjetiska krigsfångarna som svultit i tyska läger ansågs ha fått en alldeles för positiv bild av västvärlden. Också många av de soldater som marscherat genom östra Europa ansågs anfrätta av det västliga materiella överflödet.

En riktigt grym test på många kommunisters lojalitet blev Molotov-Ribbentrop-pakten då tusentals aktiva kommunister tvingades ställa sig framför folket och försöka förklara sitt handlande. En under denna tid aktiv kommunist som hade skolats på Internationella Lenin-skolan i Moskva åren 1935-1936, blev partitidningen Ny Dags korrespondent bl a i Norge våren 1940. Han tvingades då skriva om de vackert marscherade nazityska soldaterna på Karl Johan som möttes av glada norska människomassor. Detta kom han att ångra i hela sitt liv och var en av anledningarna till att han senare hoppade av från kommunisterna och gick över till socialdemokraterna.

Trots de många grymheter som inträffade innan kriget, förräderiet med Molotov-Ribbentrop-pakten och händelser som Katyn-massakern då NKVD slaktade tusentals polska officerare, hade både många kommunister men också folk i gemen en positiv bild av Sovjetunionen efter deras kamp under kriget och Stalin hamnade på förstasidan av amerikanska bildtidningar med epitetet ”Uncle Joe”. Det är sällan massmördare får sådana hyllningar i demokratier och visar att Moskvas arbete med aktiva åtgärder inte hade varit bortkastat.

Författaren är skribent, specialiserad på IT-säkerhet och underrättelseverksamhet.