Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Strax är Stefan Löfvens första vecka som vår statsminister över. Vid regeringsbildningen i fredags utsågs som väntat Margot Wallström till utrikesminister och Peter Hultqvist till försvarsminister.

Det finns ömsom vin och vatten att peka på under denna vecka. Fem reflektioner:

A) Ryssland återkom i regeringsförklaringen efter fyra års frånvaro(!)

”Rysslands annektering av Krim är ett folkrättsbrott. Rysslands destabilisering av Ukraina måste upphöra. Utvecklingen i vårt östra grannskap kommer att bli en av våra största utmaningar.”

Om dessa allvarsord från statsministern kommer att synas i konkret stärkande av försvarsförmågan återstår att se, men det är bra att detta uttrycks klart.

B) Miljöpartiet agerade som förutspått och accepterade Försvarsberedningens överenskommelse:

”Ett brett samarbete i riksdagen i försvarsfrågorna är centralt för vårt land. Försvarsberedningens förslag ska genomföras.”

Hur detta ska omsättas konkret återstår dock att se, precis som ovan. Miljöpartiets ledning liksom socialdemokraternas har dock inkasserat en liten pluspoäng genom att komma överens.

C) Huruvida försvarsberedningens syn på NATO ligger fast är däremot öppet för tolkning efter att den nya regeringen klarat ut att vi inte ska söka medlemskap i regeringsförklaringen. Av vad jag förstår från referaten har utrikesministern talat om mindre entuasiasm när det gäller samarbetet, vilket i så fall är förvånande. Läsekretsen känner säkert till att jag är skeptisk till NATO-medlemskap, men vi borde inte smälla igen den dörren. Sverige bör ge sig självt största möjliga handlingsfrihet inför en svårförutsägbar framtid.

D) Det gör man inte heller när det gäller erkännandet av Palestina. Inom ramen för en två-statslösning är det naturligt förstås, men det erbjuder två problem.

Koordineringen inom EU saknas. Det behöver inte vara fel att gå först, men här försvårar regeringen ett samlat handlande.

Dessutom är det problematiskt att det är Hamas som styr Gaza, vilket innebär att vi är beredda att erkänna en stat som delvis leds av en terroristorganisation som bland annat vill utrota staten Israel och skjuter raketer urskiljningslöst mot den israeliska civilbefolkningen.

För tydlighetens skull så anser jag att Israels bosättningspolitik är oförsvarlig, och att landet begår systematiska övergrepp på den palestinska civilbefolkningen genom exempelvis förnedrande procedurer för dessa att söka vård på ockuperade områden. Det jag ifrågasätter är alltså timingen.

E) Den riktiga skrällen var överflyttandet av krisberedskapen och Kustbevakningen till justitiedepartementet. Hur detta ska koordineras kan bli en mardröm, om Sverige skulle utsättas för större påfrestningar. I synnerhet som Försvarsberedningens skrivningar om civilförsvaret pekar i en annan riktning. Räkna med att undertecknad kommer att ställa frågor om detta vid seminarium, när tillfälle ges.

Till detta kommer ljudbangar över Öland och Gotland liksom prospekten för ett möjligt återupptagande av offensiven i Ukraina. Det gäller ju för Kreml att försvåra parlamentsvalen i Ukraina i slutet av månaden.

Det har alla utsikter att bli en skakig resa för den nya regeringen och svenska folket. Historien är inte slut, den har bara vänt ett blad.