≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl Putin som ryska ambassadörer uttalat direkta hot om kärnvapenanvändning mot väst. De har bl a gällt specifikt beredskapen vid ockupationen av Krim eller mer allmänna hot mot Natoutvidgning eller olika länders påstådda aggressivitet mot Ryssland eller ryska intressen.

Den ryska synen på kärnvapen och deras användning uttrycks formellt i säkerhetskonceptet eller militärdoktrinen. Av dessa framgår att Ryssland förbehåller sig rätten till ”first-use” om man upplever att nationen hotas av massförstörelsevapen eller överlägsna konventionella vapen. En tidigare version av doktrinen konstaterade t o m att massiva IT-angrepp skulle kunna utlösa ett kärnvapensvar. Detta gäller även med Ryssland allierade länder. Eftersom tolkningsföreträdet av den aktuella situationen ligger hos Moskva är slutsatsen att den allmänt givna försäkringen i militärdoktrinen av ”no first-use” är värdelös.

En liknande situation rådde under stora delar av det kalla kriget. Befälhavare för de ryska styrkorna i Östtyskland avslöjade efter sammanbrottet att de aldrig hade haft för avsikt att bry sig om några politiska löften om kärnvapen eller oannonserade angrepp på NATO-”vår uppgift var ju att vinna kriget”, som en general uttryckte det.

Historien visar också att WP-staben (helt dominerad av Sovjetunionen) länge planerade massiv användning av kärnvapen vid angrepp västerut bl a mot Danmark – väl dokumenterat från arkiv och forskning. Luftdetonationer på ett halvt megaton över Köpenhamn och mindre laddningar mot en rad danska städer planeradesde flesta militärt betydelselösa, alltså helt civila mål. Att styrkorna i Baltiska och Leningrads milo, som svarade för angreppsplaner mot Finland och Sverige, skulle haft ett annat modus operandi förefaller osannolikt. Avgörande var att med terrorbombningar tvinga motståndarna till snabb underkastelse.

För svenskt vidkommande torde den politiska ledningen mycket snart ha insett att kapitulation var enda sättet att hejda ett förödande förlopp. En tänkt detonation över Köpenhamn hade redan det genom effekter på Malmö utgjort casus belli, alldeles frånsett att man konstaterat förödelsen på andra sidan sundet och dragit den enda tänkbara slutsatsen.

Denna syn på kärnvapen går även i dag som en röd tråd genom ryskt militärt tänkande. Kärnvapen är den nödvändiga stormaktssymbolen, som därför prioriteras i budgeten, och man behåller, trots höga kostnader kärnvapentriaden. Den praktiska användningen av främst taktiska laddningar lärs dessutom ut och övas kontinuerligt vid högre skolor och i större manövrar. Ryssland bedöms ha ca 2000  laddningar i bruk och upp till ca 5000 i reserv, huvuddelen placerade hos flyget, men även markstridskrafterna förfogar över sådana, som sannolikt kan användas av artilleriet. De taktiska kärnvapnen har inte ingått i några nedrustningsavtal, och lagring, utplacering samt säkerhet är i stort okänt, liksom på vilken nivå beslut om användning fattas.

Min slutsats blir att kärnvapentröskeln vid ett eventuellt krigsutbrott för rysk militär alltjämt måste betraktas som oroväckande låg. Den blir inte högre av att den politiska ledningen internationellt retoriskt utnyttjar ett potentiellt hot. Ryssland har i dag en bedömt acceptabel andraslagsförmåga, trots motgångar och förseningar i kärnvapenprogrammet. Man stoltserar med prestanda, utlovar banbrytande ”överraskningar” och prioriterar nya missiler med stor penetrationsförmåga. Fram till 2020 skall 400 nya långdistansmissiler levereras. Strategiskt kärnvapenbärande flyg går åter ut på långa distanser och kränker gränser. Utplacering av Iskander sker eller hotas ske i närområdet. Rysk underrättelsetjänst bedriver åter verksamhet mot svenska militära mål och operativa förhållanden. Förmodat ryska ubåtar går åter in i svenska skärgården.

Uppenbarligen är detta populärt hos ryssen: i en nyligen genomförd opinionsundersökning får Putin sin hittills högsta notering för att han återskapat rysk militär förmåga och inrikespolitisk stabilitet. Putins popularitet är i alla undersökningar starkt knuten till krig eller krigshot. Detta sker trots att han leder landet mot den militariserade polisstaten, för att citera förre finansministern Kudrin. Den slutsats Putin måste dra mot bakgrund av att han riktar in sig mot en lång period på tronen blir enkel och skrämmande.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA