≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Nils Daag

Den som med ett ord vill sammanfatta de senaste årens samhällsutveckling i Västvärlden landar ofta på populism. Detta diffusa begrepp sätts i samband med Brexit, Trumps intåg i Vita Huset och massiva valförluster för de etablerade maktpartierna till höger och vänster. I några länder sitter högerpopulistiska partier redan vid makten. I andra löses tabut mot samverkan med dessa snabbt upp. Sällan har en politisk tänkare haft så fel som Francis Fukuyama, när han efter Warszawa-paktens fall och Sovjetunionens upplösning myntade tesen om ”Historiens slut”. Att den liberala demokratiska modellen slutgiltigt segrat.

När vi i Sverige diskuterar säkerhet är det i ett öst-västligt perspektiv. Alla är ense om att Försvaret måse stärkas. Det militära hotet från Ryssland står i centrum liksom frågan om vi ska söka formellt medlemskap i NATO. I södra Europa dominerar Nord-Syd dimensionen och hoten består i första hand av terrorism, migration etc. Det är framförallt detta som den franske presidenten Macron vill att EUs säkerhetspolitiska samarbete ska handla om.

Men det finns en grupp stater som det talas mindre om i dessa sammanhang nämligen Centraleuropa. Av de mindre länderna har Österrike väckt särskild uppmärksamhet. Det var där som högerpopulismens framgångar inleddes. Nu riktas åter blickarna mot Wien. FPÖ s kandidat var ytterst nära att vinna presidentvalet. När sedan detta populistiska parti med nazistförflutet trädde in i regeringen efter parlamentsvalet skedde detta i en europeisk miljö som radikalt skiljer sig från den som rådde vid decennieskiftet 1999/2000. Sedan dess har Rysslands säkerhetspolitik blivit alltmer aggressiv samtidigt som andra utmaningar i form av migration, terrorism etc tilltagit. Brexit och den tyska inrikespolitiska krampen undergräver ytterligare Europas ställning i ett läge där vår relativa politiska och ekonomiska styrka fortsätter att försvagas.

I Polen har Kaczynskis parti Lag och Rättvisa sökt vidga kontrollen över rättsväsendet och angripit press-och yttrandefriheten. Längst har utvecklingen mot populism gått i Ungern. Orban sitter allt säkrare i sadeln. I ett historiskt perspektiv kan f ö erinras att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrt än Österrike. Även i Slovakien driver det ”socialdemokratiska” regeringspartiet SMER en politik med starka populistiska inslag. I Tjeckien har Milos Zeman sedan han tillträdde 2013 som den förste direktvalde statschefen försökt förflytta makten från parlamentet och regeringen till presidentposten. Det mesta pekar på att att han kommer att vinna klart i den andra omgången i presidentvalet.

En hel del av den främlingsfientlighet och rasism som idag bidrar till att länder som Ungern, Slovakien och Tjeckien vägrar att ta emot asylsökande och försummar de nationella minoriteterna, framförallt Romerna har djupa rötter. Antisemitismen var brutal, utbredd och legitim i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin runt det förra sekelskiftet. På 30-talet tog den klerikalt-konservativa och korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Ungern styrdes av amiralen Horthy. I Polen spelade marskalken Pilsudski samma roll. I själva verket var vid Andra världskrigets utbrott Tjeckoslovakien den enda demokratin i Öst-och Centraleuropa. Men de nationella populistpartierna försvann i samband med först tysk och sedan rysk ockupation.

Med denna utveckling blir det för länder som Sverige allt svårare att värna frihandeln och driva igenom en mer rättvis fördelning av asylsökande och flyktingar. Man bör komma ihåg att flera av dessa länder tillhör de minst utvecklade. De anser sig inte heller ha ekonomiska möjligheter att föra en generös flyktingpolitik. Och EUs möjligheter att ”straffa” medlemsländer om de går i antidemokratisk riktning är mycket begränsade.

Men den viktigaste långsiktiga konsekvensen är hotet mot en ”ever closer Union”. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Även om man inte kommer att följa det brittiska exemplet så söker man förhindra en vidareutveckling av samarbetet. Man ser EU som en möjlighet till ekonomiskt bistånd, en kassako. Men man är inte beredd att ge upp sin nationella suveränitet eller visa solidaritet i exempelvis flyktingfrågan. I själva verket är ju nationalism/partriotism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses som ett dekadent utländskt påfund. Populister/auktoritära regimer kan mycket väl överta Makten i fler länder i regionen. Balansen förskjuts såväl geografiskt som politiskt.

Likaså förespråkar de centraleuropeiska länderna ett betydligt närmare samarbete med Ryssland.I ett historiskt perspektiv kan dettta tyckas paradoxalt. Men det handlar såväl om energiberoende som allmänna ekonomiska fördelar. Det finns också personliga kontakter som daterar sig tillbaka till Sovjettiden samt en samsyn på förhållandet makt, demokrati och patriotism. Därtill i vissa fall finansiell uppbackning. Frågan är vad detta på lite sikt får för konsekvenser för sammanhållningen inom NATO. Försvarsorganisationen har egentligen aldrig trots portalparagrafen i Atlantstadgan bestått av 100% demokratier. Men det har ändå funnits en gemensam värdegrund. Om alltfler medlemsstater blir allt mindre demokratiska och alltmer ryssvänliga kan sammanhållningen utsättas för stora påfrestningar.

De centraleuropeiska länderna är normalt inga tunga spelare i EU. Länder som Österrike, Slovenien och Slovakien brukade traska partrull bakom Tyskland. Men det växande samarbetet inom den s k Visigradgruppen knyter regeringarna i Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien närmare varandra. Den nye österrikiska Förbundskanslern Kurz har ambitioner att föra en mer aktiv utrikespolitik. Men här kan sänggåendet med FPÖ lägga hinder i vägen. Det kan vidare noteras att Bulgarien nu tillträder som ordförandeland i EU följt av Österriike och Rumänien. I alla tre länderna finns främlingsfientliga och högerextrema partier företrädda i regeringen.

Det kan hävdas att populismen är ett alleuropeiskt problem och att Centraleuropa endast utgör en del av detta fenomen. Men regionen är av historiska skäl mer mottaglig och sårbar än exempelvis de nordiska länderna, där demokratin och konsensustänkandet är djupare förankrade. De fascistisk/populistiska regimerna under mellankrigstiden, den tyska ockupationen och slutligen kommunisttiden har efterlämnat djupa spår. De värderingar som utgör grunden för EU-samarbetet har i stor utsträckning så att säga införts ovanifrån/utifrån, inte vuxit fram organiskt i det egna landet. I själva verket handlade inträdet i EU och NATO för dessa länder mer om frigörelse från sovjetisk ockupation och nationell suveränitet än demokrati.

Den fortsatta utvidgningen av EU och NATO på Balkan förstärker ytterligare dessa tendenser. Där är länderna ännu mer nationalistiska än i Centraleuropa. Här återfinns dessutom ytterligare en dimension nämligen akuta gränstvister och ifrågasättanden av motpartens nationella identitet. I ett läge där EUs medlemsstater rent generellt skulle gynnas av fortsatt nära samarbete internt, exempelvis i flyktingfrågan och öppenhet gentemot omvärlden inte minst vad gäller investeringar och handel, pekar utvecklingen alltmer på att de populistiska krafterna tvingar regeringarna i motsatt riktning. Risken är stor att de nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa inte bara blir en ekonomisk börda utan också en bromskloss för reformarbetet. Egoismen, protektionismen och populism/auktoritärt styre breder ut sig. EU-samarbetet har för överskådlig framtid nått sin högsta punkt. Kurvan vänder nedåt. Detta i ett läge där läge där Europas och överhuvdtaget Västs andel av världsekonomin snabbt krymper. Omvärldens bild av Europa som allt svagare och splittrat bekräftas.

Debatten om svenskt medlemskap i NATO och vår snäva syn på ett närmare försvarspolitiskt samarbete inom EU, har främst förts i ett nordeuropeiskt militärt öst-västligt perspektiv. En alternativ eller åtminstore kompletterande analysmodell vore att utgå från de demokratiska värdegrunder som ledde till NATOs och EUs bildande. När dessa nu står under tryck både internt och externt blir det viktigt att länder med en solid demokratisk tradition står upp för dessa ideal också som medlemmar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.