≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska frÀmja vetenskaper av bety­delse för fÀdernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets sÀkerhet och försvar.
Akademiens vilja Àr att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och sÀkerhetsdebatten.
Tibellska fonden Àr öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom sÀkerhets- och försvars­omrÄdet.
 Stöd Akademien! LÀmna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka pÄ bilden för mer information.

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

I den mĂ„n omvĂ€rlden engagerat sig i Pakistan under de senaste decennierna har dess intresse ofta varit instrumentellt. Förkortningen AfPak har kommit att bli en symbol för tendensen att klumpa ihop Afghanistan och Pakistan till ett enda sĂ€kerhetspolitiskt problemkomplex. Med detta synsĂ€tt framstĂ€lls ofta Pakistan som det besvĂ€rliga bihanget – nödvĂ€ndigt för att uppnĂ„ mĂ„len i Afghanistan, men en hopplöst opĂ„litlig samarbetspartner för NATO. Detta perspektiv tenderar dock att fördunkla Pakistans egna utrikespolitiska prioriteringar, som Ă€r komplexa och ofta missriktade, men inte oförstĂ„eliga.

 

GrundlĂ€ggande i Pakistans förhĂ„llningssĂ€tt till Afghanistan Ă€r ett förestĂ€llt behov av ’strategiskt djup’ i relation till Indien i öster. Även om den indisk–pakistanska konflikten varierat i intensitet under Ă„ren har den alltid varit helt central i pakistanskt sĂ€kerhetspolitiskt tĂ€nkande – Ă€ven under de perioder dĂ„ omvĂ€rldens uppmĂ€rksamhet snarare varit riktad mot Afghanistan. Detta allmĂ€nna pĂ„pekande kan förklara det pakistanska behovet av att utöva inflytande över Afghanistan och dess politik, och mer specifikt att hindra indiskt inflytande. Det förklarar dock inte de former detta inflytande har haft och fortfarande har: anvĂ€ndandet av extrema islamistiska grupper för att uppnĂ„ politiska mĂ„l i nĂ€romrĂ„det.

 

NĂ€r det gĂ€ller ambitionen att ta kontrollen över Kashmir frĂ„n Indien har dessa metoder – Ă€ven om de medfört kostnader för Indien – knappast varit framgĂ„ngsrika, och Pakistan har inte uppnĂ„tt sina strategiska eller politiska mĂ„l. Vad gĂ€ller Afghanistan har resultaten varit mer blandade. Med bidrag frĂ„n frĂ€mst USA och Saudiarabien levererade man under 1980-talet omfattande stöd till de mujahedingrupper som bekĂ€mpade den sovjetiska ockupationen. Trots att dessa anstrĂ€ngningar var framgĂ„ngsrika i den bemĂ€rkelsen att Sovjetunionen till slut lĂ€mnade Afghanistan, blev slutresultatet Ă€ndĂ„ politiskt kaos i landet. Som ett sĂ€tt att hantera detta stödde Pakistan talibanrörelsen, och hoppades pĂ„ en stabil och lĂ€ttkontrollerad allierad. Detta visade sig vara en alltför optimistisk kalkyl, och nĂ€r USA efter 11 september behövde en lokal allierad inför sin egen invasion av Afghanistan var den pakistanska statsledningens valmöjligheter begrĂ€nsade.

 

USA och ISAF verkar dock ha haft pÄtagliga svÄrigheter att först inse och sedan hantera det faktum att Pakistan alltid haft en distinkt egen agenda i de olika konflikterna kring Afghanistan. Denna agenda Àr framför allt grundad i konflikten med Indien, som har fortsatt att styra det pakistanska agerandet. Det grundlÀggande intresset frÄn pakistansk sida Àr en afghansk regering som Àr stabil, som man kan pÄverka, och som inte stÄr för nÀra Indien. Karzairegimen uppfyller inget av dessa krav, och kommer inte att göra det inom överskÄdlig tid. Detta har inneburit att Pakistan helt enkelt fortsatt stödet till de radikala grupper man tidigare samarbetat med, och som under det senaste decenniet Äterigen kommit att utgöra ett slags afghansk motstÄndsrörelse. USA:s/ISAF:s och Pakistans mÄl i Afghanistan Àr dÀrmed inte förenliga; man Àr logistiska allierade, men strategiska fiender.

 

Att underlĂ€gsenhet i konventionell militĂ€r bemĂ€rkelse leder till anvĂ€ndande av irreguljĂ€ra styrkor Ă€r lĂ„ngtifrĂ„n unikt, och det Ă€r inte heller ovanligt att en stat som vĂ€ljer denna vĂ€g förr eller senare tappar kontrollen över sina ombud. Detta har blivit Pakistans kanske centrala sĂ€kerhetsutmaning idag: den afghanska talibanrörelsen har kompletterats med en pakistansk, samlad i Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP). Och, i en ironisk parallell till den afghanska talibanrörelsens och HaqqaninĂ€tverkets fristĂ€der i Pakistan, har TTP kunnat utgĂ„ frĂ„n baser i Afghanistan. Detta har givetvis skĂ€rpt spĂ€nningen mellan de tvĂ„ lĂ€nderna, och det har till och med spekulerats om ett fullskaligt krig mellan Afghanistan och Pakistan. Även om intressekonflikterna Ă€r uppenbara Ă€r nĂ„got sĂ„dant inte alldeles sannolikt, bland annat för att just den situation som leder till fientligheterna innebĂ€r att lĂ€nderna har fullt upp med sĂ€kerhetsproblem innanför sina egna grĂ€nser.

 

Politisk-religiös extremism har spelat tvĂ„ roller för den pakistanska militĂ€ren. Å ena sidan har den varit ett verktyg mot Pakistan och Indien, Ă„ den andra har den varit ett hot att peka pĂ„ nĂ€r nĂ„gon ifrĂ„gasĂ€tter det faktum att armĂ©n – snarare Ă€n valda politiker – kontrollerar sĂ„ stora delar av det pakistanska samhĂ€llet. Och pĂ„ samma sĂ€tt som i Mellanöstern har omvĂ€rlden ofta föredragit auktoritĂ€rt militĂ€rstyre framför islamism – Ă€ven om den senare rimligen aldrig skulle vuxit sig stark i Pakistan utan militĂ€rens uppbackning.

 

Trots de politiska och militĂ€ra ledarnas uppenbara och stora misstag kan ingen pĂ„stĂ„ att det Ă€r enkelt att vara pakistansk beslutsfattare idag. Landet har en nivĂ„ av politiskt vĂ„ld som vida överstiger nĂ„gon terrorism som drabbat vĂ€stvĂ€rlden. Ofta riktas detta mot religiösa minoriteter: kristna, hinduer, sikher, men framför allt shiiter . Dock Ă€r vĂ„ldet nu sĂ„ utbrett att det inte begrĂ€nsas till enskilda grupper, utan destabiliserar hela regioner. Även militĂ€ra installationer Ă€r föremĂ„l för attacker, nĂ„got som vĂ€cker frĂ„gan om hur sĂ€kra landets kĂ€rnvapen Ă€r nĂ€r staten blir mer och mer instabil. Konflikten med Indien Ă€r inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt löst. Detta Ă€r problematiskt, inte sĂ„ mycket för att Indien utgör ett akut hot mot Pakistan, som för att konflikten – pĂ„ grund av den styrande inverkan den har pĂ„ pakistansk sĂ€kerhetspolitik – lĂ€nge har utgjort ett hinder för att landet ska kunna ta itu med mer brĂ€nnande sĂ€kerhetsproblem.

 

Den pakistanska talibanrörelsen har varit mest aktiv i FATA (Federally Administered Tribal Areas) i nordvÀstra Pakistan, ett halvautonomt omrÄde i ett slags permanent undantagstillstÄnd under brittiska koloniallagar. Arméns aktiviteter mot de militanta grupperna har endast delvis varit framgÄngsrika, med halvhjÀrtade offensiver och misslyckade fredsuppgörelser. En del av problemet Àr försöken att differentiera mellan de grupper som mest Àr aktiva i Afghanistan (och som ses som allierade), och de som kÀmpar mot den pakistanska regeringen. Amerikanska drönarattacker i regionen mÄ vara effektiva för att uppnÄ amerikanska mÄl, men bidrar ytterligare till den pakistanska upplevelsen av att inte kontrollera sitt eget territorium.

 

Trots de omfattande problemen Ă€r det knappast rimligt att jĂ€mföra Pakistan med fullstĂ€ndigt kollapsande stater. Även den jĂ€mförelse eller sammanblandning med Afghanistan som AfPak-begreppet symboliserar kan leda fel. Pakistans mest grundlĂ€ggande politiska problem delar landet med sina sydasiatiska grannar, Indien och – kanske Ă€nnu mer – Bangladesh: de politiska partiernas bristande förmĂ„ga att vara demokratiska rörelser snarare Ă€n slĂ€ktsammanslutningar, balans i civil–militĂ€ra relationer, religionens och etnicitetens roll i den nationella identiteten.

SĂ„dana fundamentala problem stĂ„r i vĂ€gen för mer konkret problemlösning – dĂ€r samhĂ€llsekonomiska utmaningar, naturkatastrofer och vattentillgĂ„ng kan bli vĂ€l sĂ„ akut som sĂ€kerhetshoten frĂ„n diverse militanta grupper. Pakistans betydelse för vad som hĂ€nder i Afghanistan Ă€r uppenbar, men landets problem Ă€r större Ă€n konflikten med den vĂ€stliga grannen.

Du vet vÀl om att du kan följa oss pÄ Twitter @Forsvarsakerhet och pÄ Facebook: Försvar och SÀkerhet

Comments on this entry are closed.

  • Anonymous

    Tack för artikeln. Det som inte framgĂ„r Ă€r hur relationen mellan Indien och Pakitsna har förbĂ€ttrats senate Ă„ret. Det började med att Pakistan utnĂ€mnde Indien som ”most favourable”

    Sedan dess har det öppnats för Indier att investera i Pakistan och tvÀrtom.

    Det senaste för nÄgon vecka sedan var att större Indiska bolag ska notera sig pÄ Karachibörsen och större Pakistanska bolga ska notera sig I Indien.

    En mycket intressant utveckling. Om Àrkefienderna börjar samarbete. handeln mellan lÀnderna idag Àr mycket liten. Men den har chans att mÄngfaldigas nÀr tullar sÀnks eller försvinner helt.