‚Č° Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­l√∂jtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M √Ė T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

I den m√•n omv√§rlden engagerat sig i Pakistan under de senaste decennierna har dess intresse ofta varit instrumentellt. F√∂rkortningen AfPak har kommit att bli en symbol f√∂r tendensen att klumpa ihop Afghanistan och Pakistan till ett enda s√§kerhetspolitiskt problemkomplex. Med detta syns√§tt framst√§lls ofta Pakistan som det besv√§rliga bihanget ‚Äď n√∂dv√§ndigt f√∂r att uppn√• m√•len i Afghanistan, men en hoppl√∂st op√•litlig samarbetspartner f√∂r NATO. Detta perspektiv tenderar dock att f√∂rdunkla Pakistans egna utrikespolitiska prioriteringar, som √§r komplexa och ofta missriktade, men inte of√∂rst√•eliga.

 

Grundl√§ggande i Pakistans f√∂rh√•llningss√§tt till Afghanistan √§r ett f√∂rest√§llt behov av ‚Äôstrategiskt djup‚Äô i relation till Indien i √∂ster. √Ąven om den indisk‚Äďpakistanska konflikten varierat i intensitet under √•ren har den alltid varit helt central i pakistanskt s√§kerhetspolitiskt t√§nkande ‚Äď √§ven under de perioder d√• omv√§rldens uppm√§rksamhet snarare varit riktad mot Afghanistan. Detta allm√§nna p√•pekande kan f√∂rklara det pakistanska behovet av att ut√∂va inflytande √∂ver Afghanistan och dess politik, och mer specifikt att hindra indiskt inflytande. Det f√∂rklarar dock inte de former detta inflytande har haft och fortfarande har: anv√§ndandet av extrema islamistiska grupper f√∂r att uppn√• politiska m√•l i n√§romr√•det.

 

N√§r det g√§ller ambitionen att ta kontrollen √∂ver Kashmir fr√•n Indien har dessa metoder ‚Äď √§ven om de medf√∂rt kostnader f√∂r Indien ‚Ästknappast varit framg√•ngsrika, och Pakistan har inte uppn√•tt sina strategiska eller politiska m√•l. Vad g√§ller Afghanistan har resultaten varit mer blandade. Med bidrag fr√•n fr√§mst USA och Saudiarabien levererade man under 1980-talet omfattande st√∂d till de mujahedingrupper som bek√§mpade den sovjetiska ockupationen. Trots att dessa anstr√§ngningar var framg√•ngsrika i den bem√§rkelsen att Sovjetunionen till slut l√§mnade Afghanistan, blev slutresultatet √§nd√• politiskt kaos i landet. Som ett s√§tt att hantera detta st√∂dde Pakistan talibanr√∂relsen, och hoppades p√• en stabil och l√§ttkontrollerad allierad. Detta visade sig vara en alltf√∂r optimistisk kalkyl, och n√§r USA efter 11 september beh√∂vde en lokal allierad inf√∂r sin egen invasion av Afghanistan var den pakistanska statsledningens valm√∂jligheter begr√§nsade.

 

USA och ISAF verkar dock ha haft påtagliga svårigheter att först inse och sedan hantera det faktum att Pakistan alltid haft en distinkt egen agenda i de olika konflikterna kring Afghanistan. Denna agenda är framför allt grundad i konflikten med Indien, som har fortsatt att styra det pakistanska agerandet. Det grundläggande intresset från pakistansk sida är en afghansk regering som är stabil, som man kan påverka, och som inte står för nära Indien. Karzairegimen uppfyller inget av dessa krav, och kommer inte att göra det inom överskådlig tid. Detta har inneburit att Pakistan helt enkelt fortsatt stödet till de radikala grupper man tidigare samarbetat med, och som under det senaste decenniet återigen kommit att utgöra ett slags afghansk motståndsrörelse. USA:s/ISAF:s och Pakistans mål i Afghanistan är därmed inte förenliga; man är logistiska allierade, men strategiska fiender.

 

Att underl√§gsenhet i konventionell milit√§r bem√§rkelse leder till anv√§ndande av irregulj√§ra styrkor √§r l√•ngtifr√•n unikt, och det √§r inte heller ovanligt att en stat som v√§ljer denna v√§g f√∂rr eller senare tappar kontrollen √∂ver sina ombud. Detta har blivit Pakistans kanske centrala s√§kerhetsutmaning idag: den afghanska talibanr√∂relsen har kompletterats med en pakistansk, samlad i Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP). Och, i en ironisk parallell till den afghanska talibanr√∂relsens och Haqqanin√§tverkets frist√§der i Pakistan, har TTP kunnat utg√• fr√•n baser i Afghanistan. Detta har givetvis sk√§rpt sp√§nningen mellan de tv√• l√§nderna, och det har till och med spekulerats om ett fullskaligt krig mellan Afghanistan och Pakistan. √Ąven om intressekonflikterna √§r uppenbara √§r n√•got s√•dant inte alldeles sannolikt, bland annat f√∂r att just den situation som leder till fientligheterna inneb√§r att l√§nderna har fullt upp med s√§kerhetsproblem innanf√∂r sina egna gr√§nser.

 

Politisk-religi√∂s extremism har spelat tv√• roller f√∂r den pakistanska milit√§ren. √Ö ena sidan har den varit ett verktyg mot Pakistan och Indien, √• den andra har den varit ett hot att peka p√• n√§r n√•gon ifr√•gas√§tter det faktum att arm√©n ‚Äď snarare √§n valda politiker ‚Ästkontrollerar s√• stora delar av det pakistanska samh√§llet. Och p√• samma s√§tt som i Mellan√∂stern har omv√§rlden ofta f√∂redragit auktorit√§rt milit√§rstyre framf√∂r islamism ‚Äď √§ven om den senare rimligen aldrig skulle vuxit sig stark i Pakistan utan milit√§rens uppbackning.

 

Trots de politiska och milit√§ra ledarnas uppenbara och stora misstag kan ingen p√•st√• att det √§r enkelt att vara pakistansk beslutsfattare idag. Landet har en niv√• av politiskt v√•ld som vida √∂verstiger n√•gon terrorism som drabbat v√§stv√§rlden. Ofta riktas detta mot religi√∂sa minoriteter: kristna, hinduer, sikher, men framf√∂r allt shiiter . Dock √§r v√•ldet nu s√• utbrett att det inte begr√§nsas till enskilda grupper, utan destabiliserar hela regioner. √Ąven milit√§ra installationer √§r f√∂rem√•l f√∂r attacker, n√•got som v√§cker fr√•gan om hur s√§kra landets k√§rnvapen √§r n√§r staten blir mer och mer instabil. Konflikten med Indien √§r inte p√• n√•got s√§tt l√∂st. Detta √§r problematiskt, inte s√• mycket f√∂r att Indien utg√∂r ett akut hot mot Pakistan, som f√∂r att konflikten ‚Äď p√• grund av den styrande inverkan den har p√• pakistansk s√§kerhetspolitik ‚Äď l√§nge har utgjort ett hinder f√∂r att landet ska kunna ta itu med mer br√§nnande s√§kerhetsproblem.

 

Den pakistanska talibanrörelsen har varit mest aktiv i FATA (Federally Administered Tribal Areas) i nordvästra Pakistan, ett halvautonomt område i ett slags permanent undantagstillstånd under brittiska koloniallagar. Arméns aktiviteter mot de militanta grupperna har endast delvis varit framgångsrika, med halvhjärtade offensiver och misslyckade fredsuppgörelser. En del av problemet är försöken att differentiera mellan de grupper som mest är aktiva i Afghanistan (och som ses som allierade), och de som kämpar mot den pakistanska regeringen. Amerikanska drönarattacker i regionen må vara effektiva för att uppnå amerikanska mål, men bidrar ytterligare till den pakistanska upplevelsen av att inte kontrollera sitt eget territorium.

 

Trots de omfattande problemen √§r det knappast rimligt att j√§mf√∂ra Pakistan med fullst√§ndigt kollapsande stater. √Ąven den j√§mf√∂relse eller sammanblandning med Afghanistan som¬†AfPak-begreppet symboliserar kan leda fel. Pakistans mest grundl√§ggande politiska problem delar landet med sina sydasiatiska grannar, Indien och ‚Äď kanske √§nnu mer ‚Äď Bangladesh: de politiska partiernas bristande f√∂rm√•ga att vara demokratiska r√∂relser snarare √§n sl√§ktsammanslutningar, balans i civil‚Äďmilit√§ra relationer, religionens och etnicitetens roll i den nationella identiteten.

S√•dana fundamentala problem st√•r i v√§gen f√∂r mer konkret probleml√∂sning ‚Äď d√§r samh√§llsekonomiska utmaningar, naturkatastrofer och vattentillg√•ng kan bli v√§l s√• akut som s√§kerhetshoten fr√•n diverse militanta grupper. Pakistans betydelse f√∂r vad som h√§nder i Afghanistan √§r uppenbar, men landets problem √§r st√∂rre √§n konflikten med den v√§stliga grannen.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Anonymous

    Tack f√∂r artikeln. Det som inte framg√•r √§r hur relationen mellan Indien och Pakitsna har f√∂rb√§ttrats senate √•ret. Det b√∂rjade med att Pakistan utn√§mnde Indien som ”most favourable”

    Sedan dess har det öppnats för Indier att investera i Pakistan och tvärtom.

    Det senaste för någon vecka sedan var att större Indiska bolag ska notera sig på Karachibörsen och större Pakistanska bolga ska notera sig I Indien.

    En mycket intressant utveckling. Om ärkefienderna börjar samarbete. handeln mellan länderna idag är mycket liten. Men den har chans att mångfaldigas när tullar sänks eller försvinner helt.