≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Det nya året fick en rivstart i Pakistan. Ett flertal gränsincidenter i Kashmir ledde till starkt ökade spänningar med Indien, och den alltid turbulenta inrikespolitiken tog nya vändningar. Pakistan påstås ofta befinna sig på gränsen till såväl militärkupp och extremistövertagande som kärnvapenkrig och allmänt sönderfall, så detta är knappast en ovanlig situation. Dock finns flera faktorer som kan göra det nuvarande läget särskilt intressant att bevaka.

Skottlossning över stilleståndslinjen, och även småskaliga räder in på fientligt territorium, är inte ovanligt i Kashmir. I början av januari eskalerade några sådana incidenter, med två dödsoffer på varje sida och med rykten om att en av dessa – en indisk underofficer – skulle ha halshuggits. Enligt uppgifter från den pakistanska sidan ska sedan en av deras soldater ha dödats i en separat incident i mitten av januari.

Dessa händelser ledde givetvis till upprörda reaktioner på båda sidor, kanske särskilt i Indien denna gång. Dock blev det snart tydligt att de politiska ledningarna i de båda länderna – trots skarpa protester mot den andra sidans beteende – inte hade intresse av att eskalera konflikten ytterligare. Detta kan möjligen ses som ett uttryck för att den betoning som lagts på mer småskaliga och mindre kontroversiella aspekter av ländernas relationer – såsom handels- och visumfrågor – trots allt har varit relativt framgångsrik. Indien och Pakistan förefaller inte alls vara nära en slutgiltig och hållbar uppgörelse om den grundläggande gränskonflikten, men de har uppnått en större förmåga att hantera de situationer och problem som uppstår till följd av den.

Att New Delhi och Islamabad/Rawalpindi lyckas hantera problemen innebär givetvis inte att allt är lugnt på marken: konflikten längs själva gränsen fortsätter, liksom oroligheterna i Kashmir i stort. För indisk del är det på många sätt rimligt att, utöver det internationella perspektivet, även se Kashmirkonflikten som ett inrikesproblem: en djup och långvarig legitimitetskris för indiska myndigheter, lokala såväl som centrala. Detta perspektiv innebär att konfliktens existentiella dimension tonas ned, och Kashmirfrågan blir ett av många säkerhets- och utvecklingspolitiska problem som den indiska statsledningen har att hantera.

Statens legitimitet är en avgörande fråga även i Pakistankontrollerade delar av Kashmir, men här är det möjligen svårare att se problemet som ett i mängden – dels eftersom pakistanska beslutsfattare upplever konflikten som mer fundamental, dels eftersom landet befinner sig i underläge vad gäller konventionella militära förmågor. Det som eventuellt kan dra bort det pakistanska säkerhetsetablissemangets uppmärksamhet från Kashmirfrågan är kanske inte – som för Indien – en ambition att fokusera på bredare asiatisk geopolitik, utan snarare att man har alltmer akuta problem innanför gränserna.

Dessa problem har delvis sin grund i den pakistanska militärledningens användning av extremistgrupper för att uppnå politiska mål i Afghanistan och Indien – ett verktyg som varit taktiskt effektivt på flera sätt, men som blivit allt svårare att behålla kontrollen över. I ökande utsträckning ser man nu dessa och besläktade grupper som reella hot mot själva statens säkerhet, något som de flesta bedömare utanför Pakistans politiska och militära ledning gjort länge. Det har spekulerats en del om vad denna påstådda doktrinförändring inom armén innebär för den förda politiken gentemot Indien och framför allt Afghanistan , men det är ännu oklart huruvida det blir någon som helst skillnad i praktisk handling. Ett slags kommentar till militärledningens eventuella förskjutning av uppmärksamhet från Indien till inhemska extremister kom nyligen från den pakistanska talibanrörelsen, Tehrik-e-Taliban Pakistan (TTP). Gruppens ledare meddelade i en intervju att de nu, utöver sin kamp mot den pakistanska staten, är beredda att slå mot indiska Kashmir – i likhet med de grupper som hela tiden haft pakistanskt stöd. Detta är endast ett av många uttryck för de vindlande allianser och skiftande lojaliteter som kännetecknar konflikterna i Pakistan.

Mest slående under det senaste året har dock varit den hela tiden ökande våldsnivån mot olika minoritetsgrupper, i synnerhet shiiter i flera delar av landet. Frågan om statens förhållande till islam, och om vilken ställning islams olika riktningar ska ha, har länge varit infekterad i Pakistan. Extremistgrupperna har inte brett folkligt stöd, men bland annat till följd av statens och militärens bristande kontroll över landet har deras verksamhet accelererat till ett storskaligt säkerhetsproblem som berör allt fler delar av befolkningen.

Inför vårens planerade parlamentsval har detta bidragit till att göra inrikespolitiken ännu mer instabil än vanligt. Tahir-ul Qadri, en utlandspakistansk professor, politiker och predikant, samlade i början av året stora demonstrationer mot regeringen. Det grundläggande kravet var införande av vad som ofta kallas ’Bangladeshmodellen’: en militärstödd teknokratregering som ska ta över makten från de korruptionsanklagade politikerna och se till att valen går rättvist till. Flera demonstrationer, inklusive en marsch från Lahore till Islamabad, resulterade till slut i en uppgörelse, där regeringen, som redan stod under tryck från högsta domstolen, gjorde vissa eftergifter. Många i och utanför Pakistan misstänkte – inte helt orimligt – att Qadri stöddes av säkerhetsetablissemanget. Det är dock långtifrån givet att landets militära ledare vill ta över den politiska makten, även om det hela tiden en möjlighet. Samtidigt har de civila politiska aktörerna onekligen blivit mer etablerade, och det är möjligt att det nu ligger i de flesta partiers intresse att faktiskt genomföra ett fritt parlamentsval, snarare än att ställa sig på den ena eller andra sidan i militärstödda kupper eller utomparlamentariska aktioner med oklar agenda.

Gemensamt för ett flertal av Pakistans mer fundamentala problem – Indien, Afghanistan, religionens roll, grundläggande militärdoktrin, inrikespolitik och demokrati – är att möjligheten att få klarhet om dem i mångt och mycket hänger på gissningar om militärledningens intentioner. I ett år då presidentens mandatperiod tar slut, arméchefen och högsta domstolens ordförande ska pensioneras, ett nytt parlament ska väljas, och den internationella närvaron i Afghanistan minskas, är detta knappast betryggande. Dock måste det återigen konstateras att den ofta förutsedda pakistanska statskollapsen trots allt fortfarande inte har ägt rum. Denna seghet och uthållighet är värd att hålla i minnet, inte minst under detta år, då den kommer att sättas på hårda prov.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.