≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Av Johan Wiktorin och Karlis Neretnieks

Operationer

Vårt deltagande i insatser i bland annat Afghanistan bygger säkerhet i närområdet på flera indirekta sätt. För det första motverkas en försvagning av den transatlantiska länken när svenska förband deltar i Afghanistan. Vidare stärks banden mellan deltagande nationer när svenska, finska och norska soldater delar samma faror och vedermödor. Vi ökar vår förmåga till försörjning på långa avstånd, utvecklar materiel och stridstekniker samt ledarskapet. Vi skickar, som ÖB erinrade om i Dagens Nyheter,(6) snart vår artonde kontingent till landet, vilket innebär att en del av våra blivande gruppchefer och soldater har värdefulla erfarenheter med sig från denna tjänstgöring. Hittills har vi bestått provet, vilket ökar både förtroendet för oss externt liksom vårt eget självförtroende.

I närområdet är det främst marin- och luftstridskrafter som utgör svensk närvaro i Östersjöområdet när det gäller normal verksamhet inom ramen för territoriell integritet och samövningar. Men, kopplat till solidaritetsklasulen i Lissabonfördraget(7) har vi också gjort ett ensidigt åtagande i form av en så kallad solidaritetsförklaring: ”Regeringen ställer sig bakom den av Försvarsberedningen föreslagna solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.”(8)

Denna förklaring ställer höga krav på våra väpnande styrkor. I alla sammanhang är det av yttersta vikt att vi behärskar Gotland tidigt och över tiden, så att vi tillsammans med andra har största möjliga handlingsfrihet i Östersjön. Det är också viktigt att svenska markstridskrafter med hög kvalitet finns gripbara i tillräcklig omfattning, eftersom dessa är mer trögrörliga än andra stridskrafter. Det är alltså mer sannolikt att omvärlden snabbare kan, och vill, förflytta marin- och flygstridskrafter till Östersjöområdet.

När det gäller operationer med markstridskrafter i närområdet torde dessa vara förbundna med någon form av militär kris. Denna kan uppstå oväntat och med kort varsel t ex genom någon form av systematiska kränkningar. De skulle också kunna vara av en mer allvarlig natur knuten till spänningar mellan stater i vårt närområde. En utveckling som inte går att utesluta skulle kunna vara en konflikt mellan Ryssland och något av de baltiska länderna med en stor rysk minoritet. I en sådan situation
kan det bli aktuellt att Sverige, tillsammans med andra, visar solidaritet med det utsatta landet genom att med militära medel markera att ett eventuellt angrepp mot det landet är ett angrepp mot EU. Det kan också vara frågan om att höja tröskeln för ett eventuellt angrepp så att en kostnads- och intäktskalkyl utfaller negativt.

Ur ett västligt perspektiv uppstår här ett problem beroende på krisens karaktär. Är det en kris som i första hand uppfattas som enbart en påtryckning eller kan ses som ”soft power” relaterad, är sannolikheten hög att det blir EU som ses som den naturliga aktören för krishantering. Dock, ju tydligare militär karaktär krisen har så kommer Natos betydelse att öka. Även om EU har viss kapacitet att leda militära operationer, som t ex ATALANTA utanför Somalia, så är det troligt att om det föreligger en risk att det kan uppstå öppna stridshandlingar mellan en eller flera Natostater och Ryssland, så är det Natos kommandostruktur som kommer att leda verksamheten. Endast den har förmågan att inom överskådlig tid på ett effektivt sätt samordna olika länders stridskrafter och verksamhet i Östersjöområdet. Detta är inte oproblematiskt ur svensk synvinkel, då vi inte är integrerade i alla de Natostrukturer som skulle bli berörda i en sådan situation.

Oavsett vem som leder krishanteringen, så kan man anta att många stater skulle avkräva Sverige ett stort ansvar som Östersjöstat – att tillsammans med andra stabilisera läget med militära medel. Sverige skulle i en sådan situation få en viktig roll i genomförandet av en expeditionär operation i närområdet för att snabbt kunna kyla ned en upphetsad situation. Gripbara manöverförband med delar av understöds- och underhållsförband skulle då behöva överskeppas och flygtransporteras i en gemensam multinationell operation för att skapa någon typ av buffert, eller förstärka försvaret av något vitalt objekt, som en hamn eller ett flygfält, för att vi reellt skulle bidra till att stabilisera läget. Om vi ska kunna upprätthålla rotationer i pågående insatser och träning samt egen nationell beredskap skulle vi kunna avdela i storleksordningen en kraftigt förstärkt bataljon för denna operation med nuvarande resurser och prioriteringar. Detta förutsätter också att vi har ett reformerat KFÖ-system för att öva arméns huvuddel, de kontraktsanställda, för att uppnå beställd tillgänglighet och användbarhet.(9)

Här måste det också tas med i beräkningen att konflikten kan eskalera. Det innebär att redan i detta skede måste resurser avdelas för att kunna möta eventuella hot/repressalier som kan riktas mot svenskt territorium t ex genom Gotland. Det innebär också att en del av våra markstridskrafter samtidigt måste avdelas för skydd av vitala baser för sjö- och luftstridskrafterna. I det fall ingen väpnad konflikt brutit ut borde genomförandet av en överskeppning inte möta några oöverstigliga hinder. Det ligger dock i sakens natur att om vi, och andra anser det nödvändigt att förstärka försvaret i något baltiskt land så finns alltid risken att förstärkningstransporterna utsätts för någon typ av motverkan, öppet eller förtäckt.

Det är därför redan i en måttligt hotfull situation nödvändigt att gardera sig mot eventuell militär inverkan, t ex bör styrkan eskorteras av kvalificerade ubåtsjakt- och luftförvarsresurser. Vi har ju trots allt svårt att bestämma de olika aktörernas avsikter liksom deras vilja att genomföra dem. Bara denna eskortsituation kräver att våra stridskrafter och ledningssystem kan samverka fullt ut med olika Natostaber och förband. Vid framkomst måste sedan vår bataljon snabbt kunna integreras i det aktuella landets stridslednings- och logistiksystem.

Oavsett i vilken situation, så kan vi alltså inte göra avkall på vår förmåga till interoperabilitet med Nato och grannländernas stridskrafter. Allt detta förutsätter dock att planering genomförts vid Högkvarteret för en sådan operation och att en sådan planering följs upp med övningar. Det ligger ju dessutom i sakens natur att vi även kan planera med andra hur en överskeppning till exempel förbi Åland via södra Finland och vidare till Estland skulle kunna gå till.

Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.

Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen.

Avslutning

Markstridskrafternas bidrag till att bygga säkerhet utgår som redovisats till mycket stor del från den förmåga vi har uppnått genom insatser och övningar. Dessa verksamheter utvecklar och överför kompetenser i främst officerskåren till nästa generation officerare. Genom att genomföra utbildningar, övningar och insatser tillsammans med andra skapas förtroende och gemensam förmåga.

Vid kriser i vårt närområde kan det finnas situationer, där svenska markstridsförband kan ställas inför stora utmaningar. Det som är skydd av minoriteter för en stat blir snabbt säkerhetspolitik för en annan. För att klara operationer som innebär förflyttningar av markstridsförband över Östersjön krävs planering och – inte minst – övning. I mindre gynnsamma situationer har vi med nuvarande planering mycket begränsad förmåga att bidra med dessa, där de skulle vara mest relevanta. Det är inte helt lätt att förstå att vi trots en uttalad markoperativ tyngdpunkt väljer att sist fylla upp markstridskrafterna i det nya personalförsörjningssystemet.(10) Medlen, de avdelade resurserna, och möjliga metoder synes inte matcha statsmakternas ambitioner.

Konsekvenserna av solidaritetsförklaringens målsättning har inte heller omsatts i statsmakternas planeringsanvisningar för försvaret. Utrikespolitiken och försvarspolitiken verkar ha levt i varsitt stuprör, och utrikespolitiken har därför inte i det här avseendet påverkat styrningarna till Försvarsmakten under arbetet med försvarsbeslutet 2008. Det finns få åtgärder som tar höjd för att kunna ta emot hjälp från andra, ordna samordnade ledningsorganisationer civilt och militärt eller öva större, snabba transporter inom ramen för regional stabilitet.

Hur ska vår insatsorganisation svara upp på en omvärld som motsvarar de inledande delarna av scenariot för Zapad 09? Solidaritetsförklaringen måste operationaliseras för att vara trovärdig. Den politiska viljan måste omsättas i motsvarande militära förmågor och planering. Krigsvetenskapsakademin skulle här kunna ta initiativet till ett genomarbetat applikatoriskt exempel enligt ovan skisserade scenarier, för att belysa våra möjligheter och begränsningar för en större allmänhet i sådana krisfall.

Författarna: Johan Wiktorin är överstelöjtnant och Karlis Neretnieks är generalmajor. Båda är ledamöter av KKrVA.

Noter

1. http://www.thenews.pl/international/artykul119251_sikorski-russian-war-games-anunfriendly-act.html
2. http://www.fmn.dk/Nyt%20og%20Presse/Documents/2009-06-24%20Fakta%20sheet.pdf. Under den närmaste femårsperioden avskaffas t ex allt luftvärn och alla tyngre pansarvärnssystem utom 34 st strv.
3. Josephus, Flavius: Bellum Iudaicum 3.75
4. ”Det europeiska småstatsprojektet – underlag till ett markstridskoncept ’tillsammans med andra’” Årlig redovisning i Kungl Krigsvetenskapsakadmien avd I den 28 februari 2009 av Anders Carell, Anders Cedergren, Gunnar Karlson, Gunnar Magnusson, Patrik Ahlgren och Ulf Henricsson, KKrVAHT, 2. häftet 2009, s 5-29.
5. Neretnieks, Karlis: Multinational Corps North East – ”Baltic Corps”. En framtida partner I Östersjöområdet?, FOI-R–2022–SE, Underlagsrapport, FOI Stockholm, 2006
6. Göranson, Sverker: ”Våra styrkor i Afghanistan ska ledas av en civil chef”, DN Debatt 2009-10-05
7. Artikel 42.7 säger: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”
8. Inriktningsproposition 2008/09:140
9. Regeringens proposition 2008/09:140 s 1: ”Insatsförbanden kommer att vara fullt bemannade, materiellt uppfyllda, samövade och inte kräva någon återtagning för att vara fullt användbara.”
10. Regeringens proposition 2008/09:140 s 61:”Uppsättandet av användbara och tillgängliga arméförband för flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.”

Comments on this entry are closed.

  • Inlägget är välskrivet men lite förbryllande till innehållet. Det tycks förespegla en avgränsad svensk militär insats på andra sidan Östersjön för att avstyra rysk aggression i området.

    Visst är Ryssland den enda tänkbara motståndaren i en Östersjökonflikt, men vad är det som säger att vi ostraffat skulle få skicka soldater i opposition mot rysk militär?

    I en tänkbar Österjökonflikt skulle Ryssland knappast begränsa sig till vissa områden eller bara konventionella vapen. Ryssland har alltjämt förmåga att överta eller ödeläggelse i Sverige, vilket de säkerligen skulle göra om vi agerar militärt offensivt mot dem.

    Det är i själva verket min största invändning mot solidaritetsförklaringen. Den ger ingen ökad försvarseffekt i Sverige men den ger Ryssland alla möjligheter att provocera fram en väpnad konflikt med Sverige.

    Av naturliga skäl borde det svenska försvaret vara starkt men präglas av en defensiv hållning. Av någon anledning är det tvärtom. Försvaret är förtvivlat svagt men, paradoxalt nog, offensivt inriktat.

    Varför ge fienden verktyget till vår egen undergång?