≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Rune Carlsson
Svenska stridsvagnar anfaller under övning Trident Juncture. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Svenska stridsvagnar anfaller under övning Trident Juncture. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Inte heller i den nyvalda riksdagen finns någon majoritet för svensk anslutning till Nato. Däremot föreligger sedan länge en stor politisk enighet om att Sverige bör kunna delta i fredsbevarande och fredsframtvingande operationer, gärna tillsammans med Nato, som ju har allsidiga resurser för sådana. Ändå förekommer kritik mot värdlandsavtal, solidaritetsförklaringar och Natoövningar i vårt närområde, trots att de rimligen borde bidra till att öka vår egen säkerhet.

I den nyss avslutade Natoövningen Trident Juncture 2018 deltog förband från ett stort antal demokratiska stater, däribland partnerländerna Sverige och Finland. Övningen kan därför sägas ha haft till syfte att göra förbanden bättre skickade att försvara gemensamma värden som mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och staters och enskildas rätt till självbestämmande. Hur det skulle kunna öka krigsrisken, vilket en del debattörer tycks anse, är svårt att förstå.

Att liknande övningar genomförs av Ryssland – måhända med delvis annat syfte – hör till saken. Övningen Kavkaz 2008 gick direkt över i invasionen av Georgien. Övningen Zapad 2013 inledde anfallet mot Ukraina, vilket ju fortfarande pågår om än lågintensivt. Rysslands olagliga annektering av Krim 2014 hade inslag av ”små gröna män” och behövde inte döljas av någon storövning. Under Zapad 2017 höjde grannarna beredskapen, inte minst i Baltikum, där det finns stora ryska minoriteter, vilka Ryssland tenderar att vilja ”skydda”. Även Sverige höjde på sitt sätt beredskapen genom den samtidiga övningen Aurora 2017, där även förband från Natoländer deltog. Övningen Vostok 2018, som hade mer än dubbelt så många deltagare som Trident Juncture, kan också ge upphov till reflektioner. Även Kina och Mongoliet deltog. Vem utmålades där som motståndare?

Enligt Försvarsmaktens pressmeddelande gick Trident Juncture bl a ut på att öva samarbete med Finland, USA, Norge och Nato. Den angivna ordningsföljden är talande. Att svenskt samarbete med Finland är prioriterat, framgår t.ex. av att ett finländskt skyttekompani ingick i vår 2 brigads 71 motoriserade skyttebataljon från P 7. I övningen deltog därutöver brigader från Italien, Kanada, Storbritannien och Tyskland, liksom en styrka ur US Marine Corps.

Behållningen för brigaderna var knappast att de blev bättre på att försvara Norge. Däremot blev de säkert bättre på att försvara sitt eget land inom ramen för Natos gemensamma resurser. Det är bara USA som kan skicka större styrkor till andra länders bistånd. Om Natos artikel 5 skulle komma att tillämpas för Norge, så finns amerikanska förband med förhandslagrad materiel, som i första hand skall förstärka den norska Brigad Nord, vilka förstås också deltog i övningen.

Ytterligare ett mål för övningen var att Sverige skall kunna delta i Nato Response Force (NRF) och i den kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Inte minst viktigt för oss själva är att där ingående förband måste kvalitetssäkras. Det gör att de gamla värdeorden Förtroende och respekt åter kan komma till heders.

Att de baltiska staterna numera är medlemmar i Nato, och att de som andel av BNP satsar nästan dubbelt så mycket som Sverige på sitt försvar, kan naturligtvis ses som att USA/Nato flyttar fram sina positioner gentemot Ryssland. Det kan också ses som att de baltiska staterna, tack och lov, numera självständigt kan fatta beslut om vad som bäst tjänar deras säkerhet. Att i de besluten se en aggressiv avsikt mot Ryssland måste betecknas som mycket långsökt. Vem mer än Ryssland har anledning att protestera och påstå att det ökar krigsrisken?

Sverige borde följa det baltiska exemplet – åtminstone genom att höja försvarsanslaget till nivåer som är relevanta mot det säkerhetspolitiska läget.

 
Författaren är f d övlt, placerad vid dåvarande A 6 och 14. Fördelningen.

Comments on this entry are closed.