av Krister Andrén [1]
Under försvarsövningen Aurora17 riktades medias strålkastarljus på försvaret. Det var välkommet. Det är mycket som svenska folket behöver förstå bättre. Ett brett och långsiktigt perspektiv på det svenska försvarets uppgifter och behov krävs.
Aurora17 var viktig. För första gången på två decennier övades nationellt försvar mot väpnat angrepp i stor skala och för första gången tillsammans med en bred krets av partnerländer.
Positiv rapportering och retorik under Aurora17 får dock inte undanskymma att det svenska försvaret är extremt illa anpassat till det försämrade omvärldsläget. Den strukturella inriktning, som i ett helt annat läge beslutades 2004, ligger alltjämt fast och det svenska försvarsanslaget ligger på historiskt låga en procent av BNP. Tio viktiga år har förlorats!
Mycket har hänt. Östersjöregionen är åter ett skärningsområde mellan starka motstridiga stormaktsintressen. Svenskt territorium är av stor betydelse för Natos möjligheter att försvara sina utsatta baltiska medlemsstater. Ett svagt försvarat Sverige ger samtidigt Ryssland motiv att tidigt i en uppväxande kris söka ställa Nato inför fait accompli.
Vi måste dessvärre realistiskt utgå från att agerandet mot småstaten Sverige i en verkligt allvarlig kris mellan Ryssland och Nato skulle kunna bli mycket överraskande och kraftfullt. Sveriges säkerhet kan bara säkras genom fred i regionen som helhet och måste byggas tillsammans med andra länder i regionen och med Nato. Ensam är förvisso inte stark!
Låg nivå på fredstida militär verksamhet ses alltför ofta som det främsta kriteriet på stabilitet. Det är en farlig felsyn. Det avgörande kriteriet är stabilitet i en allvarlig kris. Ett svagt svenskt nationellt försvar har en destabiliserande effekt i regionen. Tal om att stärkt svensk tröskelförmåga är spänningshöjande och destabiliserande är fel och vilseledande. Omvärlden behöver övertygas om att förebyggande åtgärder mot Sverige vare sig behövs eller är möjliga.
Dagens svenska försvarsförmåga är för låg och för sårbar. Försvaret och hela samhället behöver ökad robusthet. De fåtaliga verkligt slagkraftiga verkanssystemen liksom ledningssystemet behöver effektivt skydd. Viktiga komponenter saknas.
Luftvärnet, som nästan avvecklades 2004, är idag helt centralt. Det behöver förstärkas och moderniseras så snabbt det bara går. En robust långräckviddig förmåga att bekämpa såväl mål över hela Sveriges yta som angriparsystem och funktionen på större djup behöver också tillföras.
Personal är ofrånkomligen en avgörande begränsande faktor, men pengar får inte vara det. Anslagen behöver snabbt minst fördubblas. Vi har inte råd att förlora mer tid.
Sist men inte minst: Europeisk säkerhet är nyckeln till svensk säkerhet. Med eller utan svenskt Nato-medlemskap utgör det transatlantiska samarbetet grunden för svensk säkerhet. För Europa är den amerikanska kärnvapengarantin åter en omistlig del. Europas del i denna är nog så viktig, nämligen att ge ett enigt politiskt stöd. Det gäller även Sverige.
Författaren är tidigare ämnesråd och tidigare rådgivare till Överbefälhavaren. Han är ledamot av KKrVA.
Not
[1] Texten är tidigare publicerad i Mariestadstidningen 2017-10-17.
