av Nils Daag
I Regeringskansliet (RK) och på våra utlandsmyndigheter skrivs ett stort antal PM och rapporter. De utgör bakgrund och underlag för politiska beslut. Särskilt vad gäller utrikes – och säkerhetspolitiken hemligstämplas dessa dokument ofta mer eller mindre rutinmässigt. Det finns goda skäl till detta, om det rör vårt förhållande till främmande makt, om uppgifterna erhållits förtroligt eller man förordar taktik och målsättning i en internationell förhandling.
Frågan är hur länge dessa dokument ska dväljas i arkiven. Den svenska utrikessekretessen har i ett internationellt perspektiv tidigare haft en relativt strikt tillämpning. Numera är dock trettio år etablerad praxis utom i undantagsfall.
Mycket står att vinna med en generösare inställning till hävandet av hemligstämpeln. Allmänhet, media och den akademiska världen skulle få en bättre inblick i, och därmed ett positivare bild av, det kvalificerade arbete som utförs i RK och på ambassaderna och delegationerna.
Det finns intressanta föregångare. Ett par brittiska journalister, Matthew Paris och Andrew Bryson, begärde ut diplomatrapporter i det uttalade syftet att göra dessa tillgängliga för allmänheten. Det visade sig att hemligstämpeln kunde hävas på det stora flertalet dokument. Det omfattande materialet resulterade i två radioserier och två böcker, Parting shots och The Spanish Ambassador’s Suitcase. Publiceringen ledde till övervägande positiv uppmärksamhet som kunde utnyttjas i departements informationsverksamhet. Den särskilt intresserade hänvisas till min artikel i UD kuriren nr 1, 2017. Jag föreslog där två alternativ till hur motsvarande skulle kunna gå till i Sverige. UD kunde ta ett eget initiativ och släppa ett antal rapporter utan att detta efterfrågas. Ett urvalskriterium kunde vara särskilt spektakulära händelser t ex Berlinmurens fall eller militärkuppen i Chile. Ett alternativ vore att forskare eller journalister uppmuntrades att följa det brittiska exemplet.
Det är ju knappast någon hemlighet att diplomatrapporter redan idag når omvärlden i bearbetad form. De flesta pensionerade ambassadörer torde exempelvis använda sig av sina egna alster, när de skriver memoarer eller andra skildringar av utvecklingen i omvärlden. Men detta riskerar att bli en smula tillrättalagt i efterhand. Helt nyligen har emellertid Ambassadör Tomas Bertelman i sin mycket intressanta bok ”Från ett kallt krig till ett annat ” använt sig av det tillvägagångssätt som förordats ovan. Han återger in extenso rapporter och promemorior (minus de strykningar som krävts) och kommenterar sedan dessa utifrån dagens perspektiv. Därmed framgår å en sidan hur en mycket initierad person bedömde utvecklingen s a s i stormens öga. Å den andra sidan framgår klart hur svårt det är att sia om framtiden också för de mest insatta. Bertelmans bok recenseras i nästa nummer av KKrVA Handlingar och Tidskrift.
Det borde nu vara fritt fram att följa Bertelmans exempel. Man kan som sagt göra det med utgångspunkt från enskilda spektakulära händelser, alternativt rapportering från viktiga huvudstäder. Det nyligen publicerade uppslagsverket ”Utrikesförvaltningens källor 1520–2000” underlättar en genomgång av arkiven.
