≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av David Bergman
Foto: Sean M. Crowe, USAF.

Foto: Sean M. Crowe, USAF.

Ökenlandskapet är endast upplyst av fullmånen och helikopterns röda akterlampa. Rotorn blåser upp sand som piskar i ansiktet. En andra helikopter hovrar beskyddande ovanför. Skottlossningen har upphört sedan en tid. Soldater springer hukande med bårar mot den öppna akterrampen. På dem ligger två lokala poliser, båda skottskadade. Deras chef sitter kvar död i sitt fordon någon kilometer bort.

Lugnet hos de skadade förvånar mig. De har båda skottskador i benen. En av dem var först orolig om ”paketet” satt kvar. Han vill kunna älska med sin fru igen. Efter att han fått ställa sig upp och pinka stödd mellan två svenska soldater blir han direkt lugnare, allt verkar sitta kvar och fungera. Hans lättnad sprider en munterhet bland de omkring honom. Sjukvårdarna viker aldrig från de sårades sida.

Stämningen är spänt avslappnad, alla agerar professionellt. Allvaret tar fram det bästa hos varje person. Undantaget är den tyske lastmästaren. Jag är chef på platsen men han är ansvarig över vad som lastas i helikoptern och håller bromsande upp händerna. Den order han fick var att hämta skadade svenska soldater, situationen på marken stämmer inte överens med hans uppgift. Det blir fel på hans lista, ropar han över helikopterns dån, och menar att poliserna själva kan ta sig till ett civilt sjukhus. Jag tror aldrig att jag varit så förbannad i hela mitt liv. Männen blöder fortfarande. Jag har deras blod på min uniform. Det är avgörande att så snabbt som möjligt få dem till kvalificerad sjukvård. Vem fan bryr sig om hans jävla lista? Jag gör inga försök att dölja min irritation och ilska. Kanske är det vad som får honom att ändra sig och stiga åt sidan. Om han vägrat hade jag flyttat honom med våld.

Att verka i väpnad strid är en av de största påfrestningarna en människa kan utsättas för. Att riskera att själv skadas eller dödas men framförallt att kanske behöva genomföra våldshandlingar som skadar eller dödar andra människor är något som aldrig bör romantiseras eller förskönas. Alla texter som utelämnar detta grundläggande faktum är i grunden ofullständiga och missvisande. Trots detta så visar historien gång på gång att människan inte bara fungerar utan även ofta excellerar och presterar det till synes omöjliga i de mest extrema situationer. De värsta situationerna tenderar att kunna ta fram det bästa hos människor. Men striden kan också upplevas som en förlösande avspänning som när den kommer nästan är njutbar, och något som soldater kan sakna i efterhand.

Genom historien kan vi även se att människans reaktioner på, och sätt att hantera strid är relativt konstanta. Även om teknik utvecklat våra metoder för att föra krig så är människan oförändrad. Hur personer hanterar och agerar under strid kan ibland upplevas konstigt, stundtals även provocerande för vissa. Men om vi verkligen vill förstå beteenden under strid bör vi inte beskriva dem med begrepp som rätt och fel, snarare som en naturlig reaktion på en onaturlig och extrem situation. Vi måste även diskutera reaktionerna med utgångspunkt i den kontext de uppstår. Något som ärligt talat kan vara svårt, men inte omöjligt, för den som aldrig upplevt något liknande.

Det saknas inte på något sätt berättelser från människor i strid eller som beskriver människor i strid. Att striden utgör en definierande punkt med starka intryck i mångas liv, som det självupplevda exemplet i inledningen, är sannolikt en av anledningarna att många vill föra dem vidare. Att psykologiska effekter i strid är svåra att studera på ett strikt vetenskapligt objektivt sätt gör dessa berättelser än mer värdefulla. Varje stridssituation är dock unik, precis som varje person som möter den, vilket gör att beteenden även i situationer som liknar varandra kan variera. Men det finns ett antal gemensamma nämnare och en systematik i hur människor hanterar dem. För att kunna förstå bättre vad som är grunden för reaktionerna kommer vi först att gå igenom 1) Vad som kännetecknar den extrema kontexten, och 2) hur människan kan lära sig att fungera i dem.

Jag kommer inte här att vidare beskriva människans fysiologiska stress-respons. Detta finns utförligt beskrivet på många andra ställen. Dessutom är det ur psykologiskt hänseende inte detaljer i detta stress-respons som är mest relevant utan den systematik i hur vi hanterar det.

Risk och osäkerhet

Det som uppenbart skiljer en livshotande situation från en normal, är att den oftast innehåller ett stort mått av risk och osäkerhet. Risk brukar normalt bedömas som en funktion av sannolikhet och konsekvens: vad är sannolikheten att något skall inträffa och vad är konsekvensen av händelsen? Risk uppfattas även efter hur direkt hotet är. Direkt beskjutning upplevs exempelvis annorlunda än det kumulativa, osäkra hotet av dolda improviserade sprängladdningar.

Risker medför ofta rädsla. När soldater tillfrågas om sin största rädsla innan strid så kommer rädslan för social uteslutning huvudsakligen på första plats. Risken att skadas eller dödas kommer i de allra flesta fall först på andra plats. Soldaterna i en israelisk infanteribrigad med hög nivå av stridserfarenhet fick frågan om vad de upplevde som ”de mest skrämmande aspekterna av strid”. Över 40% svarade ”lämna underordnade/kamrater i sticket”. Resultat blev likartat då frågan ställdes till en svensk FN-bataljon i Libanon som varit utsatt för fientliga aktioner. Variationer finns självklart med nivå av stridserfarenhet samt nivå av ansvar. Exempelvis är rädslan att överge en underordnad högre hos officerare än soldaters rädsla att överge en kamrat, även om båda är höga. Betydelsen av social samhörighet och förbandsanda kan inte tillräckligt understrykas.

När det gäller att bli utsatt för våld är rädslan att bli invalidiserad och vanställd ofta större än att bli dödad. Döden är alltför abstrakt medan alla någon gång upplevt smärtan av att skära sig eller bryta ett ben. Den berömda tyska propaganda-affischen som visar en soldat med ett amputerat ben och texten Gentlemen Prefer Blondes But Blondes Don’t Like Cripplesspelar både på rädslan att skadas och på risken att skadan på sikt kan leda till social uteslutning på hemmaplan.

En central faktor i striden är osäkerhet. Till vardags är våra dagar relativt välordnade och schemalagda vilket gör att vi enklare kan förhålla oss till dem och de utmaningar de för med sig. Människan fungerar bäst då hon känner att situationen är begripbar, meningsfull men framförallt hanterbar. Det kända kan vi förhålla oss till och anpassa oss efter, men med ett stort antal okända eller otydliga faktorer är detta omöjligt. Vid ett stort mått av osäkerhet tenderar människan att förbereda sig för det värsta, vad vår fantasi målar upp är nästan alltid värre än verkligheten.

Coping-strategier

Under ordergivningen inför en större operation råder lika stor förvirring som osäkerhet. De lokala förbanden ska vara ledande, om än med sina svenska mentorer som stödhjul, vilket gör att uppgifterna för de egna förbanden och våra order är svåra att precisera.

Min egen frustration är stor. Teamet jag är chef över kommer förvisso att ha en relativt liten roll initialt, men riskerna och komplexiteten i vad som ska inledas tidigt nästa morgon är omfattande. Frågorna är många från fler än mig när ordergivningen drar mot sitt slut. En del av mig känner med den högre chef som håller i ordergivningen. Att döma av hans plågade min och brist på svar bär han på en minst lika stor frustration.

”Vilken uniform tar vi?” frågar slutligen någon. Ökenuniformen är standard. Men vintern har övergått i vår, påtalar frågeställaren, och den tillfälliga grönskan i vissa dalgångar gör att den gröna fältuniformen kan vara lämpligare. Det går fysiskt att se hur den ansvarige chefen slappnar av när ett leende av lättnad kommer över honom. Med en näve i bordet dömer han av att grön uniform gäller. Kompletterande order ges och ingående kontrollfrågor ställs om denna detalj.

Innan avmarsch tidigt efterföljande morgon ropar samme chef fast mig. Jag är övertygad att han vill ge oss några sista uppmuntrande ord eller någon kompletterande information om vår uppgift. Tvärtom hugger hans pekfinger nedåt mot mina fötter. Att jag behållit de sandfärgade ökenkängorna till den gröna uniformen utvärderas grundligt. När den uppsträckningen är klar, vilket den inte är förrän efter en lång stund, ges order om kängbyte och omvisitation. Monologen är som hämtad från en kasernkorridor på inryckningens första dag. Ytterligare information om vår uppgift eller lyckönskningar får vi klara oss utan.

Människan lär sig att hantera rädsla, risk och osäkerhet genom att utveckla coping-strategier. Genom dessa lär sig individen ett mönster för hur denne ska förhålla sig till och bemästra en ofta kaotisk kontext. Det finns flera olika sätt att kategorisera coping-strategierna, men två av de vanligaste är problemfokuserade strategier och emotionellt fokuserade strategier.

Problemfokuserade coping-strategier inriktar sig som namnet antyder på externa faktorer och källan till den upplevda stressen. Detta kan ske exempelvis genom att påverka sin egen förmåga att hantera den som att lära sig nya ”skills”, få bättre underrättelser om det oklara läget eller det självklara i att verka direkt för att eliminera den faktor som skapar stressen.

Högre chefer visar ibland oförståelse för att soldater (enligt dem) lägger oproportionerligt mycket tid på exempelvis val av utrustningsdetaljer eller omsorg i att anpassa dessa på stridsvästen. Men ur ett coping-perspektiv blir detta logiskt. Den enskilde soldaten har inte samma överblick eller chans att påverka den övergripande utvecklingen som sina chefer. Följaktligen blir deras problemfokuserade coping-strategier mer inriktade på att optimera faktorer som exempelvis utrustning vilka de kan påverka.

Ett överdrivet detaljfokus kan även vara chefers coping-strategier för att försöka reducera osäkerhet. Hur den högre chefen i exemplet ovan agerande i uniforms-frågan är sannolikt exempel på just det. När de övergripande frågorna blir för komplexa att överblicka eller påverka tenderar chefer att reducera sitt fokus till de mer jordnära frågor som man kan påverka, som valet av uniform och kängor, eller att generellt tillämpa en högre grad av formell disciplin i detaljer. Rent individuellt fungerar sådana coping-strategier självklart, men riskerar att bli kontraproduktiva i ledningen av förbandet. I avsnittet om inryckningen gick vi igenom sambandet mellan formell och funktionell disciplin, och att underställda måste se den kopplingen för att uppfatta och acceptera disciplinen som funktionell.

Handlingen att avfyra sitt vapen i sig är för många ett utmärkt exempel på en problemfokuserad coping-strategi. Vapenhantering är den mest grundläggande soldatfärdigheten och att avge eld mot en fiende den tydligaste formen av påverkan som går att uppnå. Den israeliska armépsykologen Ben Shalit beskriver i ett exempel hur han följde besättningen på en motortorpedbåt vars uppgift var att stödja exfiltrationen av en kommandoenhet på stranden. Efter en lång tids ansträngande väntan kom stridskontakten plötsligt och Shalit beskriver hur kulspruteskytten (i normala fall kock på båten) fick vad som inte kan beskrivas på annat sätt än ett ”saligt leende” när han kramade av eldskurarna. Vi kommer att prata mer om leendet längre ner. Han beskriver hur besättningen på båten drog en kollektiv lättnadens suck då de äntligen kunde agera för att påverka situationen. Handlingen att krama avtryckaren har en starkt förlösande effekt, vilket ofta gör att anspänningen reduceras eller släpper helt. Detta gör att personal vilka ej har direkt strid som huvuduppgift – exempelvis signalister, förare eller sjukvårdare – kan uppleva en kvarvarande anspänning, trots att de löst sin huvudtjänst föredömligt. Detta av den enkla anledningen att de inte fått avlossa sitt vapen.

De emotionellt fokuserade strategierna riktar sig på att internt hantera de känslomässiga gensvaren på den upplevda stressen. Detta kan innefatta förnekande, undvikande, distansering, att utöva självkontroll, självklandring eller att projicera detsamma på motståndaren.

Samtidigt som soldaterna ordnar stridsvästarna är det inte ovanligt att de även parallellt nyttjar en emotionsbaserad coping genom att distansera sig från den övergripande bilden om de upplever den för komplex eller svårförståelig. Den enskilda situationen blir helt enkelt lättare att förhålla sig till om de inte vet om den fulla komplexiteten utan kan fokusera på vad de har framför sig. Att de heller inte alltid behöver veta allt för att lösa ut sin uppgift, gör strategin än lättare att nyttja.

Tydligare struktur och regelbundenhet kan också fungera som en emotionell coping-strategi. Genom att använda fastställda rutiner blir den extrema situationen lite mer hanterbar. Att använda fasta mallar och rutiner för exempelvis rapportering, signalering och eldledning syftar främst till att kommunikationen ska ske effektivt och minimera risken för missförstånd. Men de fyller också ett tydligt psykologiskt syfte då individerna kan använda dem för att förhålla sig till striden, och därmed reducera i alla fall en del av osäkerheten.

Lastmästarens agerande i den inledande ögonblicksbilden är sannolikt ett exempel på när en coping-strategi gick för långt, även om jag gjorde denna reflektion först långt senare. Att larmas ur beredskap mitt i natten för att med kort varsel landa på en osäkrad landningsplats i öknen där de inte vet säkert vad som hänt är oerhört mentalt påfrestande. Lastmästarens coping-strategier grundade sig troligen i en mycket stor grad på nitisk regeltrogenhet (även för en ordningsam tysk), och att vägra avvika från regelverk eller formalia. Även om coping-strategin fungerade för honom i den bemärkelsen att den reducerade stress och ångest gjorde den honom även mentalt låst och oförmögen att anpassa sig till den faktiska situationen som han mötte (samtidigt som det gjorde mig heligt förbannad).

Vid utbildningar i ämnet brukar jag visa de första 15 minuterna av filmen ”Rädda Menige Ryan” som ger exempel på både positiva och negativa former av problemfokuserad och emotionellt fokuserad coping. Tydliga exempel på emotionell coping kan ses i genomförandet av religiösa riter, exempelvis att be eller kyssa kors på halsband. Vi kan se människor som distanserar sig från händelserna, att de nästan vägrar erkänna att de sker eller låser på i situationen helt oviktiga aspekter. En man är exempelvis låst i att upprätta ett fältsjukhus mitt under brinnande strid, och håller hårt i sin skrivmaskin. Det finns även de som projicerar sina känslor på fienden. Vrede, frustration och ilska leder i stunder till en negativ problemfokuserad coping och vilja att ge igen med överdriven grymhet. När en bunker övertänds ropar en av soldaterna exempelvis ”Skjut inte, låt dem brinna”. Överdriven och obefogad grymhet är naturligtvis en sämre strategi, då onödigt lidande folkrättsligt skall undvikas. Men det finns också exempel på mer positiva strategier. Exempelvis samlar Sergeant Horwath som spelas av Tom Sizemore sand från slagfälten i förmärkta plåtburkar. I ett långt krig måste det ibland delas upp i etapper som ges tydliga avslut för att kännas hanterbart.

När Försvarsmakten släppte en film från strider i Afghanistan reagerade vissa på att soldaterna skrattade. ”Tycker de att dödande är roligt?” frågade sig någon i kommentarsfältet på hemsidan. Att se någon skratta i en livshotande situation kan missuppfattas som kommentatorn gjorde. Sanningen är att både skratt och gråt är vanliga mekanismer för ångestreducering. Jämför detta med att någon skrattar nervöst i socialt pressade situationer när de inte vet vad de ska göra. Humor är även i sig något som ofta nämns som en positiv coping-strategi. Genom att skämta om dem kan stressfyllda upplevelser bli lite mindre påfrestande på samma gång som skratt reducerar muskelspänningar och förstärker ett positivt känslotillstånd. Svart humor måste dock tolkas inom den situation den yttras, och är med största sannolikhet inte lika rolig när den bevittnas av en utomstående.

Övning och träning

I föregående inlägg om våldsutövning och konsten att döda tog jag upp flera exempel på när soldaters benägenhet att avfyra sina vapen varierat genom krigshistorien, inte minst beroende på vilken träning de fått (eller inte fått). Ett grundantagande är att soldater som saknar tillräcklig utbildning och träning med största sannolikhet inte kommer att klara av att fungera i – än mindre bemästra – en stridssituation. Utbildning och övning bygger upp en generell resiliens mot stress samtidigt som det ger individen möjligheter att utveckla coping-strategier som går att använda på framtida skarpa situationer.

Resiliens avser individens förmåga att möta utmaningar och motgångar samtidigt som den funktionella nivån bibehålls. Alla känner vi sannolikt någon som vi sett upp till, som haft förmågan att bibehålla ett orubbligt lugn trots yttre påfrestningar. Även om förmågan är biologiskt betingad kan vi säkert anta att individen inte föddes lugn med stål i blicken, utan att det hänt något mellan vaggan och den kontext där vi observerar denne.

Resiliens är en förmåga som går att påverka genom träning och utbildning. När det gäller militära sammanhang innebär det övningar som innehåller 1) ett upplevt hot mot liv där 2) individen måste vidta aktiva åtgärder för att kunna bemästra situationen (active mastery). Exempel på sådana övningar är fallskärmshoppning, dykning och närkamp. Individen vet sannolikt på ett intellektuellt plan att säkerhetsfunktioner säkerställer deras liv, men människan kan exempelvis inte andas under vatten, vilket gör att vi med rätta tolkar det som ett hot mot liv, och individen vet att det endast är deras aktiva bemästrande av situationen som säkerställer framgång. Att lyckas bygger en självtillit hos individen att andra situationer med liknande, eller ökande svårighetsgrad kan överkommas på samma sätt.

Stridssjukvårdare ur Ledningsregementet övar omhändertagande av skadad. Figuranter med amputerade armar & ben har hyrts in och sminkats för att ge största möjliga realism. Att öva hjälper inte bara individen att befästa praktiska färdigheter utan även att utveckla en generell resiliens mot stress och psykologiska coping-strategier som sedan kan användas i en framtida skarp situation. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten.

Stridssjukvårdare ur Ledningsregementet övar omhändertagande av skadad. Figuranter med amputerade armar & ben har hyrts in och sminkats för att ge största möjliga realism. Att öva hjälper inte bara individen att befästa praktiska färdigheter utan även att utveckla en generell resiliens mot stress och psykologiska coping-strategier som sedan kan användas i en framtida skarp situation. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten.

Övningar som utvecklar coping-beteenden sker huvudsakligen befattningsspecifikt. I detta är specificitetsprincipen från idrottspsykologin en bra beskrivning: att träna tävlingslikt och utsätta kroppen i så stor uppsträckning för de krav som idrottsgrenen medför. Enklare uttryckt: Du blir bra på det du övar. Det kan ske genom att lägga på externa stressorer (exempelvis bakgrundsljud, mörker, fysisk belastning, ytterligare information att processa) eller att göra själva momentet så överensstämmande med den normerande situationen som möjligt. Ett tydligt exempel är sjukvårdsövningar där figuranter sminkas och agerar utefter den simulerade skadan för att göra sjukvårdarens upplevelse och omhändertagande så verklighetstroget som möjligt. Detta underlättar individens förmåga att utveckla coping-strategier som är direkt applicerbara den dag de ställs inför en skarp situation. Ekvationen är enkel: Ju mer verklighetstrogna övningar desto större blir den psykologiska effekten i form av resiliens och coping-strategier.

Träningen är självklart aldrig någon vaccination som gör individen immun mot stress. Strid kommer alltid att vara en enormt påfrestande situation som innebär en svår utmaning. Men rätt träning och utbildning gör att individen utvecklar en resiliens mot stress och coping-strategier, vilket gör kaotiska och komplexa situationer mer hanterbara när de väl ställs inför dem.

 
Författaren är major och försvarsmaktsdoktorand i psykologi

 


Referenser

Cunningham, C.A., Weber, B.A., Roberts, B.L., Hejmanowski, T.S., Grifin, W.D. & Lutz, B.J. (2014) The role of resilience and social support in predicting post deployment adjustment in otherwise healthy Navy personnel. Military Medicine, 179, 979–985

Green, K.T., Calhoun, P.S., Dennis, M.F. & Beckham, J.C. (2010) Exploration of the resilience construct in posttraumatic stress disorder severity and functional correlates in military combat veterans who have served since September 11, 2001. Journal of Clinical Psychiatry, 71, 823–830

Klann, G. (2003) Crisis leadership: Using military lessons, organizational experiences, and the power of influence to lessen the impact of chaos on the people you lead. Greensboro, NC: CCL Press.

Kolditz, T. A. (2007a) In extremis leadership: Leading as if your life depended on it. San Francisco: Jossey-Bass.

Kolditz, T. A. (2007b) Leading as if your life depended on it. In D. Crandall (Red), Leadership lessons from West Point (pp. 160–187). San Francisco: Jossey-Bass.

Lazarus, R. S., Averill, J. R. & Option, E. M. Jr (1974) The psychology of coping: Issus of Research and Assessment, i Coelho, C. V. & Hamburg, D. A. (Red) Coping and Adaptation, Basic Books, New York

Lazarus, R. S. & Folkman, S. (1984) Stress, Appraisal, and Coping, Springer

Matthews, M. D. (2014) Head Strong – How Psychology is Revolutionizing War, Oxford University Press

Samuels, Steven M. , Foster, Craig A. & Lindsay, Douglas R.(2010) Freefall, Self-Efficacy, and Leading in Dangerous Contexts, Military Psychology, 22: 1, S117 ― S136

Shalit, B (1980) Aggression and Combat Behavior, FOA rapport C 55042-H6, Försvarets Forskningsanstalt, Stockholm

Shalit, B. (1981) Perceived Perceptual Organization and Coping With Military Demands, i Spielberger, C.D. & Sarason, I. G. (Red) Stress and Anxiety, Vol 8, New York

Shalit, B. (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Watson, P. (1978) War on the Mind, Hutchinson, London

 

Kommentering är avstängd / ej aktuell.