≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Michael Sahlin

Ja, visst är det så att läget i Syrien – och Irak (glöm inte Irak!) – tycks bli alltmer dramatiskt, tragiskt, komplicerat, farligt och svårhanterligt för varje dag, vecka och månad som går, med allt tydligare indikationer på att det regionala ombudskriget börjat få konturer av storkonflikt, på global nivå. I dagarna handlar det om att se om ”Peace in our time”-överenskommelsen från Munchen, den som vagt talade om ”cessation of hostilities” och humanitärt tillträde till mest utsatta områden, alls betyder något, i perspektivet av

  • fortsatta ryska bombningar och fortsatt syrisk-iransk m fl framryckning mot rebellkontrollerade delar av Aleppo och mot den syrisk-turkiska gränsen, med upplevd möjlighet att faktiskt vinna inbördeskriget (eller, om team Putin så finner för gott, uppnå avgörande förhandlingsfördelar)
  • kurdiska YPG-framstötar mot den strategiskt belägna staden Azaz i det gränsområde mot Turkiet där en mängd taktiska och strategiska intressen korsas med bäring på både inbördeskriget, IS-kriget och flyktingkrisen, mm
  • turkiska artilleriattacker mot kurdiska YPG-ställningar i detta område, åtföljt av hot om markinvasion, eventuellt i saudiskt sällskap, detta en konsekvens också av att det ryska ingripandet förorsakat turkisk säkerhetspolitik en följd av motgångar och av Ankaras koppling mellan PKK-hotet inne i Turkiet och PYD/YPG-hotet från den syriska (och irakiska) sidan av gränsen, aktualiserat senast av efterspelet till den nya bomben i Ankara
  • amerikansk/västliga protester, om än snarast demonstrerande maktlöshet (en konsekvens också av den separata konflikten mellan Turkiet och Ryssland efter nedskjutningen) mot såväl Moskvas som Damaskus, Ankaras och Teherans militära maktspråk och ringaktning för den arma civilbefolkningen)
  • resulterande ytterligare flyktingrörelser, med press på både grannländer och Europa, skärpt terrorismhot (inklusive till följd av rebeller av varierande jihadismgrad som flyr fältet och fortsätter sin kamp utifrån, eller som gerilla inifrån).

Så visst är det så, i perspektivet av denna selektion av komplikatorer som naturligtvis försvårar genomförandet av ett nödvändigt eld upphör, eller som det försiktigtvis sägs i Munchen-överenskommelsen inom ISSG (International Syria Support Group), ”cessation of hostilities”, snarast en tillfällig paus i fientligheterna, i praktiken för att till nöds kunna skapa frist för att kunna genomföra humanitära insatser. Ännu har läget uppenbarligen inte stabiliserats i termer av (sannolika) vinnare och förlorare: ännu hoppas en sida på militär seger medan den/de andra hoppas kunna återta förlorad terräng och tappat initiativ – båda/alla är mer intresserade av krigets fortsättande än att gå in i förhandlingar om att låsa läget och kompromissa.

Fredsmäklandets dilemma

Så brukar det vara; detta är fredsmäklandets stora eländesdilemma. I ett längre retroaktivt tidsperspektiv kan frågan förvisso ställas om vilket som är bäst för drabbade människor, att kriget förkortas genom att en part tillåts segra (som t ex i Sri Lanka eller mellan Nigeria och Biafra den gången) eller att omvärlden insisterar på att förhindra en parts militära seger och att freden måste uppnås – om än till priset av långdragen process – genom för­handlings­överens­kommelse, i förekommande fall efter en internationell fredsbevarande eller fredsframtvingande insats. Eller kanske en tredje variant: att branden till sist ska slockna av sig själv, till följd av allmän utmattning och ödeläggelse, trots pådrivning av ”spoilers” utifrån och girigt villiga vapenleverantörer.

Svaret är måhända inte självklart: det beror på tidsperspektiv och mätmetod. Men i nuet och med blicken framåt ger denna reflexion föga eller ingen vägledning: det är inte praktisk politik, givet allehanda CNN-effekter och säkerhetspolitiska intressekopplingar, att ignorera allvarliga inom- eller mellanstatliga konflikter och hoppas att den starkare ska vinna, fort, och de humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenserna på så sätt ska begränsas. De multilaterala principerna om ”Humanitarian Intervention” och ”Responsibility to protect” trängs på banan med klassisk, geopolitisk intresseprojektion. Intresset att ”skapa fred” eller få till stånd ett slut på ett krig som ter sig säkerhetshotande och humanitärt oacceptabelt har många bottnar, ibland samverkande (som i Sydsudan), ibland motverkande(som i Syrien). Vad vi ser i vår tid, givet den förhärskande ambitionen att försöka framtvinga fred med till buds stående medel, är en serie erfarenheter av ett svårförlöst dilemma: eld upphör (motsv) först, politisk lösning sedan, eller tvärtom?

Om vår tids allvarliga konflikter, Afghanistan, Libyen, Irak, Jemen, Syrien, Sydsudan, m fl, sägs ofta att det inte finns någon militär lösning, bara en politisk lösning. Men för att ens komma i närheten av att kunna sammanföra parterna i konflikten (ett i s.k. ombudskrig garanterat komplext begrepp) till samtal om denna politiska lösning krävs normalt att omvärlden/medlarkretsen (motsv) kan förmå parterna till… ja, vad?  Vapenvila, eldupphör, vapenstillestånd?

Eldupphör, vapenvila, vapenstillestånd — fredssemantik

På engelska finns här en begreppsflora som ofta blandas ihop men som förr må ha haft folkrättsligt begriplig användning för att identifiera (framförhandlade) stadier på vägen mellan öppet krig och fullbordad fred: Truce, cessation of hostilities, ceasefire, armistice, där ”truce” definieras som en informell, lokalt initierad och partiell ”cessation of hostilities” som i sin tur definieras som ett tillfälligt vapenstillestånd medan begreppet ”ceasefire” brukar hänföra sig till ett mer formellt led i en framförhandlad fredsprocess. Om ”cessation of hostilities” sägs i litteraturen bl a att ”A party does not give up any military position or arms in declaring a cessation of hostilities: instead, it freezes positions on the ground and serves to stop violence temporarily. When undertaken, a cessation of hostilities usually indicates a respect for humanitarian concerns and the willingness to find a negotiated settlement”.

Det infernaliska problemet förblir att även ett begränsat, för humanitär undsättning nödvändig “cessation of hostilities”-avtal förutsätter parter som är villiga till eller kan tvingas till ett sådant åtagande, samtidigt, oavsett hur man bedömer det operativa läget, vilket I sin tur förutsätter någon form av acceptans av ett sannolikt politiskt “end game”, den politiska lösningen, ”the willingness to find a negotiated settlement”.

Det svåra dilemma detta innebär för det internationella samfundet, FN (för legitimitet och opartiskhet) och/eller stormakterna (för relevant makt och kapacitet), illustreras tydligt inte bara av det aktuella Syrien-fallet utan även av fallet Sydsudan. Skillnaden mellan dessa båda fall är ju uppenbara, bottnande främst i att Syriens historia och geografi gör det till arena för skarpskurna regionala och globala motsättningar medan Sydsudan ligger mer i den storstrategiska skuggan vilket möjliggjort att världssamfundet, både på regional nivå (AU, IGAD) och global nivå (UNSC), kunnat uppträda gemensamt och enigt, i princip därmed med makt och myndighet att påtvinga parterna en fredslösning. Icke desto mindre har även fredsarbetet i Sydsudan präglats av med Syrien jämförbara, närmast mardrömslika svårigheter.

Exemplet Sydsudan

Till stor bestörtning för alla dem som i årtionden kämpat med inbördeskriget i Sudan och den mödosamma vägen till landets delning 2011 utbröt ju rätt snart efter den i afrikanska sammanhang känsliga delningen ett brutalt inbördeskrig i det nyskapade Sydsudan, i mitten av december 2013. Redan den 23 januari 2014 lyckades ”omvärlden” förmå parterna att underteckna ett avtal om ”ceasefire”, vapenvila, ett avtal som likt ett antal senare motsvarande utfästelser aldrig honorerades. Konsekvensen blev, förutom en humanitär katastrof av nära nog syriska dimensioner, att uppgiften att försöka skapa fred hade att utföras under förhållanden av ett alltmer vildsint och fragmenterat krigsförlopp, med tilltagande svårigheter att avgöra vilka aktörer/parter som skulle kunna leverera ett hållbart vapenstillestånd, i sin tur nödvändigt för humanitär undsättning av de lidande och de flyende. Frågan ställdes på sin spets huruvida ansträngningarna borde fokusera att framtvinga ett vapenstillestånd (motsv) eller om detta i realiteten vore fruktlöst utan en politisk kompromisslösning. Ett ständigt bollande fram och tillbaka och ett alltmer frustrerat världssamfund, enigt i sin frustration över parternas ständigt gäckande ovilja att tänka vapenvila och kompromiss.

Efter diverse ultimatum och sanktionshot genomdrev världssamfundet (FN, Afrikanska Unionen, IGAD, USA, m fl) till sist, i augusti 2015, ett kompromissavtal, t o m kallat ”Compromise Peace Agreement” som parterna efter stor tvekan skrev under, ett avtal som förutom vapenstillestånd förmyndaraktigt föreskrev hur en ny politisk ordning skulle utformas, hur ansvar för krigsbrott skulle utkrävas, hur den raserade ekonomin skulle ställas på fötter och hur hårt drabbade människor skulle (äntligen) rehabiliteras, mm. Det handlade alltså inte om att först släcka branden och därmed kunna säkerställa den humanitära undsättningen, och det handlade inte om att med parterna förhandla fram en politisk lösning – utan om att under fortgående brutalt krig komma fram till en enad syn om vari en utifrån sett rimlig kompromisslösning borde bestå, givet styrkeförhållandena på marken, och sedan diktera detta för de ovilliga parterna. Och hoppas att det ska fungera.

Fungerade det, kan man fråga så här ett halvår senare? Svaret är hittills nej, trots en enorm press på parterna att göra vad avtalet föreskriver. Parterna, Kiir och Machar, fortsätter att ha större ambitioner för egen del än vad den påtvingade (och utomordentligt komplicerade) kompromissen medger. Och striderna fortsätter än här, än där. Framtidsutsikterna är minst sagt ovissa. Arma, stackars Sydsudan. Ännu ett exempel på hur oerhört svårt det är att reparera konsekvenserna av ett krig som en gång tillåtits bryta ut. Även i ett fall där världssamfundet står hyggligt enat och fullt engagerat och där regionala och globala säkerhetsintressen inte kolliderar. Och inte är direkt smittat av dragkampen mellan terrorism och anti-terrorism.

Jämförelsen mellan Sydsudan (och liknande konflikter i Afrika) och Syrien/Irak ska naturligtvis inte hårddras. Poängen här är endast att belysa dilemmat i varje försök att få slut på ett förödande krig, vacklandet mellan försöken att åstadkomma vapenvila och försöken att mäkla fram eller framtvinga en politisk process syftande till en politisk lösning. Detta dilemma – om dilemma är rätt ord – påminner om en annan klassiker, balansen mellan säkerhet och utveckling, t.ex. i typfallet Afghanistan: utan säkerhet ingen utveckling, utan utveckling ingen säkerhet. Den diskursen låg ju till grund för mycket av ”trial and error” i afghanistanhanteringens experimentstinna laboratorium, men landade såvitt bekant aldrig riktigt i någon fungerande syntes.

Och nu Syrien (och Irak)

Men nu fokuserar världen Syrien/Irak och särskilt dramatiken i Syrien och John Kerrys sista (?) försök att bringa Syrien-krisen till någon form av politisk lösningsprocess utgående från den vägkarta som FN:s säkerhetsråd faktiskt enades om i höstas och som den internationella stödgruppen, inklusive Turkiet, Saudiarabien, Iran och Ryssland, sedermera byggt vidare på, senast i Munchen. Och i skrivande stund handlar det akut om huruvida påbudet om ”cessation of hostilities” – som det minimum som krävs för att ge utrymme för de humanitärt allra nödvändigaste insatserna – ska ha en chans att förverkligas i bruset av allt som driver mot fortsatt och fördjupat krig. Men å andra sidan med stöd av en utbredd insikt om de katastrofala konsekvenserna också för omvärlden av ett fortsatt och utvidgat krig, flyktingkatastrofen, terrorhotet, mm.

Och därmed åter till fredsskapardilemmat: ingen vapenvila utan en politisk lösning, och ingen politisk lösning utan en vapenvila. Tillämpat på det framväxande läget i Syrien (om vi till vidare lämnar den vidhängande Irak-problematiken åt sidan) kan några relevanta aspekter lyftas fram.

Det första är att konstatera den förändring av spelplanen som det ryska ingripandet har inneburit. Förutom att beröva USA initiativ- och handlingsmöjligheter och ge upphov till en för USA och NATO bekymmersam kris mellan Ryssland och Turkiet har ingripandet tydligt förskjutit styrkeförhållandena på marken, till fördel för Assad-sidan och kurdiska PYD/YPG, möjligen även för annars numera hårt trängda IS. I somras tycktes Assad-regimen på väg att militärt knäckas av det samlade trycket från dels de olika rebellrörelserna, väpnade och stödda av USA, Saudiarabien och Turkiet, m fl, dels från andra hållet IS – ett läge som öppnade för ett scenario av allmänt kaos och sönderfall: alternativen till Assad tedde sig förskräckande. Amerikanska svar saknades. Men de turkiska och saudiska huvudprioriteringarna om att Assad till varje pris måste bort, i varje ”end game”, kunde ses som realiserbara.

Nu, efter snart ett halvår av ryska bombningar och åtföljande regimframgångar på marken med stöd av Iran och Hezbollah, har läget rätt radikalt ändrats, Aleppo håller på att inringas och ser ut att kunna återerövras av regimen, innebärande att Assad personligen och hans regim med rysk hjälp sitter kvar och ser ut att kunna ”vinna” hela kriget. ”Vinna” måste naturligtvis garderas med citationstecken, oavsett scenarios. Men likväl. Det är ganska otroligt att en scenförändring kunnat ske på några korta månader under Putin-rysk ledning som innebär att Assad trots allt överlever alla utmaningar och att Syrien kanske återuppstår ur kaoset som en sammanhåller stat. Och att Ryssland kliver fram i landet och regionen och utfyller det relativa tomrum som amerikansk krigströtthet och tveksamhet skapat. Samtidigt som den pan-kurdiska rörelsen genom den stora regionala oredan och kampen mot IS ser sig ha fått en historisk chans att närma sig den nationella status som länge förnekats dem.

Men det är ju fortfarande också möjligt att Moskvas intresse inte är att låta Assad med stödtrupper från grannländerna ”vinna” hela kriget (även om detta i nuläget skulle te sig möjligt) utan snarast är det mer begränsade målet att låta Assad få överhanden och sedan tillse att på ryskt initiativ en vapenvila kommer på plats och en fredsdialog kommer till stånd, på ryska och Assad-regimska villkor, samtidigt som Ryssland i samverkan med USA och andra får möjlighet och anledning att med full kraft ägna sig åt att nedkämpa IS, och al-Nusra.

”Vinnare” och ”förlorare”

Men, för det andra, hur intresserade är ”förlorarsidan”, alla de väpnade anti-Assad-rörelser som med turkiskt, saudiskt och västligt stöd under stora umbäranden och med varierande framgångar utkämpat en existentiell kamp mot en regim som till och från hängt på repen, av att nu ge sig in på vapenvilor och politiska samtal på nyetablerade rysk-damascenska villkor?  Starka incitament finns ofrånkomligen för att först söka återta förlorad terräng, sedan kanske förhandla om vapenvila och politiska lösningar, men inte nu, inte när en frysning av läget eller fortsatt utförslöpa riskerar att innebära att alla umbäranden varit förgäves. Redan nu förekommer i media uppgifter om från Aleppo flyende FSA- och andra krigare som avser fortsätta kriget som gerillakrig, i förekommande fall med (destabiliserande) bas i grannländer, som Turkiet.

Och nästa fråga är i vilken mån den regionala ”förlorarsidan”, främst de USA-allierade Turkiet och Saudiarabien, tänker finna sig att vara just förlorande part och stillatigande acceptera att ”the end game” innebär att Assad-regimen trots allt överlever och blir kvar, ruvande på sin gruvliga hämnd på alla som aktivt eftersträvat dess fall. Och om absolut inte, vad kan man göra – om amris tillåter ryssen att hålla Assad om ryggen och ge kurderna uppmuntrande klapp på ryggen – och iranierna att gå regionalt stärkta ur sin långa period av internationell isolering? I skrivande stund talas, ty följande, mycket om turkiska, eventuellt turkisk-saudiska, planer på eller önskemål om en väpnad markintervention i norra Syrien – något som retoriskt välkomnas i Washington i den mån det handlar om att förstärka kampen mot IS men möts med kallsinne, och kraftiga varningsrop i Moskva, i den mån det visar sig snarare handla om att inskrida mot kurdiska YPG. Det hör ju till bilden att trängseln är stor och trafikriktningarna flera i det syrisk-turkiska gränsområdet mellan de kurdiska kantonerna: IS, al-Nusra, YPG, Assad, moderata rebeller, flyktingar.

Och i grund och botten finns en svårsmält realitet: Om (säger om) det syriska inbördeskriget till sist utmynnar i att Assad-regimen, med rysk hjälp, överlever och kvarstår, t o m ”segrar”, då har 5 års bittert och förödande inbördeskrig väsentligen varit förgäves – åtminstone såtillvida att det ju är denna fråga, Assad kvar eller inte, som under dessa långa år har blockerat FN:s säkerhetsråd: USA har följt Turkiet och Saudiarabien i kravet på Assads förpassning som förutsättning för alla andra steg och Ryssland/Kina har veterat just detta. En helt annan sak är – apropå Sydsudan – vad ett enigt säkerhetsråd i och för sig skulle ha kunnat åstadkomma, vilken konkret skillnad det skulle ha gjort. Men i bl.a. amerikansk efterhandsanalys, en bit in på en ny presidentperiod, kommer säkert just detta att rannsakas, apropå frågan om vad som gagnar drabbad civilbefolkning. Även Lahktar Brahimi och Kofi Annan lär ha starka synpunkter på denna långvariga, kostsamma låsning.

Med detta, och tillbaka till huvudspåret,  varde sagt att ett om än aldrig så temporärt och partiellt ”cessation of hostilities” må vara hur angeläget och nödvändigt som helst för att ge humanitärt andrum, men inte heller detta blir lätt. Tvärtom, det blir svårt. De globala och regionala ”stakeholders” har alltför spretiga och inbördes motsatta agendor, komplexiteten på det fragmentiserade slagfältet och i det diplomatiska spelet är alltför stor, det är alltför svårt att finna den gyllene tidpunkt då det passar alla relevanta parter, de som vill behålla och befästa framgång respektive de som vill hinna återta förlorad terräng, att sänka den militära garden, acceptera vapenvila (motsv) och inlåta sig i förhandlingar med fienden. Och: det förblir ju en allvarlig ytterligare komplikation att varken IS eller al-Nusra omfattas av den tänkta vapenvilan, och att andra grupper har omstridd förhandlingslegitimitet.

Men även om det sålunda alls inte krigats färdigt säger det något viktigt om det stora läget att Staffan de Mistura nu lyckats förhandla fram en överenskommelse med Assad-regimen – den åtminstone tills vidare nöjda parten – om att tillåta hjälpkonvojer till 5 av de 7 belägrade och särskilt nödlidande områden som utpekades av ISSG i Munchen. Huruvida dessa konvojer kommer att släppas fram – i förekommande fall – också av bl a IS tillhörde, i skrivande stund, massan av osäkerheter, vid sidan av den stora och kanske krigsavgörande dramatiken i och kring Aleppo. Och till ett återupptagande av försöken med FN-ledda, US/Ryssland/ISSG-sponsrade fredssamtal mellan regimen och rebellgrupperna av varierande kulör och legitimitet, vid sidan om fortsatt krig mot IS och andra jihadister och vid sidan om fortsatt krigiska turkisk-kurdiska mellanhavanden, verkar vägen lång, även om det gäller att gardera för plötsliga ytterligare scenväxlingar, uppåt eller vidare neråt.

Dilemmat kvarstår: utan vapenvila ingen fredsprocess och utan (hyggligt trovärdig och bred) fredsprocess ingen vapenvila, inte ens eldupphör, kanske inte ens ”cessation of hostilities”. Så i Sydsudan, så även i Syrien. Och Irak.

Hur långt, och länge, orkar John Kerry hålla på?  Och vad betyder, och innebär, det rysk-amerikanska samarbete, som trots alla motsättningar framtonar och som tycks vara en grundförutsättning för någon form av fredlig avveckling av Syrien-kriget och nedkämpning av IS, för den globala säkerheten? Syrien-konflikten är ”the most complicated battlefield the world has seen in decades”, sager David Ignatius I Washington Post (18.2), och tillägger att “the next moves by the United States and its allies have to be deliberate and carefully considered.”

Indeed.

 
Författaren är Fil dr, f d generaldirektör och ambassadör.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.