≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Lars Holmqvist

Som reservofficer under det kalla kriget var jag krigsplacerad på en brigadskyttebataljon. Jag hade förmånen att få tillhöra ett förband som ofta övades. Oavsett om hotbilden var det storskaliga anfallet eller (som det utvecklade sig till över tiden) ett snabbare, mer begränsat och kuppartat anfall, så framgick det med all tydlighet att de enda metoder som skulle kunna fungera för vår del, var de enkla. Metoder och tillvägagångssätt som var enkelt designade, enkla att förstå och enkla att genomföra. Utan enkelhet, ingen fältmässighet.

Efter ett antal år utan engagemang i Försvarsmakten så är jag nu tillbaka i uniform, denna gång i Hemvärnet. Mycket är bekant sedan tidigare, medan annat har naturligtvis ändrats.

En viktig förändring är den Natoanpassning som ger sig tillkänna på flera sätt, bland annat i det som rör ledning, vokabulär och rapportering. Då jag själv är förespråkare för ett svenskt Natomedlemskap är jag i grunden positiv till denna anpassning.

En annan förändring som jag noterat i den militära verksamheten tycks vara en spegling av något som återspeglar sig i utvecklingen i samhället i övrigt. Synen på insamling och analys av information. I det civila samhället har synen på information och nya metoder för att administrera den, lett till nya beteenden:

  • När en bilverkstad som är knuten till ett visst bilmärke får in en bil på reparation så åtgärdar man inte bara felet, utan man samlar även in uppgifter om bilen, körsträcka, ålder osv. samt fakta om felet som uppstått och sänder detta vidare till fabriken. Fabriken som samlar på sig motsvarande information från alla anknutna verkstäder kan i sin tur över tiden urskilja mönster, t ex att en viss bilmodell oftare får fel på en viss komponent. Informationen återkopplas till inköp och produktion vilket hjälper fabriken att successivt höja kvalitén.
  • Genom att övervaka moderna telefoners s k platstjänster kan Google läsa av hur fort bilar och andra fordon rör sig på olika vägar och omvandla denna information till upplysningar om köbildning i trafiken. Användaren kan i sin telefon direkt se vilka vägar som är ”röda” (kö), ”gula” (rullar långsamt) eller ”gröna” (trafiken går i normal hastighet).
  • Kundtjänsten vid stora företag eller myndigheter övervakar inkommande telefonsamtal och klassar dem utifrån typ av samtal. Därigenom kan man dimensionera kundtjänstens personal efter förväntad mängd samtal, men framförallt lära sig vilka omständigheter som genererar mest telefonsamtal och därigenom försöka påverka dessa, dvs minska antalet ”onödiga” samtal.

Jag har efter att jag kommit tillbaka till Försvarsmakten noterat en militär variant av denna utveckling, i skapandet av en gemensam stram rapporteringsmall, genom vilken högre chef på ett strukturerat sätt får in information och underrättelser löpande från underställda förband, t ex från hemvärnsbataljoner. Detta sker vid på förhand fastställda tidpunkter.

Men, medan de civila processerna är helt digitaliserade eller kan användas med endast begränsad insats av människohand, bygger militär rapportering fortfarande till stor del på manuellt arbete. Det väcker frågan om hur det manuella arbetet faktiskt ser ut.

Den rapporteringsmall som idag används och som beskrivs i öppna handlingar, innehåller detaljerad littrering, textformat och medför behov av redaktionellt arbete i staben (olika delrapporter skall sammanfogas till en helhet).

Jag vet inte om den förändrade rapporteringsstrukturen är en följd av svensk Natoanpassning, om det är en svensk militär tillämpning av civilt nytänkande rörande informationsinsamling och analys, om det är en metod som har utvecklats och fungerat väl under Försvarsmaktens olika utlandsinsatser de senaste årtiondena eller möjligen en kombination av alla eller vissa av dessa. Oavsett vilket, ställer jag mig frågande.

I ett stationärt läge, t ex vid en utlandsinsats, kan jag se att nyttan med en strukturerad rapportering enligt fastställd mall är väl värd besväret. Men i ett läge där svenska hemvärnsförband kommer att användas skarpt, kan jag föreställa mig en situation där motståndaren i det längsta försöker dölja sin existens och när vi väl fastställt att det finns en motståndare på marken kommer denna att försöka dölja sina avsikter och på olika sätt förmå oss att se i fel riktning. Motståndarens drag kommer att påverka högre chefs beslut om vilket område vi ska gruppera oss i och med vilken uppgift. Det är inte givet att tilldelad gruppering – eller uppgift – kommer att vara densamma över tid.

Det ligger i krigets logik att initialt är det den angripande parten som har initiativet och försvarande part har att reagera, intill dess att man lyckats tillkämpa sig ett eget initiativ. Detta inledande skede lär utspelas under konstant tidsbrist.

En strukturerad modell för rapportering till högre chef är värdefull, liten tvekan råder om den saken. Men samtidigt kommer vi inte ifrån att det finns en inbyggd motsättning mellan kraven på form, på innehåll och tid till förfogande.

Hemvärnsförband får färre övningstimmar än de stående förbanden. Denna omständighet ställer krav på hur rapporteringsflödet ska utformas. I vart fall under mer intensiva skeden, till exempel i ett skymningsläge eller under krigets första dygn eller t o m veckor.

För att underställda förbands rapportering ska komma fram tillräckligt snabbt och med tillräckligt god kvalitet i innehållet, krävs att formen görs så enkel som det bara går. En rapportering som innebär att hemvärnssoldater förväntas klippa och klistra i Worddokument under stor tidspress (med de möjliga felkällor som ligger i sådant arbete) är inte att betrakta som fältmässig.

Turligt nog är frågan inte gränssättande, då hade jag inte skrivit om den i ett öppet sammanhang. De företrädare för högre chef som jag har mött är kloka nog att poängtera vikten av att rapporteringen skickas i tid och att vi skall ge akt på innehållet. ”Formen är mindre viktig”.

Som enskild officer på lägre nivå är det inte min sak att obstruera mot givna reglementen. Jag avser göra mitt bästa för att tillgodogöra mig de rapporteringsmallar som finns och kommer att använda dem när så är möjligt. Men jag tillåter mig att – parallellt – bevara en förenklad rapporteringsmall på inplastat papper i benfickan, som gör det möjligt att även när tiden är knapp sätta samman rapporter med fokus på kvalitet i innehållet.

Åsikterna i denna text är helt och hållet mina egna.

 
Lars Holmqvist är egen företagare och reservofficer.

———————

Kommentar: Lars Holmqvists reflektioner leder tanken till begreppet ”slagfältsbyråkrati”, med vilket avses att processer, procedurer och rutiner i stabsarbetet till den grad formaliseras att den taktiska och operativa flexibiliteten  hotas. För den svagare parten är möjligheterna till tagande och behållande av initiativet utslagsgivande för möjligheten att nå framgång. Snabba beslut efter kort bedömande i syfte att kunna agera snabbare än motståndaren är knappast möjlig i en processdominerad miljö. Ytterligare inlägg i denna fråga välkomnas.

Tommy Jeppsson
Redaktör

Kommentering är avstängd / ej aktuell.