≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Ulf Henricsson

Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

För ganska många år sedan fick jag följande frågan från f d ÖB Bengt Gustafsson; ”Var det så här lågt till tak när vi höll på”?  ”Nej – det var det inte”! Jag har generalsord på – ”det var bra att du skrev”!

Alla var inte glada, men den för försvarets uppgift nödvändiga förändringen blev av.

Så varför flyttar då ÖB på generalmajor Anders Brännström, en officer som mer än de flestas fyller kraven på öppenhet, ärlighet och uppriktighet. Krav som ställs i försvarsmaktens egen värdegrund. Har inte ÖB och hans medarbetare läst på?

Har Anders Brännström fel? Har han röjt hemligheter? Nej – Anders Brännström har sagt det alla som kan försvarsfrågan redan vet – dagens svenska försvar har stora brister! Det vet också underrättelsetjänsterna i vårt närområde och man behöver inte spionera för att ta rätt på tillståndet – det framgår av allehanda öppna källor. Däremot är det bedrövliga tillståndet i huvudsak dolt för svenska folket – de som betalar och förväntar sig trygghet i utbyte.

I regeringskvarteren kan man måhända tycka att Anders Brännström inte varit ”politiskt korrekt” för sanningen gör ju ofta den politiska retoriken svårare.

Det hela påminner om ”översteupproret” 2001 när nio överstar hade synpunkter på det då nya försvarsbeslutet. De fortfarande aktiva kallades till ÖB för uppläxning och höga befattningshavare krävde att de skulle avskedas. Med facit i hand kan man konstatera att synpunkterna var välgrundade. Var har vi de då så mästrande cheferna i dagens debatt?

Som chef kan man göra livet lättare för sig genom att avpollettera medarbetare med avvikande åsikter. Det är en kortsiktig åtgärd som sällan är bra för organisationen och dess uppställda mål. Den absolut största risken är att man skapar en tysthetskultur som konserverar missförhållanden. Vem vill debattera angelägna samhällsproblem när resultatet kan bli att man får lämna sitt jobb. En chef som lägger locket på blir snabbt en ensam chef och får bara höra det som omgivningen tror han eller hon vill veta. Det leder också lätt till ett mindre bra chefsurval.

Får man då inte göra sig av med medarbetare som man inte fungerar ihop med. Jovisst, men man får då ha bättre timing än ÖB och inte göra det i samband med att vederbörande just varit öppen och ärlig enligt försvarsmaktens värdegrund. Nu liknar förflyttningen mer ett politiskt beställningsjobb.

Om inte försvarets medarbetare får diskutera försvarsfrågor skall detta då lämnas till utomstående? Skall sjukvårdspersonalen inte få ha synpunkter på sjukvården.

ÖB borde byta ut ordet lojalitet i sin värdegrund. Lojalitet betyder regelstyrd, att foga sig i regler och överordnads beslut – knappast ett lämpligt ordval om uppdragstaktik är filosofin. Ordet skall vara solidaritet – med uppgiften! (Se svensk akademins ordbok)

ÖB är väldigt tydlig med att försvarsmaktens ledningsfilosofi är uppdragstaktik vars innebörd belyses väl av denna gamla mening

Min herre, kungen av Preussen har gjort er till stabsofficer för att ni vet när ni inte får lyda order

Nedanstående citat från ett gammalt tyskt reglemente duger även i dag

Den främsta ledaregenskapen förblir ansvarsglädjen. Den skulle förstås falskt om man däri söker egenmäktiga beslut fattade utan hänsyn till helheten, eller givna order som inte är korrekt följda och en besserwisser som tillåts ta lydnadens plats. Men i de fall den underställde måst säga sig själv att uppdragsgivaren inte kunde överblicka omständigheterna tillräckligt väl, eller där ordern blir passé genom händelserna, så är det den underställdes plikt att inte utföra eller korrigera erhållna order samt meddela detta till överordnad. För denne underlydande kvarstår det fulla ansvaret för att inte följa order. En ansvarsglad befälhavare ryggar inte tillbaka för att hänsynslöst sätta in trupperna där kampens utgång är tveksam. Alla befälhavare måste vara på det klara med, och inprägla sina underställda, att underlåtenhet och försummelse bildar en tyngre belastning än ett felgrepp i valet av medel.

Vill man tillämpa den ledningsfilosofin i ofärd får man faktiskt tillämpa den fullt ut även i fred – annars skjuter man sig i foten!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.