I en tidigare artikel beskrev jag behovet av förband som är särskilt anpassade till subarktiskt klimat och norrländsk terräng. Denna har sin särart och det krävs god vana och förståelse för terrängtypen för att kunna uppnå maximal effekt med den egna striden. Ett förband som har denna förståelse har skapat sig en stor fördel gentemot sin motståndare. Erfarenheter från exempelvis finska vinterkriget visar på att relativt lätt utrustade och små enheter kan åstadkomma stor skada mot en fiende som är tvungen att manövrera i terrängen utan erfarenhet av densamma.
I Norrland finns två mekaniserade bataljoner. Dessa är slagkraftiga och har förmågan att kunna ta terräng och slå en motståndare. Den största nackdelen för förbandstypen är att fordonen är tunga. Det verkar begränsande på typ av terräng förbandstypen kan slåss i. Pansarförband har en tradition av offensivt agerande vilket medför att detta är det som främst övas. Man är dock inte lika bra på att försvara tagen terräng.
I södra Sverige har infanteriet upplevt en renässans i och med att 71 Samt 12 bataljonen blivit motoriserade. Bataljonerna har tillförts Patria 360 vilka ökar deras rörlighet. Tack vare att de är hjulgående kan bataljonerna omgruppera snabbt och är lättrörliga. Bataljonernas främsta förmåga är inte att ta terräng utan att försvara tagen terräng.
Att som fiende röra sig i terräng där infanteri har grävt ner sig och förberett sig för försvarsstrid är ett bekymmer oavsett förbandstyp. Det räcker med att se hur mycket enskilda skyttar i Afghanistan kunde påverka konventionella förband med relativt små medel. Infanteriförmågan är i norra Sverige en bristvara. Även om de mekaniserade bataljonerna har pansarskyttekompanier är dessa bundna till pansarstriden och kommer fortsatt behöva vara offensivt inriktade. Även om de södra infanteribataljonerna kan omgruppera till Norrland är förbandstypen inte lämpad för den väglösa terrängen i denna landsända.
Det krävs således ett förband som är utbildat och utrustat för Norrland. Rent organisatoriskt kan de se ut som förbanden i söder men den stora skillnaden behöver vara att förbanden är bandgående. Med bandfordon bibehåller förbandet rörlighet även i den norrländska terrängen och blir inte vägbundet på samma sätt som en hjulburen enhet. Förbandstypen behöver ha en defensiv betoning med stort fokus på understödsförmågor där tillgången till Pansarvärnsvapen kommer att vara avgörande för att förbandstypen ska kunna nå framgång. Eftersom den främst inte ska strida från fordon är det viktigaste kriteriet för typfordonen att de är rörliga och har förmåga att transportera materiel. En vanlig bandvagn bör kunna tillfredsställa behoven mer än väl.
Bataljonen kan ingå som en del av en mekaniserad brigad och kan genom detta komplettera de brister som de mekaniserade bataljonerna har och bidrar därmed till att öka brigadens förmåga.
