≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av David Bergman

Finns det någon lagkapten inom fotboll som skulle ställa upp sitt lag med elva målvakter och peppa dessa att förlora med så få mål som möjligt? Förhoppningsvis inte. Det finns sannolikt inte heller någon boxare som skulle träna inför en fight med målet att hålla ut minst en rond innan han ger upp eller blir knockad?

Men ibland är verkligheten inte långt ifrån dessa liknelser. För en tid sedan myntades termen ‘enveckas-försvar’ i en debatt om hur lång tid det skulle ta innan vi blev besegrade i en militär konflikt. Att försvara landet mot en angripare på en plats i en vecka har blivit något av ett mantra och en ankringspunkt i debatten.

Det finns dock ett stort grundläggande fel i debatten om enveckasförsvaret. När blev måttstocken för vår militära förmåga hur lång tid det tar innan vi blir besegrade? Om försvarsanslagen höjs för att vi skall kunna hålla ut i två veckor innan vi dör, ska vi då anse oss nöjda? Borde inte alternativet ’att vinna’ vara det självklara målet i diskussioner om vår militära förmåga?

En annan del av diskussionen har gällt förmågan att ta emot militär hjälp. Men under min militära karriär har metoden att lägga sig ner och ropa på hjälp aldrig framhållits som särskilt framgångsrik i militära konflikter. Bara själva ordvalet att kunna ta emot ’militär’ hjälp är olycklig då det kan tolkas som att vi skulle borträkna oss själva från den kategorin. Och en allians betyder just ’gemensam överenskommelse’ där den hjälp vi förväntar oss av andra måste kunna erbjudas tillbaka, inte – som en kollega så väl uttryckte sig – ”Vi för ingen, alla för oss!”

Någonstans på vägen har den svenska försvarsdebatten glidit in i en nederlagsdoktrin där graden av förlust blivit ett mått på framgång och ”ropa på hjälp” blivit en accepterad militär lösning.

Psykologin i det hela är väldigt enkel. En vilja att vinna ökar en människas förmåga och chans att överleva. Erfarenheter från allvarliga olyckor, naturkatastrofer och krigszoner visar gång på gång att viljan att vinna kan få människan att överkomma det till synes omöjliga, medan en inställning som resignerat för nederlag föga förvånande leder till just nederlag. Det är bland annat på grund av detta som taktiken understryker vikten av ett offensivt handlande, att bibehålla initiativet samt att ett avgörande endast kan nås genom anfall.

Den skeptiske påpekar sannolikt snabbt att enbart viljan att vinna inte kan lösa faktiska problem eller för den delen höja en alltför liten numerär, vilket självklart är rätt i sak. Vi kommer inte att vinna bara på vilja, men vi kommer garanterat att förlora utan. Krigshistorien bjuder många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt för honom att det avskräckt från framtida aggressioner.

Den 4 juni 1940 talade Winston Churchill inför parlamentet. Efter det stora nederlaget i Frankrike, evakueringen från Dunquerque och i skuggan av invasionshotet av Nazi-Tyskland var detta en av rikets mörkaste stunder. Kanske var det just därför han talade om hopp, beslutsamhet och om seger till varje pris. Hur hade historien skrivits om hans tal förkunnat att han kunde försvara landet på en plats i en vecka mot en angripare? Det sägs även att när den Vietnamesiske generalen Võ Nguyên Giáp fick frågan av en journalist vad hemligheten bakom hans framgång var lär han oförstående ha svarat: ”Man måste bara vinna. Man måste absolut vinna.”

Det är glädjande att försvarsfrågan debatteras, men kan vi diskutera ett ”Enveckasförsvar” i termer om hur lång tid det skulle ta för oss att besegra en motståndare? Krig har avgjorts på kortare tid än så, varför skulle vi nöja oss med att behöva en hel vecka?

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Bo Hugemark

    Instämmer. Hela debatten om hur länge vi kan försvara hur stor del av landet är helt missriktad. Den leder bara till frågan ”finns det något hot mot oss?” och svaret ”nej inte inom överskådlig tid”, och sedan dör diskussionen. Vad vi i stället bör diskutera är vår roll i ett gemensamt försvar i Östersjöområdet, nota bene av de baltiska staterna. Vi är för närvarande den svaga länken i NATO:s säkerhetssystem – genom vår egen svaghet, fr a på Gotland, och genom att stå utanför NATO, planeringsmässigt och beslutsmässigt.

    Det ynkliga västliga stödet till Ukraina kan ha gett Putin mersmak Kidnappningen av den estniske officeren kan vara en trevare, ägnad att testa smygande ockupation à la östra Ukraina. Det finns gott om subversiv verksamhet i Baltikum.

    Bosse

  • Per Tengblad

    Uppfriskande ord i rättan tid!
    ”Att förlora sitt land är inte ett alternativ”.
    Min pågående uppmaning till våra politiker, i samband med valet, att våga propagera för att säkra att vi har ett land att föra politik i, har inte haft så stor respons men ett citat av Giap kan kanske ge legitimitet.
    Vi har haft ett land att styra och att leva någorlunda fritt i, i något tusental år, vore bra att ha den förmånen många år till. De flesta länder har inte haft den ”lyxen”.
    Att detta inte skett utan uppoffringar från våra förfäder är uppenbart, att vi sedan haft lite tur och slingrings förmåga förringar inte gjorda ansträngningar.
    Det vore okul att tillhöra en generation som förslösar det vi har uppnått genom att inte värna tillräckligt om det.
    Per Tengblad

  • jan-olov holm

    Det här var ett verkligen ett nyttigt inlägg för oss alla.
    Vi behöver ändra mindset
    Tack Bergman.

    jan-olov

  • Anders Gardberg

    Bra skrivet, dock några spontana kommentarer, på sin höjd halvallvarliga, ta dem för vad de är 😉
    1. Om fotbollslandslaget; Ifall du följt Finlands landslag på 1960- och 70-talet hade du hört ett begrepp som ”hedersamt nederlag”, når vårt landslag mötte något av de stora och förlorat ”bara” med uddamålet 😉

    2. Ett av Väinö Linnas Okänd soldats många odödliga citat är soldaten Vanhalas slutkläm när vapenstilleståndet trätt i kraft och vapnen tystnat: fritt översatt ”De socialistiska Rådsrepublikernas Union segrade, men det ettriga Finland kom in som god tvåa”.
    På 1980-90-talet började man i Finland använda begreppet ”avvärjningsseger” om slutstriderna 1944, vilket med facit i hand visade sig vara åtminstone halvsant.

    Vad vill jag då ha sagt? Ett av försvarets viktigaste uppgifter är att säkerställa att den politiska ledningen har handlingsfrihet samt ytterst att säkerställa ett nationellt oberoende. Det kan uppnås på många sätt. Det är skillnad mellan att vinna en strid och ett krig. Det finns många exempel på länder som vunnit alla slag, men till slut ändå förlorat kriget och vise versa. Vietnam som du nämner är bara ett exempel. Precis som i idrotten gäller det att vinna ”rätt” matcher – och det är Sverige ju experter på, det har vi i Finland alltför ofta fått erfara, speciellt i ishockey.

    • Markus

      Nu är det ju så illa att i Sverige idag så har vi en politisk ledning som varken är intresserad av handlingsfrihet eller ett nationellt oberoende – de vill att vi ska vara beroende – av EU i fred och av andra (oklart vilka) i ett krisläge.

      Dessutom har vi en befolkning som sannolikt inte är beredda att offra särskilt mycket får att säkerställa någonting åt den politiska ledningen – vi har ju betalat skatt – det räcker väl? Försvarsviljan i Sverige idag är nog lägre än den någonsin varit.

      Vi har ordnat det fint för oss nu när det börjar mörkna,,,

      Som man bäddar…

  • Henrik Lindberg

    Jag förstår poängen, men skulle vilja påstå att det som har saknats i den politiska debatten fram till ”enveckas-försvaret”, är en någorlunda realistisk syn på vad vi har kvar av Försvarsmakten och vad den förmår.
    Det krävs verkligen enorma åtgärder för att komma bort från det läge som beskrivs i termer av ”enveckas-försvaret”, inte i form av retorik, utan i form av reella förbättringar av resurserna och förmågorna.
    Viljan att vinna måste vara förenad med en någorlunda realistisk bedömning av verkligheten. Detta måste leda till substantiella åtgärder för att förändra situationen medan det är möjligt. Annars kan man lätta hamna i samma kategori som ”Bagdad-Bob”, som hellre lever i en alternativ verklighetsuppfattning, tills verkligheten kommer ikapp.

  • Silvermedalj i strid delas bara ut om man slåss som en finne?

  • Martin

    Fast har inte regeringen just skrivit på ett avtal som fritt upplåter terrotoriet I sverige till den aggressviaste militärmakten på hela jorden? Det är inte nederlagsdoktrin, det är kapitulation? Kulor och krut behövdes inte bara papper (gröna sådana?). ”Försvaret” är synnerligen meningslöst med politiker som de i detta landet.
    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-halvvags-in-i-nato-med-nytt-avtal_3871572.svd

    • Isak

      Läste du själv allt i din egen länk? Det är bara med svenskt regeringsbeslut som NATO får tillträda svenskt territorium – som idag.

  • Engström

    Trams, Svenskt försvar har i modern tid alltid varit dimensionerad för att vara krigsavhållande. Det skulle kosta mer en det smakat. Aldrig handlat om att ”vinna” krig.

    Nu kostar det dock inget alls, då vi de fatko inte har något försvar öht.

  • Nilsson

    Sverige har avskaffat sitt existensförsvar med militärens goda minne , än idag gör myndigheten sitter yttersta för att varje bergrum skall säljas av.
    Att börja med säljsnack och sportmetaforer är bara dumt.
    Vi måste se vår oförmåga i vitögat och tala om vilka möjligheter vi har till att försvara oss militärt, dvs noll.
    Dagens svenska krigsmakt kan skydda landet i 0 timmar, vill Ryssland annektera en del kan vi inget göra utom möjligen låta ett par tusen dö en meningslös död.
    Västmakterna kommer inte lyfta ett finger om de tror att det finns en chans att slippa krig.
    Det svenska försvaret är nedlagt och kommer aldrig åter, den svenska nationen är döende och kan inte räddas.
    De 60/70 talister som växte upp var de sista som fick uppleva nationen Sverige.

  • Anders

    Bra skrivet, men vad som också skulle göras är att bestämma sig för vilket krig som ska utkämpas/föras . Offensivt eller defensivt eller vad det nu kan vara. Därefter ta fram en strategi som möjliggörs det hela. I Sverige hattar vi som vanligt fram och tillbaka och har redan bestämt en numerär och kapaciteter innan vi har en strategi eller ens en operativ plan. När det gäller Giap, så byggde de upp förmågor och strategier under decennier . När amerikanerna blandade sig i på mitten av 60 talet hade vietnameser, förutom sin strategi klar och testat den mot fransmännen, ca 7 års försprång. Sveriges krig om nationell överlevnad hade vi för flera hundra år sedan . Nu har vi blivit mellanmjölkens trygga land, där ingenting kommer att hända. Det som lärs ut på militära skolor eller gamla erfarenheter tas inte tillvara. Vi har blivit snabba att fatta beslut som är tillrättalagda eller inga beslut alls för att det är obekvämt. Det gäller att överleva till nästa val eller till nästa jobb. Långsiktig planering för nationen eller någon strategi saknas helt.

  • George

    Tyvärr förefaller debatten onödigt krystad, den börjar som jag ser det i helt fel ände; ingången kan endast formuleras m.h.a. en mycket tydlig frågeställning – allt annat underordnat:
    Är det vår – det Svenska folkets – önskan att hela Sverige skall fortleva som en oberoende och fri nation?

    Om vi utgår ifrån att en majoritet av folket svarar jakande på denna fråga, finns en intressant följdfråga vi bör ställa oss:
    Är vi beredda på att ekonomiskt prioritera en Svensk nationell försvarsförmåga?
    Om vi fortfarande utgår ifrån att en majoritet av oss alla är villiga att bidra ekonomiskt återstår för det Svenska folket att ge våra folkvalda politiker i uppdrag att uppfylla allas vår önskan.

    Politikerna, med stöd av säkerhetspolitiskt sakkunniga samt övriga civila styrandes, uppgift kan då prioriteras till att analysera och presentera den totala strategiska miljön samt den uppgift försvarsmakten ges i uppdrag att hantera och leva upp till.

    Återstår för försvarsmakten att i detalj planera för dimensionering, fördelning mellan olika vapenslag, geografisk placering, övningsverksamhet etc. så att det grundläggande önskemålet kan innehållas. Samt därefter peka på den ekonomiska realiteten uppdraget erfordrar.

    Vi behöver avpolitisera hela försvarsfrågan – det är inget särintresse – det kan heller aldrig vara en budgetregulator eller industripolitiskt verktyg. Det är den kärnverksamhet som skall säkra fortlevnaden att alla andra verksamheteter vi demokratiskt önskar bedriva i Sverige.

    Som enskild medborgare några dagar innan valdagen är jag dock inte alltför optimistisk inför framtiden, jag hittar inget parti som säger sig vilja pröva/ompröva frågan och prestigelöst arbeta långsiktigt (bortom nästa mandatperiod) med endast Sveriges bästa för ögonen.

  • Diskussionen pekar på ett generellt problem som John Kerry i sin egenskap av soldat uttryckte : ”How do you ask a man to be the last man to die in Vietnam? How do you ask a man to be the last man to die for a mistake?”

    Människor, alltså soldater, är inte beredda att riskera livet för något meningslöst. På 1970-talet hette det att varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt. Hur ska man omformulera det så att passar med enveckasförsvaret? ”Varje meddelande om att motståndet skall uppges före dag 7 är falskt” ? Men vad gör soldater i utsatt läge dag 6 (eller 5, eller 4 etc).

  • Rick

    Svensk moral är lägre än den Irakiska under gulfkrigen. Stora skillnaden är att de fortsatte kriga efter deras nederlag var ett faktum.

    Det finns inget att kämpa för i Sverige, för här saknas det passion.

    Fd US Army soldat 1998-2002…. Numera aktiv i det militärt ineffektiva Hemvärnet.

  • Drömmaren

    Enveckasförsvaret gäller väl bara om regeringen tillsätter mer pengar. Och det ska dem. 2023! Så ni får allt vänta innan ni kan utropa ett hurra för enveckasförsvaret.

    Just nu är svenskt försvar på obestämt lång semester. Och återkommer troligtvis aldrig. Krig är en materialsport om det uppstår, och oftas går det åt mycket material. Hur och vart skruvar vi ihop en ny korvett eller JAS om så skulle behövas i ofred? Om ni förstår frågan, varför ens kalla försvaret för försvar? Men det är nog en väl förborgad hemlighet.

  • Mats Jonsson

    En bra vinkling i den sent uppvaknade försvarsdebatten, som enbart verkar bli utdragna texter och ord utan verklig ”verkstad” för en trovärdig försvarseffekt inom flera system. Som fd officer på Gotland med erfarenhet av flera övningar under 90-talets mycket dugliga mekaniserade förband (100 stridsvagnar) och bekämpningsfunktionen (100 Art-pjäser). Så upplevde vi att ön var ointaglig och definitivt ett tryggare Gotland för medborgare.

  • Peter Bergljung

    Det är precis sådana personer som David Bergman som svenska försvaret behöver ute i förbandsverksamheten. Ett kompani lett av David ger aldrig upp, utan fria kriget tar vid.