≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Michael Sahlin

”The security vacuum in the Middle East and North Africa will have long-term negative consequences for the stability of Europe. The offensive of the Islamic State, mass migration, and Russia s attempts to rebuild its influence in opposition to the West in general, and the US and NATO in particular, will intensify new threats for NATO and its partners…”

(W Lorentz, PISM Bulletin, nov 2015)

För svensk del, och i svensk, nordisk och polsk debatt, handlar upptakten och förberedelserna inför Natos kommande toppmöte i Warszawa mest om norra flanken, vårt säkerhetspolitiska närområde, Östersjöområdet och Arktis. Men för Nato som helhet handlar det i hög grad också om den södra flanken, området söder och sydväst om Ryssland, med andra ord Svarta havsområdet som via turkiskt territorium och det extremt komplicerade transkaukasiska området också berör och berörs av de syriska och irakiska konflikthärdarna, med en mängd oklara frågor vad gäller Natos roll i dessa, inte minst som följd av alliansmedlemmen Turkiets läge, anspråk och roll. I detta södra flankområde, hur det nu ska definieras militärgeografiskt (i de officiella Nato-dokumenten tycks ”södra flanken” egentligen täcka hela MENA, Middle East and North Africa), handlar ju det amerikansk-ryska förhållandet om en säregen och ofta svårtolkad mix av samarbete och (potentiell) konflikt, särskilt vad gäller Syrien. Och på den södra flanken är ju antalet aktörer/parter och delkonflikter av helt annan art och grad jämfört med det tydliga motsatsförhållandet uppe i norr, där Natos roll är jämförelsevis  klar och tydlig och aktörsuppställningen begriplig.

Ryssland har på senare år projicerat makt i och bortom Svarta havsområdet. 2008 handlade det om Georgien, efterlämnande en frusen konflikt kring Sydossetien och Abchasien som USA och väst alltsedan dess inte förmått påverka. Intresset inom Nato för att återuppliva frågan om Georgiens Nato-medlemskap har belastats av Ukraina-frågan trista utveckling. Via exklaven Transnistrien förhindrar Ryssland Moldaviens stabilisering, demokratisering och västanknytning. På Balkan förmärks en rad exempel, offensiva som defensiva, på energisk rysk diplomati. I konflikten, allt mindre frusen, om Nagorno-Karabach mellan Armenien (som försvarar landvinningarna i kriget i början av 90-talet) och Azerbajdzan (som i motsvarande grad vill återvinna det som förlorats) stöder Ryssland Armenien, politiskt och militärt, och har nyligen bl a ingått ett luftförsvarsavtal med Jerevan. Beträffande krigen i Syrien och Irak har den ryska maktprojiceringen bl a handlat om (ett motsägelsefullt) samarbete med USA och den internationella koalitionen i kampen mot IS, och ett (motsägelsefullt) samarbete med Iran och libanesiska Hizbollah i stödet för Assad-regimen i det syriska inbördeskriget, och ett samarbete med USA (och Frankrike, Storbritannien, Tyskland och EU) om Irans nukleära kapacitet, och odlat nygamla kontakter med kurdiska aktörsgrupper i Syrien, Irak och Turkiet.  Allt detta enligt bedömare med syftena att dels undanröja IS-hotet, dels stötta upp Assad-regimen som bålverk mot de jihadistiska rörelserna, också i Ryssland, dels etablera och säkerställa en respektingivande militärpolitisk närvaro i Mellanöstern/Syrien och dels utmana USA:s hegemoni i området.

Konsekvensen, en konsekvens, av dessa olika Putin-ryska positionsframflyttningar på senare år har blivit en konflikt med Recep Tayip Erdogans Turkiet, tillika Nato-medlem och EU-kandidatland. Den rysk-turkiska konflikten, som blev militärpolitiskt akut efter den turkiska nedskjutningen av en rysk SU-24 i november förra året – efter en rätt lång period av intressestyrd pragmatism, berör och påverkar alltså i högsta grad både Nato och EU. Och både Ryssland och Turkiet, var och en i sin speciella roll, är på ett central sätt inblandade i de båda andra hotbildselement som ingår i totalbilden av Natos nya eller nygamla hot och utmaningar på den södra flanken, jihadisthotet och massmigrationen – om den första således handlar om provokativa ryska framstötar, i riktningar söderut som prövats förr, under såväl tsarryska som sovjetkommunistiska eror.

Givet inte minst dagsaktuella symptom på vacklande amerikansk vilja och förmåga, inte minst i presidentvalstider, att återigen aktivt militärt inskrida till försvar för ett tidigare skedes ”Pax americana” i Mellersta östern – med erfarenheter från särskilt Irak som fortfarande svider och bränner – kan det inte vara alldeles lätt att i dagens situation, inför toppmötet, formulera en Nato-politik för södra flanken, och därvid göra nödvändig åtskillnad mellan USA:s vilja och förmåga och det samlade Natos vilja och förmåga, och mandat/behörighet. MENA-komplexiteten tär rimligen på mångfalden aktörsroller i sammanhanget, särskilt Syrien: vad är USA på egen hand, vad är anti-IS-koalitionen, vad är Nato, vad är EU, o s v?  Var upphör Natos ansvarsområde i förhållande till det amerikanska, finns t o m inslag av icke-komplementaritet (m a o konflikt) mellan USA på egen hand och det USA-ledda Nato-kollektivet?

Denna typ av policykomplicerande frågeställningar aktualiseras både av Rysslands roll och av Turkiets roll – om vi fortsättningsvis fokuserar Mellersta östern-delen av den södra flanken. Ty i grunden handlar det här i hög grad dels om konsekvenserna för Nato av amerikanska försök att lösa den syriska konflikten (konflikterna) i samarbete med Ryssland och dels, samtidigt, om konsekvenserna för Nato av att ett resultat av det rysk-amerikanska samarbetet blivit att det turkisk-amerikanska samarbetet, inom och utanför alliansen, belastats med betydande svårigheter. Natos toppmöte ska alltså förhålla sig till effekterna av en Obama-amerikansk bedömning av innebörd att det syriska traumat (sannolikt) omöjligen kan lösas utan att det sker i samarbete med Ryssland, trots att detta läge realiserats genom aggressiv rysk positionsframflyttning (som inte borde belönas) och trots att detta samarbete – så länge och långt det varar – tycks ske på villkor som innebär strategisk marginalisering av alliansmedlemmen Turkiet.

Att det blivit så har att göra med dels dödsfiendskapen mellan Erdogans Ankara och Assads Damaskus (som Ryssland sedan i höstas stöder militärt), dels den långtidsverkande ryska vreden över den turkiska nedskjutningen av stridsflygplanet, och serien av ryska bestraffningsåtgärder därefter, inklusive en förstärkt militär positionering som utestänger grannlandet Turkiet från egna möjligheter att operera militärt i Syrien, och dels den syrisk-kurdiska och pankurdiska aspekten: att allianslandet Turkiet utkämpar ett krig mot kurdisk rebellrörelse på hemmaplan (PKK), samtidigt som allianspartnern USA  – som prioriterar kampen mot IS och i detta behöver (kurdiska) ”boots on the ground” – militärt stöder kurdiska YPG som står PKK nära, geografiskt som ideologiskt. Och i det syriska inbördeskriget stöder Turkiet militärt grupper (Al Nusra, m fl?) som Ryssland stämplar som terrorgrupper, och fortsätter bomba, oaktat överenskommelser med USA om eld upphör. Detta alltmedan både USA och Ryssland – basalt eniga i synen på IS – behandlar kurdiska PYD/YPG (som Turkiet stämplar som terrorgrupp genom kopplingen till PKK) som bundsförvant, värd att uppvakta och uppskatta.

För Nato, Nato som försvarspolitisk allians, gäller inför toppmötet att hitta en rimlig balans mellan kärnuppgifter och USA-solidaritet, att alltså även på den södra flanken eftersträva enighet om åtgärder för att möta rysk aggression, bland annat och inte minst i art 5-solidaritet med medlemslandet Turkiet, samtidigt som det på den södra flanken, i ett kaotiskt Mellanöstern, gäller att visa solidaritet med ett USA som i avsaknad av alternativa strategier i Syrien ser sig nödsakad att eftersträva samförstånd och samarbete med Ryssland, ett Ryssland som gjort sig oumbärligt genom sin kontroversiella militära intervention i Syrien. Paradoxerna staplas på hög.

Vad beträffar Turkiet – med klassisk strategisk betydelse till följd av historia och geografi utökad men också komplicerad av transitlandets nyckelroll i trafiken av flyktingar, jihadister, olje- och gasledningar – kunde Natos inställning tänkas vara rätt så självklar. Artikel 5 gäller, varje hot mot alliansmedlemmen Turkiet skall mötas av allianskollektivet som helhet och betraktas som ett hot mot alla i kollektivet. En del av de olika hot som Nato-landet Turkiet numera ser sig uppleva, främst förstås det militanta kurdiska PKK men även de påstådda hoten från Fethullah Gulens konkurrerande islamistiska rörelse, må vara inre politiska kriser som i mindre grad aktualiserar Natos  säkerhetsgaranti, stricto senso. (Den turkiska statens återkommande krig mot det också av väst terrorstämplade PKK är förvisso och har länge varit ett stort bekymmer för både Nato och EU, bland andra.  Även om man brukar uttrycka stöd för ”Turkiets rätt att försvara sig”).

Men det turkiska kriget mot IS, och ”Daeshs” återkommande bombattacker inne i Turkiet – som illustration av att grannlandet Turkiet är särklassigt mest sårbart för det syriska krigets humanitära och säkerhetsmässiga följdverkningar – och den nya konflikten mellan Turkiet och Ryssland handlar utan tvekan om externa hot som automatiskt borde aktualisera Nato-artiklarna 4 (om konsultationer) och, inte minst, 5, om praktisk solidaritet och iverksatt säkerhetsgaranti. Just när detta skrivs har Jens Stoltenberg, för femtielfte gången, just uttalat alliansens stöd till den utsatta alliansmedlemmen, denna gång främst avseende IS´s återkommande Katyosha-beskjutning av gränsstaden Kilis nere i sydöst, men också vad gäller den rysk-turkiska konflikten. Stoltenberg kan här hänvisa till ett antal steg som Nato faktiskt tagit: utplaceringen av Patriot-batterier som skydd mot tänkta, mycket eventuella syriska missiler, i värsta fall med kemiska stridsspetsar (hette det då, innan batterierna drogs tillbaka), konstant patrullering i turkiskt luftrum av AWACS-plan, patrulleringen i Egeiska havet, tillsammans med bl a EU:s FRONTEX, för att mota flyktingar. Samtidigt som Turkiet upplåtit plats för en radarenhet inom missilförsvarssystemet (för att mota numera mindre sannolika iranska robotar) och upplåtit Incirlik-basen vid Adana för anti-IS alliansens USA-ledda operationer mot IS.

Så det sker en del. Hela tiden i viss oklarhet om vad som är Nato, vad som är den USA-ledda anti-IS koalitionen och vad som ”är” USA och andra enskilda stater – vilket rimligen komplicerar utformandet av en uppdaterad Nato-strategi i området, bland annat inför toppmötet. En annan komplicerande omständighet är att Nato-kollektivet omöjligen kan ställa sig bakom allt det som dagens Turkiet, under nuvarande ledning, gör, kräver och hävdar. Det är rätt betydande skillnad mellan den tomma standardfraseologins solidaritet, där Nato automatiskt uttalar sitt stöd för Turkiet rätt till säkerhet och rätt att försvara sig, som vid nedskjutningen av det ryska planet eller vid det nya krigsutbrottet med PKK, och aktiv, värdebaserad solidaritet (som inte störs av Turkiets uppenbara och tilltagande brister vad gäller viktiga Nato-värden som mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatlighet).

Allt det som, trots alliansförpliktelserna och -förankringen, gör relationen mellan ett Nato-skeptiskt Turkiet och ett Turkiet-skeptiskt Nato påtagligt komplicerat skulle naturligtvis ytterligare tillspetsas om läget på den södra flanken skulle försämras vad avser den stora, hårda frågan om Ryssland vs USA/Nato/Väst. Detta riktar fokus mot den fortsatta utvecklingen (eller avvecklingen) av den aktuella rysk-turkiska konflikten (således den av Turkiet initierade konflikten mellan Ryssland och Nato), den som har ersatt ett tidigare skede av på ekonomisk och energisäkerhetspolitisk interdependens grundad pragmatism och som tog en militärpolitisk vändning i och med SU 24-incidenten den 20 november. Hypotetiska frågor illustrerar det delikata i detta; var det egentligen mot det samlade Natos intressen och önskan att nedskjutningen skedde, har USA och Nato egentligen råd och tålamod med turkisk Alleingang i krishanteringen gentemot Ryssland (när USA behöver kunna samarbeta med Moskva om Syrien), hur skulle Nato reagera om president Erdogan skulle få för sig att t ex stänga Bosporen för den ryska marinen?  Om den armensk-azeriska konflikten om Nagorno, trots dagsaktuella medlingsförsök, skulle urarta i ett öppet krig där Turkiet stödjer Azerbajdzan och Ryssland Armenien, skulle Nato då obetingat stödja alliansmedlemmen Turkiet?

Hur det än är och blir med alla dessa tankar om det kanske otänkbara, de frågor som toppmötet har att hantera och som gäller den södra flanken är verkligen krävande och grannlaga. Och enastående komplicerade. Inte minst eftersom Svarta havsfrågorna knappast kan undgå att komma upp till ytan, med svåröverskådliga följder. Och då hamnar Bosporen, Dardanellerna och Montreux-deklarationen från 1936 i blixtljuset.

Väst behöver möjligheter att med marint tonnage inpassera i Svarta havet genom de turkiska sunden för att kunna projicera makt/motmakt i Svarta havet rörande Ukraina och Krim och att kunna uppvisa vilja och förmåga att garantera alliansmedlemmarna Bulgariens och Rumäniens (och partnerlandet Georgiens) säkerhet. Och Ryssland behöver, nu som förr, kunna utpassera genom Bosporen-Dardanellerna för att projicera militär makt i Östra Medelhavet, och behöver kunna spärra ut USA/Nato från möjligheterna att projicera makt i Svarta havet. Dessa motstridiga intressen, i modern tappning, regleras fortfarande av Montreux-deklarationen anno 1936 (i helt annan historisk kontext).  Och den deklarationen gynnar strandstaterna runt Svarta havet, inklusive Ryssland, på bekostnad av icke-strandstater, inklusive USA och majoriteten Nato-länder, som inskränks av tonnage- och tidsmässiga restriktioner.

Klassisk turkisk säkerhetspolitik har tidigare haft som hörnsten att värna Montreux-deklarationens balans, eller obalans, dels av sakliga skäl, bl a önskan om pragmatisk samarbetsrelation med Ryssland, och dels med tanke på hur svårt, gränsande till omöjligt, det skulle vara att mangla fram en ny regim för reglering av den strategiskt viktiga passagen. Så i dagarna ses ryska marina enheter, på väg till den syriska teatern för att där rida spärr mot turkiska intressen, tuffa fram under den snart färdiga tredje bron över Bosporen, mitt i centrala megastaden Istanbul. En rätt bisarr syn.

Men möjligen är en viktig förändring på gång, i så fall en utveckling av största vikt inför Natos toppmöte. I ett tal nyligen inför försvarschefer från Balkan-länderna aviserade president Erdogan att dynamiken i den rysk-turkiska konflikten nu banat väg för en förändrad turkisk hållning. I talet refererade Erdogan vad han nyligen hade sagt till besökande Stoltenberg: ”You are not visible in the Black Sea. And your invisibility in the Black Sea turns it into a Russian lake, so to speak. As riparian countries, we should live up to our responsibilities. As Nato members, we should take all required steps in all spheres, including the sea, air and land. Otherwise, history shall not forgive us”.  I den artikel i Al Monitor där denna eventuella turkiska kursändring presenteras diskuteras också vilka motåtgärder från rysk sida som övervägs respektive redan är på gång.

Se där något för Jens Stoltenberg att ta med sig hem till Bryssel, eller Oslo, eller Warszawa!

Med detta varde alltså sagt att det finns en betydande sannolikhet för att två innanhav kommer att stå i centrum för överläggningar inför och i Warzawa, två innanhav som på ett likartat sätt, trots alla skillnader i säkerhetspolitisk miljö i stort, innefattar stor action-reaction dynamik angående utpassage respektive inpassage, Östersjön och Svarta havet.

 
Författaren är Fil dr, f d generaldirektör och ambassadör.

Comments on this entry are closed.