≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Christian Brav

20 juli är en av de viktigaste dagarna i det nutida Europas historia. Denna dag år 1944 genomfördes det attentat, som hade kunnat avsluta Andra världskriget och rädda miljoner fångar i nazistiska koncentrationsläger. Det var en grupp höga tyska officerare, som äntligen lyckades genomföra vad de länge försökt: att placera en bomb i Hitlers närhet. Den som utförde attentatet – överste Claus von Stauffenberg – hade lyckats få med sig portföljen med bomben in i Hitlers högkvarter, placerat den under bordet i det rum där Hitler skulle arbeta och därefter tagit sig ut ur det starkt övervakade området. När han passerade den sista kontrollen skakades området av explosionen. Han flög tillbaka till Berlin, satte igång den militära operation, som skulle förändra hela maktstrukturen, och då – kom beskedet att Hitler mot all förmodan överlevt. Högkvarteret avspärrades av SS, Stauffenberg och hans medhjälpare greps.

På kvällen 20 juli stod det klart att attentatet misslyckats. Generalöverste Fromm, chef för reservarmén, lät då avrätta de fyra främsta motståndsmännen, bland dem greve Stauffenberg. Dagen efter lät SS-chefen Heinrich Himmler gräva upp kropparna. De identifierades, kremerades, och askan spreds ut för att ingenting skulle finnas kvar som påminde om dem. Så nära framgången hade de varit, och ändå misslyckades de. De föll vid målet.

Ett nytt samhälle

20 juli-attentatet mot Hitler var mer än ett försök till statskupp. Det handlade om en statsvälvning, en total omvandling av det nazistiska samhället till en demokratisk rättsstat. Ett av det viktigaste dokumenten för att lära känna tankestrukturen bakom 20-julirörelsen är den regeringsdeklaration, som Carl Goerdeler och Ludwig Beck förberett. Goerdeler var en känd borgerlig politiker, tidigare överborgmästare i Leipzig, och generalöverste Ludwig Beck var en av den tyska krigsmaktens allra främsta befattningshavare.

Deras regeringsdeklaration börjar med orden: ”Den första uppgiften är att återställa rättens fulla majestät.” I Tredje Riket härskade ideologin som den överordnade principen. Roland Freisler, som senare dömde Goerdeler till döden, hade inte ens en lagbok i sin rättssal. Det räckte med ”folkdomstolens” rättskänsla, som var präglad av nazismens föreställning om den rasernas oavlåtliga antagonism, där den starkare utrotar den svagare. Nazismen var Darwins teori omsatt i politik. Därmed hade också godtycket fritt spelrum. Med ”rättens majestät” menar Goerdeler och Beck, att det finns grundläggande rättsprinciper, och att lagarna är härledda ur dem, inte ur tillfälliga politiska maktförhållanden. Till dessa grundläggande principer hör skydd av egendom och person. Alternativen är alltså rättsstat eller partistat. De skriver: ”Ingen mänsklig gemenskap kan bestå utan rätt.” Detta är bakgrunden till deras konkreta krav på domarkårens oavhängighet och oavsättlighet.

Rätten är allmängiltig. Den ställer krav på alla. Därför skall alla som överträder den lagföras på samma sätt. I regeringsdeklarationen sägs uttryckligen att judeförföljelserna och terrorn på ockuperade områden skall upphöra och att alla som plundrat de förföljdas egendom skall straffas. Särskilt hårt kommer de att straffas, som förbrutit sig mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Goerdeler och Beck skriver: ”Mänsklighetens grundläggande regler lär sig den enskilde i familjen. Den är urcellen för all folkgemenskap. Familjens tillfrisknande är statens viktigaste uppgift. Därför behöver staten hjälp av föräldrar, religionens kraft och alla kyrkors bistånd. Ett rent och sunt familjeliv kan endast byggas på en allvarlig, ansvarsmedveten syn på äktenskapet som livsgemenskap.” Detta är direkt riktat mot Tredje Rikets propaganda, som satte den biologiska fortplantningen i vilken form som helst i centrum. Det var konsekvent, eftersom gränsen mellan människa och djur egentligen är utstruken i nazismen. Också här var Darwin föregångaren. Goerdeler och Beck pekar däremot på att människan är mer än ett djur och att fortplantning har sin nödvändiga fortsättning i en fostran i familjen, som en skyddad, trygg och stabil miljö.

Till frihetens återupprättande

I regeringsdeklarationen heter det vidare: ”Den andliga friheten, samvetets och åsikternas frihet, som brutits ned, skall återställas. Kyrkorna skall få tillbaka sin rätt att verka fritt för sin bekännelse. De skall i framtiden vara skilda från staten. De kan nämligen endast fullgöra sitt uppdrag när de är självständiga och fria från all politisk inblandning.”

Inom näringslivet var avsikten att upphäva planekonomin och göra konkurrensen fri. De skriver: ”Privategendomen är grunden för allt ekonomiskt och kulturellt framåtskridande.”

Tredje Rikets ledare hade varit frikostiga med löften om ekonomiskt välstånd för alla. Men statens medel är alltid begränsade. Goerdeler och Beck skriver: ”Vi avvisar beslutsamt och kraftfullt alla löften om ekonomiskt välstånd … var och en måste bjuda till med sin egen kraft.”

Adolf Hitler hade varit en mästare i att uttrycka sig mångtydigt och dunkelt på ett sätt som kunde verka religiöst. Den gud han talade om var snarare hans eget öde än Jesu Kristi Fader. Goerdeler och Beck tar upp denna aspekt: ”Gud finns inte för att åberopas som försynen vid varje ytlig tillfällighet. Utan han kräver och vakar över att hans ordning och bud inte blir överträdda.”

Rättsstat eller partistat

Vad ville de? Det handlade inte bara om att finna en väg ut ur ett omöjligt krig. Det handlade om en omgestaltning av hela samhället. Det viktigaste för dem var att rättstaten måste upprättas på nytt. Den statsordning som tillkom i Weimar 1919 hade egentligen bara en princip: de som är flest har alltid rätt. Juridiskt kallas det folksuveränitet. Det finns inga principer, ingen värdegrund annat än majoritetens. 20 juli-männen hade insett att detta innebär samhällets totala politisering. Det blir en partistat istället för ett rättssamhälle. Det var så redan efter 1919, men det accelererade efter 1933, då nazisterna kom till makten. Allt blev politiskt. Redan i Weimarrepubliken hade statliga och kommunala tjänster delats ut allt efter den tillfälliga politiska majoritetens önskningar. Den offentliga sektorn var politiserad.

I Tredje riket fullföljdes denna linje. Utan partibok ingen tjänst – det var vad som gällde. Den som inte var politiskt korrekt hade ingen chans. Inte ens studentexamen kunde man avlägga utan att vara partimedlem. Den, som inte hade partibok, ansågs nämligen sakna ”politisk mognad”. Peter Hornung, som själv var abiturient i Tredje riket, har berättat om detta dilemma i sin självbiografi Du skaffade rum för mina steg (Fredestads förlag). Alla befattningar i samhället tillsattes politiskt. Meriter, rättskänsla, kompetens vägde lätt mot partilojalitet. Följden blev att de som var lojala med partiet avancerade och bredde ut sig, medan de kompetenta och rättsmedvetna trängdes undan. Därmed förföll hela samhället till att bli en maktapparat istället för en gemenskap. Redan under tiden efter 1919 hade denna utveckling kommit igång. 1933 var polismästaren i Berlin inte en skicklig polisman utan en fackföreningsman. Nazisterna var inte sena att fullfölja samhällets politisering. Därför avsåg Goerdeler och Beck att upphäva alla utnämningar från 1933 och framåt. Tjänsteinnehavarna skulle därefter prövas och en särskild hedersdomstol inrättas.

Det var en grundläggande felutveckling i samhället som 20 juli-männen ville göra upp med. Istället för partistaten ville de ha rättsstaten. Men hur kunde de som officerare vända sig mot sin högste chef, Führern? I sin bok Um der Ehre willen (Siedler Verlag) berättar Marion Gräfin Dönhoff om generalöverste Ludwig Beck. Han sade: ”Om en soldat i tider som dessa endast ser sina uppgifter och plikter inom ramen för sina militära uppgifter, visar han en brist på mognad och insikt om uppgiften. Man måste bli medveten om ansvaret inför hela folket.”

Hämndens tid

De närmast följande dagarna efter 20 juli greps över 5 000 personer. 200 av dem avrättades efter summariska rättegångar.  I Tredje riket rådde ”släkträtten”, vilket innebar att en hel släkt var skyldig om en medlem dömdes. De avrättades familjer fick dessutom betala för avrättningen. Det sändes en noggrant specificerad räkning, som slutade på 585,74 riksmark.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg hade en central plats på Gestapos lista över misstänkta. Hon var änka efter attentatets huvudman. Hennes liv har skildrats av dottern, Konstanze von Schultess i biografin Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg (Pendo Verlag 2008). Framställningen bygger på moderns egna anteckningar, tillkomna under ett betydande motstånd. Hon menade nämligen att när minnet skrivs ner slutar man att berätta, och därmed dör den verkliga historien.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg var genom sin familjebakgrund beredd på ett dramatiskt liv. Hon var född i Litauen, där hennes far var tysk generalkonsul. Han fängslades av ryssarna, när första världskriget bröt ut, och fördes till tsarernas bastilj, Peter-Paulsfästningen i S:t Petersburg. Modern tillhörde en känd tysk-baltisk släkt, Stackelberg. Hennes hem brändes ner och plundrades under striderna 1918. Bit för bit fick hon plocka    samman resterna. Efter 20 juli drabbades hon än hårdare. Hon fängslades och fördes till koncentrationslägret Ravensbrück. Därifrån kom hon till lägret Stutthof i nuvarande Polen. Hon dog i Stutthof, och ingen vet var hon fick sin grav.

Nina mötte Claus, när hon var 16 år. Då visste hon vem hon skulle dela sitt liv med, och hon förstod att det skulle bli en officershustrus ensamma och lojala liv. De tre musketörerna var hennes älsklingsbok och förblev så hela livet.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg var redan tidig insatt i sin mans motstånd mot Hitler. Sedan han blivit svårt sårad under striderna i Nordafrika, kom han tillbaka till Tyskland med bara en hand och ett öga. På den återstående handen hade han förlorat två fingrar. På sjukbädden sade han till sin unga hustru:

– Nu är tiden inne för mig att rädda Tyskland.

Hon svarade:

– Och det tänker du göra i ditt tillstånd!

Han kom inte bara tillbaka i tjänst, han började också ett intensivt arbete för att förbereda statsvälvningen. Han lyckades personligen genomföra attentatet och ta sig tillbaka till Berlin, där han satte igång det planerade maktövertagandet. Han lyckades till och med få Hitler att personligen underteckna den plan – Valkürie – som skulle sättas i verket, sedan Hitler själv dödats. Diktatorn anade inget, planens avsikt var uttryckligen att den skulle användas vid utbrottet av ett tänkt folkligt uppror.

Attentatet genomfördes, planen sattes i verket. Då kom beskedet att Hitler överlevt. Nina von Stauffenberg insåg omedelbart vad det innebar: även hon skulle bli gripen, och barnen skulle förhöras.  För att skydda dem sade hon till dem: ”Jag har en dålig nyhet för er. Pappa har tagit miste. Därför har man skjutit honom.” Detta var hennes svåraste stund. Själv hade hon med sin man redan kommit överens om vilken roll hon skulle spela. Hon skulle framstå som den okunniga hemmafrun, som bara höll på med blöjor och tvätt. Hon spelade sin roll väl inför Gestapo, men hon fängslades likväl och sändes till koncentrationslägret Ravensbrück, där hon spärrades in i isoleringscell. Att hon alls överlevde berodde på en av Tredje rikets mest egenartade gestalter: Melitta Schiller. Hon var född i en välbärgad judisk familj och ingift i familjen Stauffenberg. Till yrket var hon testpilot och ansågs så viktig för flygvapnet, att hon inte drabbades av judeförföljelserna. Hon lyckades dock inte rädda Ninas mor.

De överlevde

Hur överlevde Nina von Stauffenberg i Ravensbrück? Senare skrev hon: ”Man överlämnar sig i Guds hand, och redan det är en stor hjälp.” Hon var musikaliskt begåvad, och med den musik hon hade inom sig genomförde hon väl planerade musikaliska soaréer i sin isoleringscell. Helt ensam var hon inte. Hon var gravid, när hon arresterades, och i fångenskapen födde hon dottern Konstanze, som märkligt nog överlevde, och som alltså nu skrivit biografin om sin mor. Under krigets slutskede fördes Nina med sitt nyfödda barn från det ena fängelset till det andra av en militärpolis, som till sist bara lämnade henne.

Till det mest gripande hör skildringen av 20 juli-barnens öden. Också de fängslades och fördes bort  under falska namn. De skulle delas ut till SS-familjer, men den tilltagande förvirringen i Tyskland gjorde att de hamnade på ett barnhem i Bad Sachsa. I den nazistiska propagandan var Stauffenberg förrädarnamnet framför andra.  När en av Ninas söner skulle undersökas av en läkare, tilltalades han med det falska namn Gestapo gett honom. Han svarade: ”Jag heter Stauffenberg.” Undan för undan avslöjade barnen sina rätta identiteter för varandra, och då upptäckte de att många av dem var släkt. De kom från familjer, som varit ledande och bärande i Tysklands historia.

Var 20 juli ett misstag? Marion Gräfin Dönhoff har kallat 20 juli för ”Samvetets uppror”. Som sådant är det unikt i världshistorien. En av 20-juli-männen, general Erich Hoepner, uttryckte det så: ”Det är inte framgångens glans utan uppsåtets renhet, som avgör insatsens värde.”  De egenskaper, som präglade 20 juli-männen och deras hustrur har av Marion Gräfin Dönhoff sammanfattats i orden:  kontinuitet, ansvar för det gemensamma bästa, plikt, ära och ett visst allvar. 20 juli-männen  betalade med sina liv för sitt samvetes uppror. Deras familjer drabbades av hämnden. Men ingen av 20 juli-änkorna gifte om sig. De hade stått bakom sina män – i allt och för alltid.

20 juli och det nya Tyskland

Marion Gräfin Dönhoff skriver om motståndsmännen: ”Framför allt var det viktigt för dem att det skedde en förnyelse av det moraliska och etiska medvetandet. De var överens om, att ingen enskild och ingen nation kan leva utan en metafysisk dimension.” Det metafysiska är det som går utöver tid och rum. Det är det stabila, förblivande och absoluta – Gud.

20 juli-männen föll vid målet. Men det som de ville överlevde dem och kom att prägla det nya Tyskland. Förbundsrepublikens grundlag börjar med orden: ”I medvetande om vårt ansvar inför Gud och människor …” Rätten i ett folk är mer än majoritetsbeslut. Varje människa har ju rättigheter just genom att hon är en människa, alldeles oavsett partierna. Tysklands president 1959-1969, Heinrich Lübcke, uttryckte det så: ”Rätten skall förankras i de rättigheter som människan fick genom födseln, långt innan det fanns en stat.” Hans efterföljare i ämbetet, Richard von Weizsäcker, skrev 1985: ”Vår grundlags stat är frihetlig. Det innebär att varje enskild medborgare kan hävda sin rätt mot staten med stöd av grundlagen.” Detta är den rättsstat, som 20 juli-männen ville se.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.