≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av David Lindén

Det är fullt förståeligt, och välkommet, att det numera diskuteras försvars, säkerhets – och integrationspolitik med en intensitet som vi inte bevittnat sedan slutet på det kalla kriget. Samtidigt märks det att politiker och andra beslutsfattare står handfallna medan de som kan ämnena varnat sedan, åtminstone, slutet av 1990-talet.

Nu gäller det att ge råd.

Försvarsmakten har kommit en lång väg från den tid då en värnpliktig andra generationens invandare, på grund av sina föräldrars utländska härkomst, nekades att tjänstgöra som chaufför till dåvarande försvarsminister Anders Björck. Man har kommit närmare medborgarna. Men beslutsfattande politiker har fjärmat sig från försvaret till den grad att bland annat den socialdemokratiske exministern Leif Pagrotsky ansåg att det var demokratiskt farligt när dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt utnämnde yrkesofficeren Karin Enström till försvarsminister. Detta trots att framstående socialdemokratiska politiker som Olof Palme varit reservofficer.

Länge var värnplikten ett sätt att integrera nya och gamla medborgare. En integration med gamla anor eftersom traditionella svenska adelsfamiljer som Wrangel, Wachtmeister och Wrede en gång kom hit som invandrande  officerare. I ett europeiskt perspektiv blir det också tydligt att militärtjänsten inte bara kunde överbrygga nationella utan också religiösa motsättningar.

De katolska irländarna tillhörde länge de mest respekterade förbanden i den brittiska armén och den äldsta katolska internatskolan Stonyhurst i det protestantiska England brukar stoltsera med att bland dess elever finns en stor del som fått den främsta brittiska militära utmärkelsen Victoriakorset. Än idag integrerar den brittiska armén soldater från samväldesländerna samt boende med utlänfdsk härkomst i Storbrittannien, vilket inte minst visas i det faktum att den innehåller många soldater med asiatisk härkomst.

Det finns också lärdomar från britterna.

Först och främst gäller det att ge resurser till försvaret och göra det till en attraktiv arbetsplats. Om vi ska ha en professionell Försvarsmakt som åtminstone har en avskräckande effekt på yttre hot måste det löna sig att viga en del av sitt yrkesliv åt försvarsmakten.

Både prestigemässigt och i reda pengar.

Dessutom gäller det att inse att den svenska armén är äldre än 1900-talets värnplikt och att det finns lärdomar att hämta också från längre bakåt i tiden. En sådan lärdom är just att det kanske kan vara bra att locka till sig invandrare för att därmed råda bot på deras känsla av utanförskap. Slutligen gäller det att värna traditioner. På kort sikt kanske det lönar sig att stänga ned institutioner som Marinens musikkår, men det ska också finnas en känsla för vad som är värt att försvara även i framtiden.

En känsla av historia.

Svenska politiker har länge saknat känsla för denna kontinuitet. Det är därför som de faktiskt bör läsa lite svensk militärhistoria. För i så fall kommer de att förstå att det som är värt att försvara, också måste finnas där när de själva är borta. De kommer helt enkelt förstå att världen inte börjar och slutar med dem själva.

 
Författaren är pressansvarig vid Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.