≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Lars Holmqvist
Foto: Shutterstock.com

Migration innehåller parallellt med en mänsklig dimension även en säkerhetspolitisk dito som tydligt behöver uppmärksammas. Foto: Shutterstock.com

Vi har nu mindre än tre månader kvar till valdagen och läget är följande:

  • Under våren har vi kunnat läsa att såväl SÄPO som MSB varnar för utländska försök att splittra Sverige. MSB pekar specifikt ut migrationen som ”en infekterad fråga”. Till det kommer uppgifter om utländsk inblandning i både Frankrikes och USA:s presidentval, i Brexit-omröstningen och i andra länders val
  • Enligt Expressen/Demoskop (maj 2018) anser endast 1% av väljarna att Försvar är den viktigaste politiska frågan. Viktigast anses Invandring vara med 20%, Sjukvård med 18% och Integration med 12%. 32% av väljarkåren lyfter alltså fram två migrations-relaterade frågor
  • Var och en som följer den politiska debatten kan se otaliga exempel på debattinlägg, utspel och ledarstick om migration. De olika partiernas utspel är många och konfliktlinjerna mellan partierna är mer rörliga än fasta
  • De sociala medierna, t ex Facebook och Twitter, formligen svämmar över av migrationsrelaterade kommentarer.

Kan vi se ett mönster här? Kan det vara så att våra riksdagspartier, angelägna att vinna röster inför den 9 september, med sitt agerande bidrar till polariseringen? Kan det vara så illa att den som önskar skada vårt land faktiskt håller på att lyckas?

Om en antagonist vill destabilisera en nation genom att skapa splittring så är det långt enklare att utgå från en konflikt som redan finns, synlig eller latent, än att försöka uppfinna en ny. Sverige har inget Katalonien, ingen Brexit, ingen katolsk/protestantisk konflikt, ingen ryskspråkig minoritet eller ens en irriterad svensk/finsk språkfråga. Skåne och Gotland är inte Bretagne eller Korsika. Våra gamla nationella minoriteter som t ex samerna, vilka utan tvivel har farit illa genom åren, är helt enkelt för små för att kunna användas i destabiliseringssyfte. Det som står splittraren till buds är migrationsfrågan.

Men. Det borde vara möjligt att förbättra vår säkerhetspolitiska situation på både kort och lång sikt genom att Sverige som nation tar ett strategiskt grepp på migrationen. Det jag nu vill föreslå ligger långt från den debatt vi kan följa dagligen, den debatt som mest tycks handla om klickvänliga politiska utspel eller om vem som har misskött vad bakåt i tiden.

Förutom den arbetsrelaterade migrationen så finns det några få huvudorsaker till flyktingmigration. Två eller flera av dessa huvudorsaker kan naturligtvis uppträda parallellt eller sammanvävda med varandra:

  • Krig. Den orsak som vi kanske oftast tänker på när flyktingar kommer på tal. Sedan flera år är Syrienkonflikten den mest uppmärksammade i vår del av världen
  • Ekonomi. Stater som kännetecknas av politisk vanskötsel, t ex svårartad korruption eller utbredd fattigdom av andra skäl. Nästan en miljon venezolaner (3% av befolkningen) har flytt landet under de senaste två åren till följd av inrikespolitisk oreda vilket skapat ett stort tryck på grannländerna, särskilt Colombia. Vi har även de många västafrikaner som lämnar korrumperade hemländer och tar sig till främst Libyen i försök att nå Europa
  • Förföljelse av minoriteter, t ex det muslimska rohingyafolket i Burma, kristna i olika länder i Mellanöstern, homosexuella i många länder, etc.
  • Miljön. Sjöar som Aralsjön (Kazakstan/Uzbekistan) eller Tchadsjön i Västafrika är inne i en process som kan leda till att de försvinner helt. Extrem torka eller nederbörd är sådant som i grunden kan påverka människors förmåga att försörja sig
  • Mellanstatlig politisk utpressning. Under de senaste åren har såväl Ryssland som Turkiet visat att deras vilja att underlätta eller försvåra flyktingströmmar till andra länder kan variera från tid till annan. Ett agerande som naturligtvis kan skapa nervositet hos grannländerna.

En svensk säkerhetspolitisk strategi (vi har en sådan sedan januari förra året men den kan och borde bli långt bättre än vad den är idag) skulle kunna omfatta även vårt förhållningssätt till migration. Den ska inte ta avstamp i dagens flyktingsituation ”här och nu” men istället utgöra stöd för vårt agerande under lång tid framåt. Vi bör gripa oss an frågan med ett processuellt tänkande, utifrån flöden och enskilda flyktingars egna drivkrafter. En strategi bör involvera såväl vad Sverige gör med egna resurser och vad som bäst görs i nära samarbete med andra. Vissa åtgärder kan bli helt omöjliga att vidta utan ett internationellt samarbete, då främst inom ramen för EU/NATO/FN.

En del menar att man försvagar sin empatiska förmåga om man ”reducerar” flyende människor till flöden. Jag vill hävda det rakt motsatta. Om vi verkligen vill hjälpa så många nödställda som möjligt, givet de resurser som de facto avsätts, så krävs en planering som möjliggör effektivitet.

  1. Angrip orsakerna till att flyktingströmmarna uppstår. Detta kan vi inte göra själva utan det kräver samarbete med andra länder
    • Sätt betydligt hårdare press på krigförande stater än vi gör idag. Kanske måste vi räkna med fler och större militära fredsframtvingande insatser i krigsdrabbade områden än vi har sett hittills
    • Kombinera saftiga morötter med hårda piskor för att påverka den politiska eliten i de mest misskötta länderna och i de länder som accepterar eller t o m stödjer förföljelse av minoriteter. EU är – rätt utnyttjat – en formidabel politisk och ekonomisk kraft. Kanske kan det koloniala arvet ibland vara en broms, i det att Väst inte vill göra sig skyldiga till ”nykolonialism” men oavsett det historiska arvet måste vi kunna formulera tydliga och hårda krav på de allra mest misskötta länderna
    • Identifiera och hantera de miljörelaterade hot som kan uppstå på olika håll i världen. Det lär antagligen kosta oerhört mycket pengar, men frågan är hur mycket billigare det blir att försöka negligera dem
    • Den bästa vägen att motstå politisk utpressning torde vara ett enigt, konsekvent och långsiktigt agerande från Europas länder, oavsett mot vilket land hotet riktar sig.
  1. Optimera tillgängliga resurser. Så länge resurserna är ändliga är vi skyldiga att förutsättningslöst diskutera hur de bäst ska kunna nyttjas. Detta kan tyckas vara en självklarhet, men tyvärr lyser den diskussionen ännu med sin frånvaro. Hur ska våra resurser fördelas mellan att hjälpa på plats (t ex inne i Syrien), i UNHCR:s flyktingläger i grannländerna (t ex i Libanon, Turkiet), i tillfälliga läger inom EU eller genom permanenta uppehållstillstånd i Sverige? Här finns åtskilliga beslut som vi kan ta på nationell nivå. Om vi lyckas nå fram till en genomtänkt modell så bör det vara möjligt att få även andra länder att intressera sig för vår lösning. Ett nedslående exempel på det omvända är den process vi såg hösten 2015 då Sverige i ett enda panikartat beslut gick från stor öppenhet till raka motsatsen. Jag skulle alltså önska att Sverige kunde bli ett inspirerande exempel för andra länder, inte ett avskräckande sådant.
  1. Förbättra förmågan att hantera olika praktiska aspekter av migrationen i vårt land; Gå från information till utbildning när det gäller kulturella särdrag i det svenska samhället. Barns och kvinnors rättigheter, rättsstatens okränkbarhet, all frihet under ansvar, medborgerliga skyldigheter, tolerans, vikten av att kunna språket och att interagera med infödda. Utforma olika slag av ersättningar och bidrag för att skapa incitament att bli en del av samhället och försvåra för den som önskar stå utanför. Tillsätt de resurser som krävs för att identifiera etniska konflikter mellan olika invandrade grupper och sätt stopp för dem.

 
Den absoluta majoriteten av de som kommer hit kan utan större svårigheter ta till sig hur vårt samhälle fungerar och väldigt många har sökt sig hit just eftersom man värdesätter vårt sätt att leva, men varje enskilt exempel på motsatsen, det kan vara strävan att isolera kvinnor, individer som tillskansat sig flera identiteter, självutnämnda moralpoliser eller försök att etablera parallella rättssystem, medför skada för dem som drabbas och ger splittringstendenserna i samhället förnyad kraft. Vi har inte råd att göra fel, då varje brist kan komma att upptäckas och utnyttjas i polariseringens tjänst.

Om Sveriges politiska skikt skulle kunna enas kring en säkerhetspolitiskt hållbar migrationsstrategi över tid så skulle det vara värdefullt på mer än ett sätt:

  • Vi kan bidra till att minska risken för framtida flyktingkriser
  • Vi blir bättre rustade att hantera dem när de ändå uppstår
  • Vårt stöd till flyktingar blir mer effektivt, vilket minskar det totala lidandet
  • Vi minskar risken för nya inrikespolitiska konfrontationer

Slutligen. Vi skulle sända en kraftfull signal till den som vill destabilisera vårt land: Det svenska samhället bygger på tillit, tilliten är urstark och den kommer att försvaras. Av oss. Tillsammans.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Comments on this entry are closed.