Med svarta pjäser i Syrien

Jag hade tänkt att analysera riskerna för spridning av det regionala ombudskriget i Syrien, men så annonserade president Obama i går kväll att han fattat två beslut: Det ska bli en militär insats mot Syrien och han tänker söka bredda det politiska stödet genom kongressen. Analysen om grannländerna får vänta ett par dagar, för det verkar finnas tid.

De senaste dagarna har vi fått ta del av öppna versioner från de underrättelser de politiska ledningarna i USA och Storbritannien haft till sitt förfogande. Det är mycket tydligt, särskilt i Storbritannien, att man lärt sig läxan från Irak 2003 – politisera underrättelser så lite som möjligt.

Det finns några intressanta noteringar att göra. Det finns ingen beviskedja i svensk mening än. ”Högst troligt” är slutsatsen och ”hög tillförlitlighet” finns i informationerna som lett fram till detta. Det är tillräckligt, enligt min mening, för att börja utvärdera militära handlingsalternativ på allvar. Så här ser det ofta ut när det gäller underrättelsearbete, i synnerhet när det gäller att förstå intentioner. Det brittiska underrättelseutskottet (JIC) säger också i sitt bedömande att motivet för regimen att genomföra detta har det inte kunnat förstå, medan det verkar som om amerikanerna bedömer att målet var mera taktiskt. Att vinna slaget om Damaskus i förlängningen.

Om detta är initierat från den högsta ledningen, så bedömer jag att det är av mer strategisk natur. Hur konstigt det än kan låta, så kommunicerar krigförande med varandra genom sina handlingar också. I det här fallet kan det handla om att regimen vill tala om för sina motståndare att den är mest hänsynslösa av alla. Under slakten av motståndet i staden Hama i februari 1982 finns det flera vittnesmål om att den syriska armén på order av Assads far använde vätecyanid (Zyklon B är en form av vätecyanid). Tänkandet skulle kunna utgå från att påminna den andra sidan och de civila som vill hålla sig utanför konflikten om att regimen är beredd att med alla medel försvara sig och att omvärlden inte kommer att lägga sig i.

Här skulle vi också kunna lägga till den mest sensationella uppgiften, nämligen det brittiska påståendet att regimen använt kemiska stridsmedel i mindre mängder vid 14 olika tillfällen – fast då har ingen sagt något om internationella normer och nationell säkerhet. Det kan också vara värt att framhålla att den amerikanska inhämtningen har använt i stort sett alla källor som finns, vilket gynnar möjligheten att bli så säker som möjligt.

Intressant var också uppgiften om att man kunnat följa förberedelserna de tre dagarna före anfallet. Det kan resa frågan om varför man inte gjorde något, exempelvis varnade regimen eller förvarnade civilbefolkningen. Då bör man hålla i minnet att underrättelseanalys tar tid. Alla som arbetar med frågorna är översköljda med information och de första förberedelserna börjar med små tecken som ska tolkas. Sedan ska sammanställningar göras, faktakontroller, interna diskussioner för att ifrågasätta slutsatser, föredragningar för chefer som vill ha ytterligare information, order för kompletterande inhämtningsuppdrag, samverkan med andra och så vidare. Därefter når det policynivån som ska diskutera igenom vad som ska göras. I de sammanhangen är tre dagar inte särskilt lång tid.

………..

Så vandrade då president Obama ut i Rose Garden och höll sitt korta, annonserade tal som överraskade en del. Kärnan i argumentationen var upprätthållandet av normer kring kemiska vapen, säkerheten för allierade i regionen och faran för den egna nationella säkerheten. Jag ska inte uppehålla mig alltför länge vid amerikansk inrikespolitik, även om den spelar roll för kommande beslut. Några reflektioner dock:

Med det svaga stödet internationellt för en militär insats, även bland pålitliga allierade, och flera opinionsundersökningar som indikerar ett svagt till måttligt stöd hos det amerikanska folket för en militär attack, så innebar presidentens manöver att han skaffat sig ett övertag i etablissemanget.

Han var beredd att handla, beslutet var taget av honom som överbefälhavare. Blir han nedröstad, så är det kongressen som bundit honom. Han kan dock gå vidare i alla fall, eftersom han fogade in ”allvarlig fara mot vår nationella säkerhet”, vilket innebär att han enligt konstitutionen ändå kan genomföra en attack. Får han med sig kongressen, åtminstone senaten genom någon koppling till Iran, så kan han peka på att folket genom dess represententer stödde honom i det fall det inte går som tänkt. Och det kan tyvärr han behöva, för det lär inte gå som han har tänkt och det beror främst på två fenomen:

……………

”….I have decided that the United States should take military action against Syrian regime targets. This would not be an open-ended intervention. We would not put boots on the ground. Instead, our action would be designed to be limited in duration and scope. But I’m confident we can hold the Assad regime accountable for their use of chemical weapons, deter this kind of behavior, and degrade their capacity to carry it out.”

…………………

Det ena fenomenet är svårigheten att kalibrera strategier. I det här fallet är målet ifråga att upprätthålla normen att inte använda kemiska vapen (en norm Syrien som ett av få länder på jorden inte erkänner). Metoden för att göra detta är genom avskräckning (deter through degradation), medan medlen är små och begränsade – sannolikt angrepp från distans med kryssningsrobotar från ubåtar, ytstridsfartyg och möjligen tunga bombplan mot ledningsplatser, artillerigrupperingar och flygbaser. Användning av marktrupp utesluts i det här skedet. Det kan säkert ändras, men det är detta som de syriska generalerna och dess politiska ledning hör just nu.

Målet är alltså ambitiöst, medan metoden är ytterst osäker och medlen just små och begränsade. Avskräckningsmetoden när det gäller att avbryta negativt beteende är inte särskilt framgångsrik historiskt sett. I det här fallet kommer det yttre hotet sannolikt att svetsa samman regimen. Det finns en fortfarande en hyggligt stark nationalkänsla i Syrien. Regeringssidan är också härdad efter 2,5 år av prövningar. Trots alla prognoser håller det militära instrumentet fortfarande ihop med iranskt och ryskt stöd. Ett hundratal kryssningsrobotar kommer staten Syrien att absorbera. Som jämförelse sköts flera hundra kryssningsrobotar mot Libyen och närmare 10 000 attackuppdrag genomfördes med flyg innan kriget tog slut efter drygt ett halvt år.

Det andra fenomenet är svårare att teoretisera kring, men det är desto mer påtagligt när det infinner sig. Fienden har alltid en röst. Genom att använda sig av en tit-for-tat-approach, så kommer omvärlden få förhålla sig till Assad och dennes reaktioner. Väst spelar därför redan på den svarta sidan av schackbrädet, men vet inte om det än. När den första attacken är över och alla börjar vänta på vad som ska hända, så kommer de flesta förstå att det strategiska initiativet har gått över till Assad.

……….

Om regimen, då slår till med ytterligare hänsynslösa attacker, vad gör omvärlden då? Höjer insatserna en gång till antagligen, för att öka regimens risk. Eftersom kriget har en egen logik och det egentligen är en förlängning av politiken, så blir den politiska viljan viktigare ju mer intensivt kriget blir. Om regimen ännu en gång i det läget går in med ohygglig brutalitet – vad blir då svaret?

Här är svaret svårt utifrån det vi vet idag, men tentativt är den ena vägen att omvärlden viker och Assad kommer att överleva samtidigt som andra diktaturer drar sina egna slutsatser om västs trovärdighet. Den andra huvudvägen är att gå in i Syrien och försöka upprätta en buffertzon och/eller försöka ta kontroll över C-vapnen. Här går det antagligen en spärrlinje för regimen som i så fall kommer att uppfatta ett ytterligare extensiellt hot om omvärlden tar kontroll över delar av territoriet. Då skulle sannolikt allra senast ett utfall mot något av grannländerna komma.

…………

Det är alltså mycket som står på spel i höst. Vi är där vi är därför att aktörena lokalt, regionalt och globalt alltför hårt vill ha fred på sina egna villkor. Istället för att kompromissa har väst försökt att utifrån ändra de politiska maktförhållandena i Syrien bland annat för att komma åt Iran. Tillfällen att hitta en lösning redan 2011 när antalet döda räknades i tusental istället för hundratusental gick förbi, eftersom vi inte ville erkänna de reella maktförhållandena i regionen och lokalt stödde aktörer som inte kunnat ta sig samman under enhetlig ledning. Vad passar väl bättre som avslutning än det syriska ordspråket?:

”Till en maskäten bondböna sänder Gud en blind köpare”