≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Björn Körlof

Ambassadör Börje Ljunggren har, i en artikel i SvD (2017-04-05) under rubriken ”Kan Trump förhindra ett nytt Koreakrig”, med stort allvar sökt analysera riskerna med utvecklingen av Nordkoreas kärnvapenprogram och varnat för oöverskådliga konsekvenser om inte de närmast berörda staterna (USA och Kina) kan enas om politiska åtgärder för att länka utvecklingen in på mer stabiliserande banor. Även professorn vid Harvard, Graham Allison, har nyligen varnat för att relationen mellan USA och Kina är så spänd att risken för krig är hög.

Orsakerna är välkända. Den nordkoreanska regimens kärnvapenprogram och provokationerna med utskjutning av missiler i riktning mot Japan och över Sydkorea sätter den amerikanska trovärdigheten vad gäller skydd av dessa stater på sin spets. Blir Japan och Sydkorea gisslan i ett kärnvapengrepp från Nordkorea som inte USA kan förhindra destabiliseras hela Fjärran Österns säkerhetspolitiska struktur. Kan inte USA finna former för att bemästra det nordkoreanska hotet löper amerikansk trovärdighet också över hela den globala skalan risken att undergrävas. Ytterst kan inte USA hantera situationen på annat sätt än att självt garantera kärnvapeninsats, kanske t o m i ett tidigt skede. Den amerikanske utrikesministern har nyligen också varnat både Nordkorea och Kina för att det amerikanska tålamodet nu är mycket nära slutet.

En utveckling enligt ovan i Fjärran Östern skulle binda stora delar av kraften i den amerikanska militära potentialen dit, men också leda till att den, kanske något orutinerade, amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiska ledningen måste ägna all tid och kraft åt hotet från Nordkorea och även Kina och åt att förhindra en okontrollerbar utveckling i området.

Det bör uppmärksammas att – förutom den självklara oron som i sig ligger i en militärt konfrontatorisk utveckling i Fjärran Östern – har dessa händelser också säkerhetspolitiska implikationer för Europa. För Ryssland har dess östliga och västliga hotbild – eller dess östliga och västliga möjligheter! – varit central ända sedan den imperialistiska expansionen tog sin början under 1700-talet. Antingen har hotbilden uppfattats som riskfylld med den innebörden att Ryssland skulle kunna tvingas in i ett tvåfrontskrig i väst och i öst samtidigt, något som präglade den sovjetiska statsledningens oro under inledningen till Andra Världskriget då Japan och Tyskland kom att uppfattas som två makter som skulle kunna hota Sovjet samtidigt. Men situationen har också i Moskva uppfattats som att den, komplementärt, kan ge möjligheter till långsiktiga säkerhetspolitiska vinster om Ryssland kan agera starkare i en riktning om dess motståndare blir bunden hårt i en annan.

Både Ryssland och USA har alltså östliga och västliga globala säkerhetspolitiska mönster att hantera och eftersom de är antagonistiska i olika avseenden kan en konfrontation i ett område som binder den ena vara till påtaglig fördel för den andra.

En allvarlig utveckling i Fjärran Östern som ställer USA:s trovärdighet och militära kapacitet på hårt prov och binder dess politiska och militära kapacitet för lång tid i denna riktning kan locka Ryssland att sätta USA på prov i en helt annan riktning, nämligen i Europa, om den ryska ledningen upplever att den kan agera mer fritt med ett USA som är hårt bundet på annat håll. Det kan ske på många sätt t ex genom att trappa upp konflikten i Ukraina till en högre militär nivå eller med mer intensifierad hybridkrigföring mot de baltiska staterna och ökat militärt hot mot dem för att testa NATOS politiska och militära sammanhållning. Att Sverige och Finland, som inte är paktbundna och därför kan upplevas som mindre riskfyllda att provocera, kan utsättas för allvarliga säkerhetspolitiska utmaningar i samband med en allvarlig militär och politisk kris eller urladdning i Fjärran Östern kan därför alls inte uteslutas. Tvärtom. Faran för långtgående globala effekter av krisen i Fjärran Östern får därför inte underskattas även för Europas och vår egen del.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.