≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Världen snurrar vidare i galen fart och människovärdet står inte högt i kurs på sina håll. Den arabiska våren är helt och hållet utstampad och vanliga människor som du och jag, hackas eller slits itu mellan diktatorer och fanatiska extremister.

Snart sagt varje del av EU:s södra och östra grannområde står i brand eller glöder illavarslande. När man formulerade sin intressesfär som inom 600 mil från Bryssel hade inte unionens byråkrater förutsett detta läge, inte ens ett decennium senare.

Det kommer inte att gå militärt att bekämpa den båge av väpnade och politiska konflikter som löper mellan Atlasbergen i väster till Svarta havet i öster. Ekonomiskt skulle det krävas resurser i paritet med EU:s jordbrukspolitik för att stödja skapandet av gynnsamma socioekonomiska förutsättningar, pengar ett insaktande Europa inte har.

Bilden är en flämtande pensionär som sprungit till hållplatsen, men nu missat bussen.

I Libyen rasar strider mellan flera olika grupperingar och landet regeras inte de-facto. President Obama medgav igår i en mycket intressant intervju i New York Times att han hade underskattat svårigheterna som skulle följa.

I Egypten har den gamla säkerhetsapparaten genomfört en kontrarevolution och i dagarna förbjöd en egyptisk domstol det Muslimska brödraskapet att ställa upp i val.

Samma Egypten presiderar i förhandlingarna mellan Hamas och Israel som avbryts titt som tätt efter raketattacker från Gaza och israeliska räder som svar. Parterna är nästan oändligt långt borta från varandra. Hamas vill utplåna staten Israels existens och Israel fortsätter att de-facto godkänna bosättningar på ockuperade områden.

Norr därom har det Muslimska brödraskapets mer vildsinta sysslingar i Syrien tillsammans med den brutala diktaturen Assad skapat en makaber dödsvals, vars omfattning fått oss att tappa sinnet för proportioner.

”125 civila döda i korseld.”

”Nej, vi tar in en notis på sidan 18.”

Ofattbara nio miljoner m ä n n i s k o r på flykt, minst 170 000 döda så här långt efter tre år. Enorma kulturvärden förstörda och ingen lösning i sikte. De stridande grupperingarna är nu så många att det går inte som lekman ha någon överblick. Regimens krigsmakt, regeringsmiliser, kurdiska miliser, fd FSA, Jasbat al-Nusr och ISIL (nu IS) för att nämna de mest betydande.

Kriget i Syrien hotar dessutom att spilla över till Libanon med skärmytslingar i främst norra Libanon. Jag trodde inte att jag skulle skriva detta, men i dagsläget är det terroristorgainsationen Hizbollah som garanterar stabiliteten i landet. Väldisciplinerade och stödda av Iran kommer de definitivt att hålla IS försök till inbrytningar stången. Ett stabilt Libanon är viktigt för hela regionen på samma sätt som Jordanien.

Det lilla kungadömet öster om Israel ger nämligen just Israel ett strategiskt djup med det pragmatiska samarbete som råder mellan länderna. En allvarlig utmaning från islamistiska jihadister som hotar kungahuset skulle tvinga Israel att gripa in, vilket i sin tur skulle utlösa stor turbulens i Arabvärlden. Därför jobbar den mycket kompetenta jordaniska underrättelsetjänsten GID på högvarv för att motverka infiltration i landet och inte lämna några tomrum.

Det är ju i vakuum som de ondsinta idéerna får fotfäste och sedan sprids, och ingenstans är det tydligare än i norra Irak. De irakiska politikernas oförmåga att göra kompromisser har lämnat fältet fritt för en återkomst av en muterad Al Qaida-liknande organism som sunnitiska stamledare körde ut tillsammans med amerikanska styrkor 2007-2009.

Det amerikanska ingripandet för att skydda människor från död och förintelser av jihadisternas karbiner och svärd applåderas runt om i världen. Till och med iranska Farsnews ställde ”positiva” frågor till amerikanska talespersoner när president Obama hade annonserat det amerikanska ingripandet.

Presidenten var mycket tydlig med att påpeka att USA inte ska bli det irakiska flygvapnet eller det kurdiska heller för delen. Den amerikanske presidenten kräver att de lokala politikerna kommer överens, så att de kan börja skydda sig själva. Principiellt gäller detta Sverige också är slutsatsen, och man kunde önska att de svenska partiledningarna begrundar vad det egentligen innebär i sin tur för vår del.

Ur amerikansk synvinkel har dock presidenten gjort ett tidigare olyckligt uttalande när han annonserade uppfyllandet av sitt viktigaste utrikespolitiska vallöfte, nämligen att avsluta truppinsatsen i Irak. Då motiverade han avtalet om tillbakadragande att den irakiska regeringen inte önskat amerikansk truppnärvaro. Det innebär att om den irakiska regeringen kommer samman och på sina bara knän ber om amerikanska förband, så blir det mycket svårt för Obama att säga nej.

I den här delen av världen är det extra viktigt att mena vad man säger när det gäller användadet av styrka. Se bara vilken respekt USA tappade efter ”Röda-linjen-uttalandet” om kemiska vapen i Syrien. Nu sätter USA in stridsflyg mot IS i Irak, vilket återställer förtroendet något. En komplicerande faktor i sammanhanget är att samma organisation också slåss mot Assad i Syrien, varför insatserna indirekt stärker Assad som ju USA vill befria det syriska folket från. En yterligare knorr är att den första insatsen gjordes mot IS artilleriförband, vars haubitsar de har tagit från retirerande irakiska förband – amerikanska pjäser förstås.

Någon som har militär styrka i regionen är Turkiet, som nu befinner sig i det märkliga läget att landet kan bli tvunget att gå in i konflikten, vilket kommer att stödja kurderna i området. Nu har Turkiet sedan flera år tillbaka goda relationer med den kurdiska provinsregeringen i Irak, men att gripa in militärt är ändå ett åtagande utöver det vanliga.

Den största konflikten mellan IS och Turkiet rör vatten, där IS hotat Turkiet om landet inte slutar med att leda bort flodvatten genom uppdämningen i Atatürkdammen. Det går inte att förutsäga var det hela tar vägen, framförallt inte eftersom storfavoriten Erdogan i dagens presidentval kommer att få svårt med sin väljarbas att vara alltför aggressiv givet sin retorik om rättrogenhet som muslim.

En sak är jag dock säker på och det är att den nyvalde presidenten kommer att få ett gratulationssamtal från sin ryske kollega. Turkiet med sitt geopolitiska läge, sin ekonomiska utveckling och sin turbulenta relation med Ryssland är ett av nyckelländerna för Kreml att kurtisera. Redan har den ryska adminstrationen uttryckt önskemål att Ankara inte ska släppa in örlogsfartyg genom Dardanellerna som inte tillhör en Svartahavsstat.

Turkiet med sin respektingivande militära styrka är något som Ryssland inte vill ha mot sig vid en konflikt med NATO. Landet har dessutom också särskilda relationer med Armenien och Azerbaijan som nu tycks vara farligt nära ett utbrott av fientligheter efter flera allvarliga strider i veckan.

Vid en sådan väpnad konflikt, så skulle Turkiet med sina usla relationer till Armenien och diametralt motsatta till Azerbaijan bli mycket viktigt för Moskvas möjligheter att manövrera. Mycket talar för att det blir just Azerbaijan som inleder eventuella krigshandlingar. De har motivet, de har rustat och regimen kan behöva yttre konflikt på grund av inre spänningar.

Den azeriske presidenten Alijev hade för ett par dagar sedan ett stort Twitterutbrott, där han i cirka 30 tweets talade om för världen sin inställning kring Nagorno-Karabach.

Och tänka sig, samme president sitter nu i Sochi tillsammans med sin ärkefiende, den armeniske presidenten Sargsian och tittar på en turnering i kampsporten Sambo. Värd är naturligtvis Vladimir Putin. Eftersom Ryssland historiskt stött Armenien, men de senaste åren sålt vapen en masse till Azerbaijan har Kreml en del hävstänger och politiskt kapital att växla in som medlare. Lugn och ro i den sovjetiska båten och ni är välkomna i vår ekonomiska union, kan man tänka sig är ett spår i diskussionen.

Tyvärr har jag deltagit i så kallade förhandlingar mellan parter i den gamla unionen, och jag skulle därför inte bli förvånad om man istället kommer överens om hur en eventuell väpnad konflikt i stort skulle förlöpa. Ryssland skulle ha tre fördelar med en kontrollerad konflikt. Dels skulle man få en förevändning att öppna en väg genom Georgien för att försörja sin stora militära bas i Armenien, dels skulle man kunna få vapnen att tystna och demonstrera sitt inflytande. För det tredje skulle man få avledning från uppmärksamheten kring Ukraina.

Och därmed är vi framme vid slutstationen för betraktelsen. De ukrainska säkerhetsstyrkorna har på ett häpnadsväckande sätt organiserats och nått nya framgångar efter hand. Just nu pågår häftiga strider mellan dessa och de pro-ryska separatisterna vid knutpunkten Krasnij Luch mellan Donetsk och Lugansk.

Som jag tidigare skrivit, ju mer pressade separatisterna blir desto troligare är en rysk öppen inmarsch. Under gårdagen kom det uppgifter om att delar av 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov gått i ställningar någon mil från ukrainska gränsen liksom framflyttningar av S-300 (luftvärnsrobotsystem SA-10 NATO-beteckning) mot gränsen. Om detta kan verifieras, så är risken för en ny inmarsch den högsta sedan Krim annekterades.

Tyvärr lever vi kvar i en situation, där allt politiken har klarat av att förstärka försvaret med sedan inmarschen på Krim är 75 miljoner SEK under innevarande år. Försvarets omställning är halvvägs och nu har Försvarsmakten tvingats ställa in marinens slutövning i höst på grund av brist på pengar.

Medan partistrategerna hittar nya adjektiv av typen ”flexibelt, tillgängligt, användbart”, så kan de väl roa sig med att titta på denna intervju från i fredags med översten i den ryska reserven, Vladimir Zjirnovskij, tillika partiledare för ”Liberaldemokraterna” och vice talman i Duman. Ofta skickar man ut denne för att inta en extrem hållning, så att alla andra alternativ upplevs bättre.

På bästa sändningstid utbreder han sig om det kommande tredje världskriget, där de ryska bombmattorna ska ödelägga Polen och baltiska staterna. Den ukrainska frågan ska slutgiltigt lösas, säger han också och menar att Putin tagit beslutet hur det ska gå till.

”Slutgiltigt lösas” ger en extremt dålig smak i munnen hos de flesta. För oss som försöker följa exakt vad ledare säger är det mycket illavarslande med den typen av språkbruk.

…………..

När ska politiken redovisa en plan för hur beredskapskrediten ska användas? När kommer beslut fattas om att mobilisera förbandsreserven? (Obs: Mobtid 3 år i det flexibla, tillgängliga och användbara insatsförsvaret). Varför är politiken bekymrad över läget i omvärlden, utan att handla?

Det gamla talessättet:

”Uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mer till last än misstag i val av medel”

gäller i ännu högre grad svenska statsministerkandidater.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Det gamla arméreglementets devis om att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger chef mera till last en felaktigheter i fråga om val av medel” ligger kanske på en abstraktionsnivå och uttrycks med ett språkbruk som gör det svårt för dagens beslutsfattare att ta till sig budskapet.
    Det kanske är bäst att popularisera det hela och göra om det till en mera lättillgänglig slogan:
    ”Bättre att göra fel än ingenting alls!”

  • Thomas Berkland

    Tack för att du sätter ord på det man tänker. Önskar det gick o ruska om våra politiker bokstavligt. Vet inte vad som ska få dom att vakna. Men då dom vaknar är det till 100% för sent.

  • Per Tengblad

    Intressant och givande betraktelse, som alltid. Vad gäller den svenska vinkeln så står vi kvar vid samma punkt, ”alla” är bekymrade, inget sker.

    Min tro är att politikerna veklingen börjas se allvaret men är helt oförmögna att se en rimlig väg framåt. Problemet är att de alternativ som läggs fram i debatten blir orealistiska. Verklig upprustning tar lång tid och skapar oöverstigliga politiska utmaningar. Inte minst då ”vågmästarpartiet” MP har en helt orealistisk och totalt vänster-populistisk inställning till försvaret. det krävs en ohelig allians mellan FP, C och S för att få en realistisk väg framåt.

    En väg som M kan ansluta till ”under galgen”. M har gjort så många taktiska fel sista tiden såväl i katastrof- som i försvarsfrågorna att det är närmast politiskt omöjligt för dem att e.g. göra upp med S. Detta förutsatt att det inte händer ytterligare otrevligheter i närområdet, då man skulle kunna kunna göra upp för ” landets skull” och svälja förtreten.

    Det som fortsatt bekymrar mig är att det pratas så lite om vad vi kan få till de närmaste 18 månaderna, vilka sannolikt är avgörande vad gäller vår trovärdighet. Jag menar att det inom de ramar vi har, med mindre men dedicerade tillskott, bör vara möjligt att förbättra vår tröskel avsevärt. Mer tunga och avancerade vapen till hemvärnet, vars image, hos inte minst media, ökat betydligt senaste veckan.

    Kan IS på någon vecka lära sig använda US artilleri och ryskt luftvärn så bör vårt hemvärn vara minst lika parata att hantera motsvarande vapen. Kanske ett HV medeltungt LV på Gotland, finns säker gamla värnpliktiga med LV utbildning att tillgå. Vi kanske skall bita huvudet av skam och köpa ryskt LV, går snabbt och är relativt billigt. Kan separatisterna i Ukraina få in batterier på någon vecka, varför inte vi. Det materiel vi köpte på 90-talet som T72:or och trupp transport bv, var inte så tokiga när allt kommer omkring.

    Så min gamla käpphäst, mer övning och mer rotation av förband så att vi alltid har ngt förband på Gotland, som åtminstone kan visa flagg.

    Så varför presenteras det så få förslag på ”quick wins” vi kan inte ”låta det perfekta bli det möjligas fiende”, eller hur?
    Per Tengblad

  • Göran Frisk

    Johan bland det bästa du skrivit. Den politiska förvirringen är total såväl i Sverige som i EU. Varför erbjuder inte Sverige mat och vatten leveranser till flyktingarna i Irak. Våra Herkules besättningar har gjort svårare uppdrag. Varför skickar inte Sv Kyrkan präster och diakoner till de kristna bröderna och systrarna i Irak som är på flykt? Om USA vägrar marktrupper kan väl EU insatsstyrka sättas in. Rimligtvis kan det inte vara svårt att besegra några 1000 galningar. Vår amfiebataljon i Tchad klarade värmen !

  • Lika för alla?

    USA bombar i Irak för att förhindra folkmord. Varför bombar inte USA militära mål i Israel?

  • Hmmm

    Mycket bra skrivet och synnerligen intressant.

    Jag är betydligt mer orolig för konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern än vad jag är för Rysslands agerande. På sikt är en instabil omvärld utanför Europa katastrofal för global säkerhet och då även för svensk dito. Det numera populära och populistiska uttrycket ”försvaret av Sverige börjar i Sverige” kunde inte vara mer fel och det är en mycket farlig inställning.

    • Jo försvaret av Sverige börjar i Sverige. Det är en mycket farlig inställning att hävda motsatsen i en värld där ett litet land bara kan ”tag along” med USA.

      Roger Klang

  • Thomas Berkland

    Vill man titta lite på vad som skulle hända om det ”otänkbara”inträffade så rekommenderar jag special studie på Finland 1939 o vinterkrigets utbrott. Hur finnarna med bravur, tog ut pjäser från museum och använde dom (Nöden har ingen lag. Fö Gör man så i Ukr 2014)
    Sen Norge 1940. Reaktionen ligger nog närmare hur det skulle se ut för oss. Total förvirring varvat med några mobiliserade förband som slogs. Sammantaget så var alla beredda på att något skulle kunna hända,, men oförmögna att göra något åt det. Jag tror att man måste börja i rätt ände. Höja försvarsviljan är nummer 1!
    Är det så att vi i Sverige tagit emot många med krigserfarenhet och de ska bo kvar här, så får de i händelse av krig vara beredda på att inkallas. Blev det för svårt nu?

  • Per Tengblad

    Oavsett om försvaret börjar i Sverige eller ej så måst vi som en del av ett Europa omgivet av oro dra vårt strå till att stabilisera omvärlden. Detta såväl med diplomati som med ett realistiskt försvar mäktigt att agera både ”här och där”.

    J Fischers, Tysklands fd. utrikesminister, utmärkta artikel, i dagens DN, om Europas ovilja att stå upp för de värden vi åtnjuter som yttrande och inte minst religionsfrihet pekar på att vi inte är ensamma i vår tvehågsenhet. Detta gör inte saken bättre på något sätt, hela Eu måste antingen se verkligheten i omvärlden, mentalt och militärt förbereda sig eller fortsätta sitt totala beroende av USA.

    Det är inte några tusen galningar som utgör IS, det är högt motiverade och målmedvetna unga män, väl beväpnade, beredda att dö för sin sak och intelligent, om än ytterst obehagligt, ledda av män som läst sin Sun Zu. Det finns otaliga exempel ur historien om hur långt en sådan grupp kan nå. Speciellt mot motståndare som knappt är beredda offra ens det minsta för att stå emot.

    En annan med höga ambitioner och som också läst sin strategibok är ledaren av ”Imperiets återkomst”, President Putin. Med en omvärld som inte är beredd offra en enda kall natt i vinter för att begränsa hans handlingsfrihet är det inte underligt att han ”kör på”.

    Till detta kan vi lägga all annan oreda i Europas nära omvärld, i nord Afrika, i Gaza etc. En utmärkt grogrund till expansion för IS, och så naturligtvis på hemmaplan i Eu, i Grekland, Ungern, Katalonien, Baskien…. Totalt sett är det inte en särskilt förutsägbar geopolitisk scen, frågan är om det varit så här osäkert någon gång efter Kuba-krisen.

    De enda som vet hur det skall gå och att det skall gå bra, är Europas politiker, inte minst våra egna. Det är högst märkligt att det kommer så lite krissignaler och förslag till inte minst mental mobilisering från de som vi valt att leda oss.
    På någon vägg på KavKas stod det :
    – Vem tar vad i vilken hand?
    Svar:
    – Chefen tar ansvaret i första hand!
    Dags för Reinfelt och hans kollegor runt om i EU att tänka på det.
    Per Tengblad

  • Lars Bergqvist

    Som vanligt mycket intressant läsning.
    Anser dock också att ISIS inte är mycket mer än ett rövarband. Den dåligt utrustade libanesiska armén hade inga större problem, utan hjälp från Hizbollah, att slå ner ISIS inbrytning i Libanon.
    Med flygunderstöd och militära rådgivare från väst så skulle Assad/Hezbollah, Peshmerga och den irakiska armén kunna rulla upp ISIS på nolltid.

    • ano

      Sant, men ISIS behövs (som en form av nyttiga idioter) av vissa krafter här i väst. Vem skulle annars ha störtat Gaddafi, outtröttligt jobba på att störta al-Assad, destabiliserat Irak när styret där blir allt för bångstyrigt? Samma jobb gjorde bin Ladin på sin tid när dåtidens geopolitska strider fördes.

      Same procedure as every year, James!

  • @ano:

    Jag tror inte att det är någon i USA som medvetet sitter och kokar ihop en sådan komplott. Om det inte är Gud själv förstås. Det du sysslar med är efterhandskonstruktioner.

    Roger Klang

    • Lars Bergqvist
      • @Lars:

        Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, som det heter. Det är nog ingen som medvetet föder Isis med vapen och pengar i väst. Problemet är att araberna har någonting som vi bara måste ha – olja. Vill vi ha det så är vi tvugna att betala antingen med den allsmäktiga dollarn eller så byter vi med vapen. Endast små konfliktundvikande stater som Sverige kommer undan med att enbart handla för pengar. Så länge som korruptionen är så stark som den är i mellanöstern så kommer pengar och materiel att sippra fram till Isis. Men det kan lika gärna vara av ideologiska orsaker som Isis matas med pengar och militär materiel. Med det sagt så vill jag säga att vissa europeiska länder som GB och Frankrike saknar den absoluta moral som

    • ano

      I så fall har du funnit ett historiskt undantag. Liknande verktyg har nämligen regelmässigt varit ”on the table” tillsammans med en hel uppsättning annat ur byrålådan men etiketten ”Divide et impera”. Vad är det som är nytt i så fall? Att USA eller något annat land idag leds av uteslutande goda människor av Moder Teresa typ?

      Att vara så godtrogen och omedveten om verklighetens realiteter sänker kvalitén i kommentarsfältet på detta renommerade forum för (geo/makt)politiskt intresserade.

  • …Amerika hade före W och Clinton i alla fall. Jag tänker då på H.W Bush, den kanske mest underskattade amerikanska presidenten i modern tid, i synnerhet i moraliskt avseende, och Ronald Reagan. W införde statstortyr så han har verkligen avfallit från mycket som Amerika stod för.

  • Lars Bergqvist

    @Roger,
    Nåväl, Reagan är väl indirekt skyldig till Talibaner och OBL tillkomst.
    Och Bush d.ä. tillät Assad d.ä. att invandera de kristna delarna av Libanon 1990, för att få stöd i första Gulfkriget.
    Machiavellianism har alltid funnits, och kommer alltid att finnas.

    • Säg den president som får 100-procentigt korrekta underrättelser. Säg den president som gör 100-procent rätt i allt. De var ju trots allt bara människor. Reagans utrikespolitik höll jag med om till 100 procent vid tiden. Men H.W Bush hade en ovitlig moral. Få presidenter kan sägas ha levt upp till H.W.:s moraliska standard. Få svenskar också, än idag. Kan du inte se det?

  • Lars Bergqvist

    @Roger,
    Du kan ju alltid fråga de kristna i Libanon vad de anser om H.W.:s moral, inte så trevligt att ha syriska soldater i kvarteret.

  • Lars Bergqvist

    Ibland kan man undra om det inte är en enda stor sammansvärjning i ett försök att försvaga arabvärlden.
    Och nu skall väst hjälpa Assad. http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/west-poised-to-join-forces-with-president-assad-in-face-of-islamic-state-9686666.html

    • ano

      Jo, allt enligt ”skolboken”. När man tittar på kartan kan man bli förbluffad över hur Storbritannien kunde med begränskade resurser lägga under sitt styre/inflytande så stor del av världen på 1800-talet.

      Det handlar om att vara välunderrättad, listig och inte ha svag mage när det kommer till att utföra ”mindre rena arbeten” då och då. När konflikten väl är igång satsa på den ena eller andra etniska/religiösa/politiska gruppen, gärna den som är svagast för den är mest desperat för att få hjälp och är beredd att gå i stor skuld för att komma ut på vinnarsidan. Vid behov (ex när styrande inte längre är tillräckligt fogliga) kan man skifta allianser osv. Det är lite som att äga casino, huset vinner alltid i slutändan.

      Nu när jag väl tog Storbritannien som exempel vare det orättvis att inte åtminstone i förbifarten nämna att man själv var en gång i tiden utsatt för liknande politik av dåtidens supermakt – Spanien – som konspirerade och jobbade hårt för att splittra landet men misslyckades.

      Undantag är kanske mest Rysslands imperiala utvidgning fram till 1900-talet som mestadels förlitades på brute force och mindre på diplomatisk list.