≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Jan Leijonhielm
Foto: Shutterstock.com
Kertjhändelserna utgör ur ett ryskt perspektiv en naturlig fortsättning på den salamistrategi man utövat mot Ukraina under en längre tid. Jag avser då i första hand inte den tidigare tvisten från 2003 om ön Tuzla i Azovska sjön som ledde fram till avtalet om fri navigation för rysk och ukrainsk sjöfart på sjön och genom sundet, som bröts av Ryssland redan för flera månader sedan.

Sammandrabbningen vid Kertj bör främst ses som fortsättning på de stridigheter som inleddes 2014 genom separatisterna i Donetsk och Luzjansk, och som hittills krävt mer än 11000 liv, mångdubbelt fler skadade och flyktingströmmar i miljoner. Offensiven som bl a avsåg att skapa en sammanhängande landförbindelse mellan utbrytarrepublikerna och Krim avstannade som bekant tack vare motstånd från ukrainsk sida norr om Berdjansk. De lågintensiva stridigheterna har sedan dess fortsatt tack vare ryska vapenleveranser och truppstyrkor. Detta krig kommer, enligt vad Putin avslöjade vid G 20-mötet i Buenos Aires, att fortsätta så länge den påstått fascistiska regimen i Kiev är kvar. Militärt stöd har redan öppet utlovats, trots att talesmän för den ryska regimen, som utrikesminister Lavrov, frankt förklarat att något sådant inte existerar.

Salamistrategin har dessutom tillämpats sedan mer än ett år tillbaka för att stärka bilden av Azovska sjön som ett ryskt innanhav. Ukraina anklagades 2017 för att muddra på strategiska områden för att skapa möjligheter för Natofartyg att använda sjön, USA och England påstås ha planerat en militär upptrappning, och t o m bruk av taktiska kärnvapen för att vid behov spränga bron. Ryska marina övningar i Azovska sjön har ökat under senare tid, bl a landstigningsövningar som en sannolik förberedelse för att sätta in trupp mot kustområden vid ett eventuellt angrepp från Donetskområdet söderut.

Det ryska agerandet har under senare tid kompletterats med ekonomisk krigföring i form av att man stoppat eller fördröjt kommersiell trafik i Kertjsundet, trots att detta bryter såväl mot avtalet från 2003 som internationella lagar om fri passage i sund. Eftersom de två hamnarna i Mariupol och Berdjansk är av väsentlig betydelse för ukrainsk export till bl a Mellanöstern är taktiken kännbar för ett ekonomiskt sårbart Ukraina.

Ur ett ryskt perspektiv har man utgått från att detta en relativt riskfri strategi, sannolikheten för att väst skulle ingripa militärt har korrekt bedömts som liten. De ekonomiska sanktioner som väst infört sedan 2014 har haft en hittills hanterbar effekt, ryska oberoende forskare har kommit fram till att effekten på BNP-utvecklingen inskränkt sig till -1,9 procent under perioden 2014–2015 och avtagit 2016–2017 från -0,6- 0,3 procent. Däremot kommer de långsiktiga effekterna att bli mer kännbara, svårigheterna med att låna i väst tillsammans med exportförbud till Ryssland av strategisk viktig teknik utgör ett klart hot mot framtida tillväxt.

I ryska statliga media har Kertjkrisen överlag hanterats som ett ytterligare sätt att svärta ned Ryssland, artiklar och TV-shower har unisont pekat ut russofobiska aktörer som skyldiga. Man har nu kommit till en situation, hävdas det, där Ryssland i alla sammanhang med koppling till Ukraina eller kriser i omvärlden, måste exculpera sig, d v s Ryssland är automatiskt den aggressiva eller felande parten. Detta råkar ju också i så gott som alla fall vara helt riktigt, men händelser av det aktuella slaget utnyttjas för att stärka västfientlighet och rysk utsatthet -bunkermentaliteten förstärks. Befäl från de ukrainska fartygen har-i strid mot internationella bestämmelser- i TV erkänt att de lydde order och medvetet bröt mot ryska direktiv, kanske något som kan innebära mildare domar. Ryska domstolar är ju som bekant lyhörda.

Frågan är vad Putins nästa steg kan bli. Den långsiktiga ambitionen är sannolikt-förutom att fortsätta den lågintensiva krigföringen i östra Ukraina för att befästa en instabilitet- att skapa en sammanhängande landbrygga till Krim. Så länge den ukrainska försvarsförmågan är begränsad framstår alltid militära framstötar som en möjlighet och något militärt svar från väst är osannolikt. Den rysktalande befolkningen i kuststräckan kan utnyttjas på flera sätt – de kan behöva undsättning från Kievs onda planer, motståndsgrupper kan uppstå och en Donetskliknande situation kan inte uteslutas, sympatier för Ryssland existerar, även om omfattningen är svår att bedöma. Ryssland har för säkerhets skull sedan länge tilldelat sig den lagliga rätten-i demokratisk ordning befäst i den ryska duman – att skydda alla rysktalande personer och grupper, varhelst de befinner sig.

För omvärlden gäller det att tydligt visa att fortsatt aggression mot Ukraina skulle bli alltför kostsamt. Utökade sanktioner torde vara det mest effektiva instrumentet, i synnerhet om de riktas mot energisektorn och i en enad front.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.