≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Ingolf Kiesow
En samsyn mellan EU:s medlemsstater krävs i förhållandet till Kina. Foto: Shutterstock.com.

En samsyn mellan EU:s medlemsstater krävs i förhållandet till Kina. Foto: Shutterstock.com.

Frankrikes finansminister Bruno Lemaire  kräver i en ny bok att EU skapar ett ”nytt Imperium” för att förhindra försök av de rivaliserande supermakterna USA och Kina att ta kontroll över Europa. Tysklands ekonomiminister Peter Altmeier kräver i media att EU:s konkurrensregler skall skrivas om för att ge storföretagen bättre möjlighet till hopslagningar för att stå emot kinesisk konkurrens.

Storbritanniens pågående utträde ur EU har samtidigt skakat unionen i dess grundvalar. Mera optimistiska debattörer framhåller att det snarast borde ha stärkt sammanhållningen mellan dem som stannar kvar, men samtidigt finns det subregionala särintressen, som har tillkommit eller fått ökande betydelse under processens gång, varav några verkar i söndrande riktning.[1]

Kinas har för avsikt att genom investeringar i järnvägar, hamnar och anläggningar för infrastruktur och energiproduktion förena hela den eurasiska kontinenten under kinesisk ledning (det så kallade Belt and Road Initiative eller BRI). Samtidigt har invandringsvågor från Mellanöstern och Nordafrika skapat nya spänningar inom EU. Det har medfört ökat behov av subregionalt samråd. Fem mekanismer för sådant samråd har tillkommit eller fått ny och växande betydelse under de senaste åren.

”Den fransk-tyska dialogen”

Storbritanniens utträde ur unionen är bakgrund till den fransk-tyska dialogen” som har pågått länge, men som institutionaliserades först i januari 2019 genom undertecknandet av den så kallade ”Aachen-överenskommelsen” mellan Frankrike och Tyskland. Den är ett vänskapsavtal, som ersätter ett mera allmänt formulerat avtal, det så kallade Elysée-avtalet, som avsågs föra de båda tidigare fienderna i det andra världskriget närmare varandra. Det nya avtalet är mera detaljerat och formaliserar redan pågående samarbete på en rad områden samt samverkan inom ramen för EU:s fortsatta integration liksom försvarsplanering. De två största länderna inom unionen har i flera viktiga frågor rätt motstridiga uppfattningar och har under Storbritanniens utträde sett ett behov av närmare kontakt för att sammanjämka sina ståndpunkter. Därmed kommer de automatiskt att informellt också vägleda unionen, och det finns ett motstånd mot den tendensen hos många av de mindre länderna, inte minst medlemmarna av den Nya Hansan.

Den Nya Hansan

I och med att Storbritannien är i färd med att lämna EU försvinner ett stort land och en tung medlem, som utgjort kärnan i en informell gruppering, som bl.a. har verkat för budgetdisciplin, och stabilitet i finansiell planering. Även i andra frågor har Storbritannien varit talesman för gemensamma värderingar, som inte delats av Frankrike eller för den delen av Visegrad-gruppen rörande flyktingfrågor.

Finanspolitiken och Storbritanniens utträde var huvudorsak till att 8 länder, däribland Sverige, vid ett möte i februari 2018 med EU:s finansministrar gemensamt kungjorde bildandet av en ny grupp, ”Den nya Hansan”. Det är Nederländerna och Irland, som tillsammans med de skandinaviska och baltiska staterna vill verka för en stabilitetsmekanism inom EU och en samordnad budgetkontroll samt en monetär fond för utjämning av underskottsproblem. Däremot motsätter sig den Nya Hansan införande av en europeisk budget, en gemensam finansminister eller en centraliserad beslutsordning i finansiella frågor över huvud taget. Det är ett synsätt som utmanar flera av Frankrikes förslag om hur man skall forma EU:s framtid. Det har också fått kritik av den franske finansministern Bruno Le Maire.

Gruppen hålls samman av sina gemensamma intressen rörande budgetfrågor och ekonomiska frågor, men det saknas värdegemenskap rörande till exempel flyktingfrågor, där de baltiska staterna har en restriktiv inställning. Gruppen har fått kritik av andra medlemsländer, som fruktar en snålare inställning till fattigare medlemmar av unionen.

Visegrad-gruppen

Den så kallade Visegrad-gruppen tillkom 1991 som en av följderna av det kalla krigets slut samt upplösningen av Warszawa-pakten och handelsblocket COMECON. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern ingår i gruppen, och de är också medlemmar av både EU och NATO. Sedan 2015 har Österrike delvis sällat sig till gruppen och deltar ibland i dess möten, ett format som kallas för ”Austerlitz-formatet”. Visegrad-gruppen har på senare år fått ökad betydelse för samråd med varandra och med Österrike om kinesiska investeringar och motstånd mot EU:s beslut om flyktingkvoter.

The Three Seas Initiative

Ett annat organ för de central- och östeuropeiska ländernas subregionala samverkan tillkom 2015, när en så kallad ”Nord-Syd-axel” bildades av länder vid Medelhavet, Svarta havet och Östersjön samt kustlösa länder på vägen mellan de tre haven. Den fick arbetsnamnet ”The Three Seas Initiative” och omfattar förutom strandstaterna även Ungern, Slovenien, Tjeckien och ett flertal balkanstater utan kust. Samtliga medlemmar är tidigare kommunistländer. Dessutom har Österrike anslutit sig. Syftet är ekonomiskt samarbete, särskilt på vägbyggnads- och energiområdena. Mera konkret vill man bygga en Europa-väg ”Via Carpathia” mellan Litauen och Grekland samt en stor terminalhamn i Polen för mottagning av naturgas. Både Kina och USA har visat intresse genom att närvara vid högnivåmöten. År 2017 bjöd USA:s president Trump in sig själv till ett möte med gruppen och försökte verka för att man skulle bygga ut den planerade gasterminalen i Swinoudje i Polen så att den skulle kunna ta emot naturgas från USA. Därmed hoppades han uppnå att stoppa gasledningsprojektet Nordstream 2 för att förhindra att Europa gjorde sig ännu mera beroende av leveranser från Ryssland.

China and Central and East Europe(CEEC)

Ett första möte hölls i Warszawa 2012 med regeringscheferna från Kina och 16 länder i Europa, varav 11 var medlemmar i EU och samtliga hade tillhört Warszawapakten och Comecon eller hade ingått i Sovjetunionen. En organisation bildades, som fick sekretariat i Peking och namnet ”Cooperation between China and Central and Eastern European Countries” (CEEC). Den kallas i dagligt tal ”16+1”. Organisationen anklagas i Väst för att fungera som en slags femte kolonn för kinesiskt inflytande i Europa. Dess medlemmar har i flera fall gemensamt motsatt sig och därmed förhindrat antagande av EU-deklarationer om Kinas uppträdande i Sydkinesiska havet och dess hantering av Mänskliga Rättigheter i provinsen Xinjiang.

En rad stora gemensamma projekt definierades, som alla delvis finansieras av Kina. Att kinesiska företag har tilldelats projektansvar med förbigående av EU:s föreskrifter om statlig upphandling har väckt kritik från både EU-kommissionen och andra EU-medlemmar.

Sydeuropa

Någon motsvarande subregional gruppering med lika stor tyngd finns det knappast mellan länderna i Sydeuropa, trots att de till exempel alla dras med traditionellt stora budgetunderskott, stora statsskulder och har utsatts för ett enormt tryck genom flyktingar från Mellanöstern och Nordafrika. [2]. De har dessutom många gemensamma beröringspunkter i historien och många kulturella likheter.

Samtliga – det vill säga Cypern, Frankrike, Grekland, Italien, Malta, Portugal och Spanien har tagit emot rejäla kinesiska investeringar och t ex lagstiftat om permanenta uppehållstillstånd för rika kineser som investerar tillräckligt mycket i respektive land.

Att deras syn på Kina skiljer sig från hur man ser på saken i länderna i norra Europa framkom tydligt i samband med ett Europa-besök av Kinas president Xi Jinping i mars 2019. Såväl EU-kommissionen, Frankrikes president och Tysklands förbundskansler uttryckte sig då kritiskt mot att Italien i samband med besöket kungjorde sin avsikt att gå med i Kinas BRI-projekt. Bl a vänder man sig mot att Italien skall ta emot kinesiska investeringar i de fem största hamnarna samt i annan känslig infrastruktur. I Frankrike, som efter Italien tog emot Xi Jinping under samma resa, bjöd Emmanuel Macron i stället in EU-kommissionens ordförande och Tysklands förbundskansler Angela Merkel, för att ge dem tillfälle att framföra sin kritiska syn på Kinas ekonomiska expansion i Europa tillsammans med Macron själv.

BRI utlöser motsättningar

Kritiken mot Italiens okritiska välkomnande av de kinesiska investeringarna inom ramen för BRI fick Portugals premiärminister Da Costa att passionerat försvara Italien i en lång intervju i tidningen Publico. Han erinrade bl a om att Portugal hade tvingats av EU att privatisera och sälja ut statsägda bolag för att sanera sina finanser, hur bolagen inte hade köpts av nordeuropeiska företag men att Kina hade varit där och hjälpt Portugal att få företagen sålda. Han framförde också kritik mot bildandet av den Nya Hansan som han ansåg strida mot de sydeuropeiska ländernas intresse. Italienska regeringsmedlemmar gick på liknande spår och försvarade i olika tidningsintervjuer de kinesiska investeringarna och kritiserade den nordeuropeiska hållningen, inte minst Tysklands inställning.

De sydeuropeiska länderna har visserligen tagit emot mängder av flyktingar, men de har också ändrat inställning. Från att ha varit generös har inställningen i till exempel Italien blivit närmast fientlig, och Italien närmar sig nu attityderna hos Visegrad-gruppen och 16+1 länderna. Detsamma gäller också ifråga om inställningen till Kina och BRI.

I Nordeuropa är man misstänksam mot kinesiskt politiskt inflytande, inte minst synen på migrationsfrågor och behandlingen av minoriteter, men också av rent säkerhetspolitiska skäl. Man är misstänksam mot elektroniskt spionage och man delar USA:s och Japans bekymmer över Kinas militära och territoriella expansion i Sydkinesiska havet och dess militära samverkan med Ryssland.

I Sydeuropa sätter man sig däremot över de säkerhetspolitiska betänkligheterna, välkomnar investeringarna och accepterar att Kinas inflytande i Europa ges tillfälle att växa.

Det kan rätt snart komma att visa sig om tendensen till mera subregional samverkan kommer att leda till lättare sammanjämkning av dessa motstridiga intressen inom EU. Alternativet är att ökad subregional samverkan snarare leder till att förstärka de splittringstendenser och skiljaktiga värderingar som alltid har funnits, men som hittills har kunnat övervinnas i det löpande arbetet.

Frågans allvar understryks av att NATO:s sammanhållning allvarligt ifrågasätts genom USA:s krav på höjda försvarsanslag hos de europeiska länderna och antydningar om att annars inte leva upp till principen om en för alla, alla för en.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

 


Noter
[1] Här skall inte tas upp en del äldre regionala samarbetsorgan på subregional nivå inom EU, såsom Nordiska Rådet, Baltiska Rådet eller Benelux-unionen, som sedan länge har fungerat som plattform för samverkan på olika sakområden, men som inte använts mycket som forum, för diskussioner om flyktingfrågan eller om Kinas roll.
[2] Samråd och samverkan förekommer i många praktiska frågor i organ som t.ex. Medlhavsunionen och EU:s Sydösteuropaprogram, men det enda sydeuropeiska organ som mera kraftfullt försöker påverka EU:s politik är den så kallade ClubMed-gruppen, som består av Cypern, Frankrike, Grekland, Italien, Malta, Portugal och Spanien. De verkar bl a för ett bättre samarbete inom EU för flyktingmottagning och för avlastning av deras egen börda som första mottagarland.