≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Efter förra veckans Uppdrag Granskning om vår kommunikationsspaning, så har debatten kring denna bedarrat en aning. Det har dock inte saknats intressanta artiklar, däribland debattartiklar av Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande, Runar Viksten, och lektorn i folkrätt, Dr Mark Klamberg.

Det finns en del gemensam mark hos de bägge när det gäller legitimiteten i FRA:s spaning om utrikes förhållanden liksom att FRA inte bryter mot lagen generellt. Anmärkningar mot FRA saknas inte, men antalet påpekande från SIUN måste anses vara rimlig med tanke på att det är ny mark för myndigheterna.

Mark Klamberg har, som jag uppfattar det, två huvudsakliga invändningar kring lagstiftningen som han anser är alltför generös. Det rör möjlig omfattande trafikbearbetning av så kallad metadata (data om datan) i allmänhet och användningen av denna metod i brottsbekämpande syften i synnerhet.

Det är två väldigt svåra frågor. När det gäller den senare har Dr Klamberg stark grund att stå på utifrån rättsmedvetandet som ju tydligt skiljer på militär verksamhet (krig/krigsfara) och övrig verksamhet (fred/brott/terrorism). Verkligheten befinner sig ju i ständig förändring och det är tydligt att det vidgade säkerhetsbegreppet inte fått fäste i medvetande och lagstiftning på samma sätt som hos aktörerna i skrået.

Problemet uppstår ju i och med beteendet från några statliga aktörer att använda sig av mellanhänder, ofta kriminella grupperingar, för att stjäla, hota eller i värsta fall likvidera misshagliga människor. Just nu uppfattar jag att vårt system hanterar dessa problem på två sätt. Dels har SÄPO fått tillbaka sin möjlighet att inrikta FRA när det gäller stödet till dem, vilket innebär att det är säkerhetstjänstens överväganden som styr istället för underrättelsetjänstens behov som var fallet tills alldeles nyligen.

Dels överlämnas information om enstaka individer som blivit associerade med exempelvis handel med kärnteknik till polisen, och skulle SÄPO inleda en förundersökning, så får inte FRA lämna information alls i fortsättningen, enligt högst densamme Runar Viksten i dagens SvD. På så sätt försöker våra myndigheter att inte blanda olika syften och olika regelverk med varandra.

……

Framväxten av ett globalt Internet och den arkitektur som bär upp detta står nu inför ett avgörande skeende under 2014. Det handlar om hur Internet styrs. Den amerikanska dominansen utmanas nu av Ryssland och Kina som försöker att öka sitt inflytande markant, något jag berörde på ytan i denna debattartikel hos Dagens Industri förra månaden.

Det föreligger en risk för en regionalisering av Internet, som ju är ett nätverk av nätverk, i mindre beståndsdelar. En sådan utveckling skulle, förutom ökade kostnader och minskat utbyte, möjliggöra för starka nationer att skapa nationella nätverk som skulle kunna utgöra en stabilare grund för allt aggressivare underrättelsetjänst, informationsstölder och i förlängningen attacker mot vårt sätt att leva.

Den katastrofala säkerhetskulturen vid Edward Snowdens arbetsplats i NSA, och tidigare överdrifter i kommunikationsinhämtningen, har gett västs konkurrenter rika möjligheter till att underminera förtroendet för våra regeringar och dess hemliga organ.

Tanken om att Internet är helt fritt är en dröm för några. I verkligheten måste normala lagar gälla även där. I förra veckan hade jag anledning av professionsskäl dyka ner i en del av nätets underjord i utbildningssyfte. Det rör sig om det så kallade Tor-nätverket, som är en samling routrar som genom en mjukvara för kryptering i olika lager (routrar) skyddar användarens identitet. Mer än hälften av aktiviteten är olaglig enligt denna rapport.

Det är ingen vacker syn som möter den som tar sig in i detta hörn av nätet, grova brott som annonseras öppet. Det kändes provocerande att läsa ett mordkontrakt på en offentlig person i Sverige med den samtidiga vetskapen att vi ger ekonomiskt stöd för att människor ska kunna använda samma nätverk. I det fallet för att exempelvis oppositionella i diktarurer ska kunna kommunicera dolt med varandra, ett mycket legitimt ändamål.

Internet är som kniven, det kan göra både nytta och skada, beroende på människornas avsikter. Det är bara att lära sig leva med det. Vad myndigheterna gör på nätet måste vara proportioneligt, nödvändigt och präglas av försiktighet. Det borde vara ett medvetet val av den enskilde i demokratiska stater att stödja brottsbekämpning och skydd mot yttre hot som den genom val utsedda regeringen och den politiska oppositionen i politisk kamp kommer fram till att vi behöver.

Det är nämligen samtidigt mycket intressant hur mycket av de privata aktörernas agerande på nätet passerar med mycket mindre debatt. Du har inte Internet hemma, inte ens din Internetleverantör har det ”hemma hos sig”, men kan samtidigt se vad du gör. Dina besök på hemsidor blir till Följa John, där hemsidesägaren, liksom browserleverantören med flera kan följa var du tar vägen sen. Din besöksdata säljs på en stormarknad för uppskattningsvis 0,25 öre.

……..

Trots en del kritik har luftats mot regeringen, så är jag inte med i den kören. På det hela taget har regeringen agerat lugnt och sammanhållet med ganska små bokstäver. Vi vill att Internet ska vara så fritt som möjligt, knyta samman människor och öka mänsklig skaparkraft och produktivitet. Men vi får inte vara naiva.

Regeringens stora huvudvärk borde istället vara alla de tecken som finns på att omvärlden börjar ”beväpna sig” med offensiva medel för att skydda sig mot det allt aggressivare uppträdande som alla anser att alla de andra har. På ytan, i den fysiska världen, är allt lugnt. I våra routrar och accesspunkter rasar istället ett digitalt, hänsynslöst blixtkrig.

Den sublimerade kampen kan inte dölja de kolliderande intressena i en multipolär värld – som inte får innebära kvalificerade informationsförluster eller ta sig fysiska uttryck. Det där med några kronor extra på premien verkar inte vara så dumt. Ännu är inte Hobbes död – han lurar i skuggorna.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Det som regeringen har gjort, att driva igenom integritetskränkande lagar, kan leda till ett bakslag. När folket känner sig lurade av att regeringen att i Riksdagen pushade igenom dessa lagar kan vi få samma opinionsmässiga låsning som t ex UK har när det gäller ett nationellt ID och/eller personnummer.
    Att missa att vara lyhörd för opinionen som i en bloggbävning sa nej tack till övervakningssamhället, kan i förlängningen (efter supervalåret 2014) leda till att den utmärkta signalspaningen över Östersjön kommer åka ut med badvattnet, så att säga. När Bildt och Reinfeldt blandade ihop den militära förvarningen med att lyssna efter terrorister, så kan det bli svårt att få tillbaka folkets förtroende första delen. Det finns redan krafter som vill smeta ut bad will från FRAs avlyssning på försvaret, eftersom det har ett förledande namn: ”Försvarets Radioanstalt”.

    Det är en bra dag idag!
    C Magnus Berglund

  • Sebastian Mårtensson

    En sak som jag inte tycker lyfts fram tillräckligt i debatten är de offensiva eller aktiva metoder som används.
    Att använda internet på ett säkert sätt är svårt. Och nu verkar det som att NSA aktivt verkat för att göra det ännu svårare. (exempelvis http://www.reuters.com/article/2013/12/20/us-usa-security-rsa-idUSBRE9BJ1C220131220)
    Även att inte berätta om luckor man hittar eller vet om är skadligt. Det finns ingen anledning att anta att FRA är de enda som hittar dessa luckor. Ryssland, Kina och även USA är aktörer som vi måste kunna hålla information hemlig ifrån. Även industrin och civilsamhället i stort har ett behov av att kunna kommunicera utan att tredje part tjuvlyssnar.
    Därför är ”aktiv signalspaning” en destabiliserande faktor som begränsar vår möjlighet till självskydd.
    Man får inte glömma att nästan all form av handel idag bygger på säker kommunikation via kryptering. Det är alltså inte frågan om att skydda kriminella som använder TOR utan om att skydda den infrastruktur vårt samhälle idag bygger på.

    Därför är FRAs samarbete med NSA oroväckande. Hur stor är FRAs kunskap om dessa aktiva metoder och vad har de gjort för att säkra svenska intressen mot dessa?
    Det förefaller lite som att flertalet säkerhetstjänster i västvärlden har blivit hemmablinda och ser inte sin egen roll i det större sammanhanget.

  • ano

    Jag förmodar att papper och penna har en gång i tiden används för kriminell konspiration och kommunikation. Ändå öppnades inte all post i syfte att bekämpa brottsligheten. Pennor kan dessutom användas som stickvapen!

    Skillnaden är att det idag är tekniskt möjligt att maskinellt läsa all kommunikation vare sig i skriven form, ljud eller videoform. Dessutom var det svårt att inte lämna några spår vid öppning av pappersbrev och den psykologiska effekten av att vara övervakad bör ha varit påtaglig. En genomsnittlig användare av elektronisk kommunikation märker ju inte om hans e-post övervakats eller ej och därför lättare accepterar att bli övervakad.

    Å andra sidan har vi en befolkning som har möjlighet att komma runt diverse filter när det gäller ideutbyten främst i form av förlag, men även i olika stor omfattning ekonomiska samt politiska hänsynstaganden. Lite som en aspekt av Carroll Quigleys ”Weapons systems and political stability” fast med fokus på informationsområde istället för rå fysisk makt. Kom att tänka på hur fel Stalin hade när han sarkastiskt kommenterade påves makt med ”Påven! Hur många divisioner har han?”

    En kommentar på vad företag vet som oss, dvs sina kunder respektive staten såsom det insinueras i texten ovan. En stor skillnad är att dels bara staten har möjlighet att samköra samtliga register (eller outsourca detta på företag, dock på statens uppdrag) vilket sätter det hela på en helt annan nivå, dels är staten lagstiftaren, dels är staten domare, dels har staten privilegium när det gäller våldsanvändning. Att jämföra t ex ICAs kundkort, min bank, bensinkort, radiotjänst, internetleverantör, var och en för sig, med FRA är därför direkt missvisande.

    Tillbaka till Quigley – vi lever nu ett demokratiskt samhälle som trotts sina brister är det bästa av världar och resultat av århundraden av kamp. Men får staten ett så stort informationsövertag och vi i framtiden får någon annan vid makten är undersåtarnas möjlighet att göra motstånd tämligen begränsat när omfattande övervakningsverktyg väl finns på plats. Med tanke på konsekvenserna bör vi bygga in ett starkt skydd inte bara med tanke på hur det ser ut idag utan systemet ska vara ”idiotsäkert” vem som än i morgon sitter vid makten.

    Det är ingen överdrift att hävda att demokrati inte ens kan existera utan ett skyddat rätt till personlig integritet inbyggd i grundlagen. Hittills har vi tänkt från fel håll, alltid utgått ifrån att ett specifikt syfte får rubba något integriteten men summan av senaste årens flertal ”rubbningar” som senare även genomgått viss ändamålsglidning. Sammantaget har ”små stegens tyranni” given resultat. Sådan utveckling påminner om en kurva som så småningom konvergerar mot 0 (noll). Den rätta vägen bör vara att komma överens om att skydda en minimi-nivå av den personliga integriteten som ej får överskridas, en mänsklig rättighet och sedan utforma lagar med hänsyn till detta. Då skulle också misstänksamheten från befolkningen mista sin fog.

    För att referera till Stalin än en gång, eller snarare stalinismen – all tal om brottsbekämpning, inre och yttre hot, det som i psykoanalysen kallas för ”det stora andra”, ett högre mål som rättfärdigar än det ena än det andra offret. I det här fallet resulterar kampen mot kriminalitet och annat otyg i förlusten av frihet?