≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare Folk och Försvar

”I Sälen samlas årligen eliten av det korporativistiska organisations-Sverige. Man har trevligt, åker litet skidor, är artig och har det hur mysigt som helst när man träffas för fördrink och chips på hotellrummen. För att efter middagen dansa och le”. Så skriver Johan Thunberger på Kungl. Krisvetenskapsakademins hemsida och fortsätter med att påstå att man även på denna ”eklektiska nivå gillar läget.

Jag tror att de flesta som deltar eller har deltagit på Folk och Försvars Rikskonferens inte håller med. Offentlig debatt är som bäst när den förs med respekt och ett resonerande förhållningssätt vilket är Thunbergers problem. Det är föga upplyftande, än mindre inspirerande att ta del av hans betraktelse av begreppet ”gilla läget”. Särskilt som den är grovt missvisande och direkt felaktig.
Var och en som varit eller är officer vet att ”gilla läget” innebär att man även i den mest besvärliga situation utgår ifrån verkligheten och därifrån gör vad man kan för att förbättra läget. Det är i alla fall det jag har fått med mig från min tid som officer i Försvarsmakten. Det lönar sig föga att försöka förändra ett dåligt läge med den typen eländesbeskrivningar som Thunberger ägnar sig åt.

Istället för grova generaliseringar och att tala om att man förtränger utsikten av en ”total försvarskollaps” och att politiker och ”höga vederbörande” väljer att inte lyssna, hade det varit mer välgörande om Thunberger hade ägnat kraft åt att analysera vad som är bristerna i den Försvarsreform som pågår. Ty det är där diskussion borde börja. Inte att döma ut hela systemet och ledarskapet. Det är i sakskälen och i analysen som styrkan i argumentering finns. Inte i påståenden och allmänt tyckande.

Om det nu som Thunberger hävdar skulle vara så att ”Försvarsmakten sett som system av system är bankrutt” så gillar man i så fall läget, analyserar det och för en diskussion om hur man på ett konstruktivt sätt ska komma ur situationen. Det finns försvarspolitiker som både lyssnar och argumenterar som har insikter i de allvarliga problem och utmaningar som trots allt Försvaret har att möta. Inte blir det bättre av att de trådar som trots allt finns inte tas upp i en fortsatt diskussion. Vi behöver en sådan debatt och alltför få för den.

Jag hade välkomnat om Thunberger istället för eländes beskrivandet hade diskuterat flygvapnets utveckling och hur viktigt det är att t.ex., se på delsystemen och inte bara på upphandling av JAS Gripen. Vilket behov har vi av kompletterande luftvärn? Vad kan konsekvenserna bli av avsaknaden av krypterad stridsledning? Hur står det till med vårt stridsledningssystem? Frågorna kan göras många. Men också det positiva i att flygvapnet nu övar regelbundet med våra grannländer, helt i Solidaritetsförklaringens anda. Därigenom får vi ett icke föraktligt tillskott i försvarseffekt.

Eller varför inte använda kraft och tid till att diskutera armén och valet av modulära förband. Är det en framkomlig väg? Vilka lednings- och lydnadsförhållande uppstår och finns det risker med systemvalet? Hur står det egentligen till med personalförsörjningen? På vilket sätt skulle vi kunna justera systemet för att bättre kunna attrahera rätt typ av personer? Den diskussionen skulle Thunberger i kraft av sin stora kompetens och kunskaper kunnat utveckla istället för att öda utrymme på att tala om ”bisarra förnekelsespel” och att Folk och Försvars Rikskonferens ägnar sig åt att äta chips, dansa och le.

Comments on this entry are closed.

  • Det är svårt att tolka detta inlägg som något annat än att skribenten fått en mycket öm tå trampad på.

    Johan Thunberger har rätt i det avseendet att många debattörer verkar leva i en parallell verklighet där försvarsförmågan antingen är vad man vill att den ska vara eller att den inte spelar någon roll. Andra saknar helt ett perspektiv över hur Sveriges försvar passar in i vår omvärlds planer. Sverige har inte råd att göra sin planering ensamt. Vi måste ta hänsyn till vad som händer i alla fyra väderstreck.

    Lars Ekeman pekar på detaljer i vår nuvarande planering, som om dessa enskilt skulle kunna förändra någonting. Vad som egentligen behövs, och det Thunberger och andra sysslar med, är en systemkritik! Systemet är till stora dela anakronistiskt. Systemet måste förändras. Det sätt som debatten förs på, på Folk och Försvar, visar på hur nödvändigt detta är. Jag tycker konferensen i grunden är bra, och att den kan utvecklas, men det måste finnas utrymme att kritisera deltagarnas attityd.

    Sedan har skribenten rätt i att allt inte är dåligt inom vår nuvarande försvarsstruktur, och det ökade samarbetet våra grannar är mycket bra. Problemet är att de satsningar vi nu gör inte hänger ihop en logisk och genomförbar plan, utan i allt för hög grad drivs av kortsiktigt tänkande och politiska intressen.

  • I bland är det bra att någon tar ut svängarna, vilket Johan Tunberger gjorde i sitt inlägg. Annars riskerar debatten att bli allt för slätstruken och politiskt korrekt. Icke politiskt bunda, och icke myndighetsbunda personer kan med all rätt ta sig friheten att i bland raljera över sådant som under lång tid inte fungerat med syftet att skapa en s.k. eye-opener.

    Det känns onekligen som föregående kommentar påpekade att någon tycks trampat på en öm tå.

    För övrigt följde jag årets konferens från start till slut och tog del av allt offentligt innehåll. Jag kan inget annat göra än att till stor del ge Tunberger rätt i syn analys. Hela tillställningen kändes relativt slätstruken där föreläsarna kunde mangla ut sina budskap utan risk för att behöva svara på några tuffa frågor från de med avvikande åsikt. Det mest talande exemplet är fru försvarsministers framträdande.

    Nej, ska Folk&Försvar utvecklas till ett forum som Lars Ekeman efterlyser så måste tillställningen utvecklas.

  • Johan Tunberger har kritiserat ominriktningen av försvaret längre än de flesta, jag tänker exempelvis på debattartikeln 2004 (DN) där han förespråkade att en helt ny försvarsmyndighet skulle inrättas för att få någon rätsida på försvarsverksamheten. Trots den sakliga kritik som funnits (från exempelvis Johan Tunberger) så har ominriktningen fått rulla på utan att någon dragit i nödbromsen och därför har jag full förståelse för ifall han 2013 fokuserar på ”förnekelsespelet”.