≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Foto: Johan Lundahl/Combat Camera

Foto: Combat Camera/Försvarsmakten

av David Bergman

I decembernumret av Harvard Business Review berörs kultur i internationella affärssamarbeten. Vikten av ”Cultural awareness” understryks och utpekas som en faktor vilken helt kan säkra eller förstöra ett internationellt affärssamarbete. Här ges ett exempel där en representant för ett företag inom försvarsindustrin skulle avsluta en större försäljning med en ny kund i Saudiarabien. Under avslutningen av det långdragna konferenssamtalet med motparten summerade den amerikanske affärsmannen med ”För att konkludera…” följt av en sammanfattning av överenskommelsen och de olika parternas åtaganden. Efter en lång tystnad replikerade den Saudiarabiske motparten ”Jag sa ju att jag skulle göra det. Tror du inte att jag håller mina löften? Att jag inte är god för mitt ord?” Med detta kulturella övertramp, menar artikelförfattaren, var allt samarbete omintetgjort och affären kom aldrig till stånd. Men var det verkligen så?

Att människor i andra delar av världen har ärvt och skapat andra medvetna och omedvetna normer, regler och koder för hur de lever tillsammans – vad som ofta sammanfattas med kultur – är självklart. Att detta i viss mån färgar deras uppfattning och sätt att tänka är likaså naturligt och i de allra flesta fall något som skapar en mångfald i samband med internationella samarbeten.

Men det finns ibland en tendens att överfokusera på kulturella faktorer som stundtals blir så framträdande att den förmörkar vår förmåga att se enklare förklaringar, och i förlängningen gör den kollektiva kulturen till en syndabock för individuella beteenden. Ibland kan frustrerade kommentarer i stil med ”Det ligger i deras kultur” eller ”De vill inte hjälpa sig själva” höras, med antydan att kultur skulle vara den ensamma orsaken till ett beteende man uppfattar som oönskat eller negativt. Men huvuddelen av mänskliga beteenden är universella, inte kulturella, och det finns få kulturella faktorer som helt ändrar mänskligt bestlutsfattande. Tvärtom är läroböckerna i socialpsykologi lika allmängiltiga för att förklara mänskligt beslutsfattande, både enskilt och i grupp, även i andra delar av världen.

Flera forskare har tagit upp tendensen att överattribuera kulturella skillnader och att människor ofta tenderar att överattribuera dess betydelse för mänskliga beteenden. En av dem är Livia Markóczy som studerat interna konflikter i företag. ”Frestelsen att attribuera skillnader till kulturella skillnader är stark”, menar hon, ”men kan blekna i jämförelse med skillnader mellan produktionspersonalen och marknadsföringspersonalen i samma företag.” Även Kelton Rhoads visar i sin forskning på flera exempel när kultur tillskrivits som den avgörande faktorn för ett misslyckande när i själva verket samma kommunikation eller samarbete skulle ha misslyckats (eller lyckats) även i andra kulturer av samma anledningar. Eller, som en kollega en gång uttryckte det efter att ett uppdrag i utlandet misslyckats på grund av en annan parts agerande: ”Idioter finns i alla kulturer”.

Ett av Rhoads exempel är ett där amerikanska soldater gått över gränsen i sin hantering av fallna motståndsmän. Efter att ha vänt kropparna från Mecka, tänt eld på dem och genom högtalare hånat de återstående motståndsmännen att komma fram för att ta hand om sina stupade. Den officiella rapporten menade att det hela var en ”stor kulturell blunder” och föreslog ytterligare träning i kulturell känslighet. Beteendet var självklart avskyvärt, men en relevant motfråga som aldrig ställdes är: Finns det någonstans i världen där skändandet av kroppar skulle vara något annat än avskyvärt? Om ett beteende är lika förkastligt världen över är det inte ett kulturellt utan ett mänskligt övertramp. Tvärtom vad den officiella utredningen fastslog så uppvisade soldaterna i exemplet en väldigt god kulturell förståelse – de visste exakt vilka kulturella knappar de skulle trycka på för att reta motståndaren – och då de själv tagit förluster inom det egna förbandet hade deras agerande sannolikt mer mänskliga orsaker som ilska, frustration, sorg tillsammans med en felkalibrerad moralisk kompass.

Det inledande exemplet om affärsmannen är ett ytterligare exempel på tendensen att överattribuera kulturens betydelse. Att sammanfatta, precisera och även formalisera uppgörelser i kontrakt är självklarheter inom alla ekonomiska uppgörelser – även i Saudiarabien. Är det inte möjligt, till och med sannolikt, att försöket fallerade på grund av att motparten inte var en professionell affärsman som saknade erfarenheten och verktygen för att framgångsrikt förhandla och sluta affärsavtal? Sannolikt var detta en starkt bidragande faktor. Ändå attribueras skulden för det uteblivna avtalet till att mannen kommer från en annan kultur, utan att ange något rationellt stöd varför så skulle vara fallet.

Frestelsen att fastna för skillnader är stark när vi arbetar med människor från andra kulturer. Men människor är människor, vart vi än kommer i världen. Att inte förstå kulturen kan vara ett hinder i samarbete med andra men det kommer sannolikt aldrig vara ett lika stort hinder som att inte kunna professionen man verkar inom.
David Bergman är kapten och doktorand i psykologi

Kommentering är avstängd / ej aktuell.