≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Ulf Henricsson

Inte stormen Alfrida utan en stridsvagns framfart.   Minering? Detta duger inte!   Nedgrävda och dolda minor är ett svårt hot för motståndaren.

Det finns många tankar om hur vi skall stärka försvaret. Att utnyttja modern teknik är ofta en del i förslagen. Ledningssystem, smarta vapen, artificiell intelligens (AI) och cybersoldater ingår ofta i koncepten. Dessa åtgärder kräver tid och pengar innan de ger effekt. I väntan på detta finns ett snabbt och billigt sätt att öka arméförbandens stridsförmåga – nu.

Efter att bland annat på dessa sidor diskuterat stridsteknik på bataljonsnivå och nedåt lämnar jag här ett billigt och snabbt alternativ till att höja markstridsförbanden förmåga avsevärt. Plocka fram minorna och lär officerare och soldater att hantera dem! Det är lätt att få uppfattningen att armén tror att minvapnet är förbjudet – det är truppminor (antipersonella) som är förbjudna.

Vi var inte så bra på detta på 80- och 90-talet men vad jag kan förstå är det ännu sämre idag. Jag har fått uppfattningen att kompetensen endast finns i vissa av de fåtaliga ingenjörsförbanden. Det måste bli slut på att springa omkring och sprida grankvistar på vägar (syntes under Aurora) och tro att det stoppar stridsfordon. Det är en sak att bryta lite grankvistar i vägkanten – en helt annan att hantera ett stort antal 10 kilos minor.

Flera officerare jag pratat med har en stor tilltro till lätta och snabba förband – ingen av dem har på ett trovärdigt sätt förklarat hur man får en tung mekaniserad motståndare gripbar för den strid man vill och kan föra. Svaret är minor och fältarbeten. Detta kräver kunskap och tid. Är det något utlandsmissionerna borde ha lärt oss så är det hur minor försvårar förbands rörlighet och hur svårt och tidsödande det är att röja.

Min första erfarenhet av detta fick jag som chef för en pionjärpluton i början på 1970-talet. Vi blev avdelade som B-styrka för den övade pansarbataljonen. Istället för att åka runt och genomföra eldöverfall som övningsledaren antagligen tänkt sig tog vi ut alla övningsminor från förrådet och minerade övningsfältet med omgivning enligt reglementet.

Efter ett dygn fick jag en tydlig order från övningsledningen – avbryt! Övningen stod helt stilla och förbanden var handfallna!

25 år senare när jag var övningsledare för slutövningen i Mälardalen hade jag mycket tydligt klarat ut att jag inte ville se något granris och att enbart riktiga (övnings)minor räknades. Visst – det funkade, men minorna låg bara på vägen. Ett på vägen hejdat stridsvagnskompaniet fick order att framrycka i skogen vid sidan av vägen och passerade enkelt mineringen. En förbandsinstruktör var upprörd och sa; ”så kan man inte göra”! Nähä – vet ryssen om det?

Det finns säkert någon gammal Fältarbetsinstruktion 5 kvar i något bokförråd. Där står det hur det skall gå till – det behövs inga utredningar – det är bara att sätta igång och öva – på riktigt!

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.