≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Michael Sahlin

Nästa fredspristagare borde heta John Forbes Kerry, denne ofattbart vitale, energiske globale handelsresande i fred som nyss – apropå svensk debatt om pensionsålder – fyllde 72 och ännu har ett knappt år på sig som amerikansk utrikesminister att i inte sällan kraftig motvind hantera all världens kriser och krig. Motgångarna har varit mångahanda och oddsen svåra, men Kerry kämpar på oförtrutet. Han är verkligen beundransvärd, en stor tillgång för sin president, sitt land och för världen i stort, i ett läge när världen brinner och behovet av amerikanskt ledarskap är stort. Och en del framgångar, om än med oviss varaktighetshalt, har den febrilt verksamme Kerry onekligen kunnat registrera, tillsammans med chefer och kollegor: det brokiga året 2015 har också bl a levererat ett avtal om Irans nukleära kapacitet och ett klimatavtal i Paris.

I stark konkurrens från andra katastrofala oroshärdar får väl det fleråriga Syrien-dramat anses som det som är allra mest nödvändiga att bringa till ett slut, givet alla enorma humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser, samtidigt som fredsoddsen just där är som svårast. De svåra oddsen beror ju på dels att det handlar om minst tre samtidiga krig (upproret mot Assad-regimen, den internationella mobiliseringen mot monstret IS/ISIS/ISIL/DAESH och kriget mellan turkiska armén och det gränsöverskridande kurdiska PKK), dels att kriget/krigen varit och är ett s k ”proxy war” där olika regionala och globala parter stöder olika lokala falanger, dels på den extrema fragmentiseringen av stridsmiljön, och dels att de syriska konflikterna är nära förbundna med konflikterna i Irak (liksom andra grannländer), mm.

Den nu återuppstådda internationella, Kerry-ledda, prioriteringen av Syrien-krisen har som vi sett flera grunder:

  • det framväxande terrorhotet med direkta och indirekta kopplingar till främst just IS och höstens spektakulära dåd i bl a Ankara, Beirut, Paris,
  • den för Europa och EU synnerligen svårhanterade flyktingkrisen,
  • det ryska militära ingripandet på Assad-regimens sida och den rysk-turkiska krisen efter nedskjutningsincidenten – och
  • insikten om att en framgångsrik kampanj mot IS trots svårigheterna närmast kräver att ekvationen förenklas genom en fredsprocess i det syriska inbördeskriget.

Och nu, framemot årsskiftet 2015-2016, har alltså ett flämtande ljus av hopp tänts, i och med att FN:s säkerhetsråd äntligen lyckats enas om en resolution om en vägkarta mot fred i den ena konflikten i Syrien, den mellan Assad-regimen och floran av rebellgrupper på den icke-jihadistiska sidan. Den bristande kompromissvilja mellan regionala och globala makter som hittills, under långa och förödande krigsår, blockerat säkerhetsrådet – främst på grund av oförenliga ståndpunkter beträffande Assad-regimens roll – har nu ersatts av en vilja, i säkerhetsrådet och mellan närmast involverade regionala makter (Turkiet, Saudiarabien, Iran, m fl), att i förekommande fall ”agree to disagree” och trots oenigheter och oklarheter i mängd satsa kraft och prestige i ett vanskligt syriskt fredsprojekt.

Framsteget i FN:s säkerhetsråd hade, under övergripande ledning av den energiske och optimistiske Kerry , i strategisk samverkan med Ryssland/Putin, föregåtts av möten i Wien med alla ”stakeholders” utanför Syrien, nu inklusive Iran, en process för att söka enighet om vilka rebellgrupper som kunde anses tillräckligt ”moderata”/icke-jihadistiska för att platsa i en seriös fredsförhandlingsprocess, och möten, främst i saudiska Riyad, mellan utvalda rebellgrupper för att skapa en enad förhandlingsplattform. Och vägkartan föreskriver (optimistiskt) förhandlingsstart mellan Assad-regimen och oppositionen redan i årets början, följt av vapenvila, överenskommelse om övergångsregering till sommaren och så allmänna val efter 18 månader. Den bakomliggande tanken verkar vara att Ryssland och Iran ska kunna ”leverera” Assad, att USA ska kunna hålla Turkiet och Saudiarabien i örat och att dessa tre tillsammans ska kunna ”leverera” anti-Assad-grupperna, och att dessa olika tyglar sammantaget ska möjliggöra en parallell krigföring mot i första hand IS, i andra hand övriga jihadister, som Al Nusra. Och att FN (arme De Mistura!) ska leda och sammanhålla förhandlingsprocessen, med stöd av ”stakeholders”.

Risk finns förstås, uppenbar risk, att detta upplägg spricker redan innan det hinner sjösättas.

Går det överhuvudtaget att i praktiken ”separera” kriget mot IS från det ursprungliga syriska inbördeskriget, är ett närtida eld-upphör mellan inbördeskrigsparterna tänkbart och övervakningsbart samtidigt med ett pågående och eskalerat krig mot IS m fl, går det att uppnå enig kompromiss om i sammanhanget legitima rebellgrupper (vilka som skall ses som del av lösningen snarare än del av problemet), kan saudiska, iranska och turkiska intressen alls bringas till i praktiken fungerande samverkan, vilken roll är Turkiet berett att ge syrisk-kurdiska PYD/YPG i en fredsprocess i Syrien samtidigt med pågående väpnad konflikt med den kurdiska systerorganisationen PKK i Turkiet, och, inte minst, hur länge går det att hålla undan den kvardröjande oenigheten i synen på Assads och Assad-regimens roll under övergångsperioden?

Frågorna är många, liksom tvivlen. Fler finns, listan är lång.

Och så här strax efter årsskiftet påminns vi därtill, ganska brutalt, om hela det västasiatiska läggspelets inbyggda spänningar och sårbarheter – detta att i den syriska (och irakiska) krishanteringen ett avslutande av kriget ( och IS´ besegrande) är endast ett av flera mål i parternas målhierarki, och av flertalet parter/aktörer inte det högst prioriterade. Som spön i backen står de regionala exemplen på detta.

En sekvens härvidlag började med det Putin-ryska ingripande i Syrien-krisen som alla kännare definierat som nr 1 bland ”game changers”, bl a eftersom detta ingripande kom att i grunden ändra förutsättningarna för den turkiska AKP-ledningens Syrien-politik, följt den 24 november av den turkiska nedskjutningen av ett rysk SU-24 plan som bombade turkmenska Assad-fientliga rebeller i gränstrakterna i det för turkisk Syrien-politik viktiga Hatay-området (vars införlivande i Turkiet officiell syrisk politik aldrig erkänt!).

Incidenten har dramatiskt försämrat de tidigare goda, på ömsesidigt ekonomiskt och energipolitiskt beroende baserade, relationerna, och ännu vid årsskiftet skymtar inget slut på serien av Putin-ryska straffåtgärder eller eljest försoningssignaler, även om båda parter visat viss vilja till återhållsamhet vid valet av medel (Putin har inte varslat om stopp för de vitala gasleveranserna, och kollega Erdogan har inte varslat om att stänga Bosporen-utloppen, för att nämna några uppenbara exempel, förutom hittillsvarande avstående från militär eskalation).

Samtidigt konstateras att incidenten dels föranlett Putin-Ryssland att flytta fram sina militära positioner i och intill Syrien (bl a lv-systemen S-300 och S-400), dels därmed blockerat Turkiets handlingsfrihet att kunna medverka i USA-ledda koalitionsföretag mot IS – ytterligare en motgång för Turkiets Syrien-politik, och dels (därmed) skapat ytterligare svårigheter i det globala och regionala arbetet med att koordinera en effektiv anti-IS-kampanj. Det tillkommer ju att en fortsatt eskalation av den turkisk-ryska konflikten ofrånkomligen blir eller redan är en (i detta sammanhang starkt oönskad) konflikt mellan Ryssland och NATO. Det tillkommer också att Putin-Ryssland också sitter inne med ett trumfkort vars användande kan tillföra regionen ytterligare höjder av farlig komplikation: nämligen det kurdiska kortet, att säkerställa evig turkisk fiendskap genom att öppet militärt stödja PYD/YPG i Syrien och därmed PKK i Turkiet.

En annan sekvens gäller det saudisk-iranska förhållandet, den statliga nivån av det historiska sunni-shia rivaliteten inom Islam, inom och utanför arabvärlden. Kerrys triumf att i höstas äntligen få till stånd ett internationellt Syrien-format där såväl saudier som iranier (och turkar, ryssar och amerikaner, m fl) fanns med – det som senare i höstas beredde vägen för beslutet i FNs säkerhetsråd om vägkartan för fred i Syrien – har nu kring årsskiftet blivit Kerrys huvudvärk: de saudiska massavrättningarna med en känd shia-ledare bland offren har fått ledningen i Teheran att varsla om ”gudomlig hämnd”, och stor oro finns nu bland bedömare för att denna bilaterala saudisk-iranska hätskhet, redan stor p g a Jemen, ska få allvarliga regionala följdverkningar och därvid försvåra en redan närmast hopplös fredsuppgift i Syrien.

Under några korta månader sedan i höstas, då terrorattentat och flyktingkris tycktes bereda vägen för kompromissvilja, trots de skilda/motstående agendorna, och ensning av synen på vad som borde prioriteras, har alltså ett antal ytterligare försvårande omständigheter tillkommit med bäring på Syrien-krisens tre separata (men sammanvuxna) krig, Assad-regimen och allierade mot de många olika rebellgrupperna, det internationella samfundet mot IS och, icke att förglömma, det turkiska, gränsöverskridande kriget mot PKK i Turkiet och norra Irak och (om än hittills mindre i militära former) mot systerorganisationerna PYD/YPG i norra Syrien.

Hur ska, mot den bakgrunden, saudier och iranier, turkar och ryssar, turkar och kurder, amerikaner och shia-irakier (osv, osv) kunna enas om en kompromiss i känsliga frågor som de rörande Assads nuvarande och framtida roll, och vilka rebellgrupper som ska anses fähiga att delta i samtal med Assad-folk under Staffan de Misturas ledning? Svaret är väl, kanske, att detta kan ske om parterna trots allt finner alternativen (till någon form av förhandlingsframsteg) värre.

Så beslutet i FNs säkerhetsråd, även om det i väsentliga drag handlar mest om att ”agree to disagree”, får ändå anses vara ett flämtande ljus i mörkret i egenskap av nödvändigt första steg, oavsett hur många ytterligare steg, med eller utan John Kerry, som kommer att krävas innan en riktig, hållbar och kännbar process mot fred finns att registrera. Bättre med ett steg i rätt riktning än full rusning i katastrofal riktning. Måtte vi hinna ordentligt hedra Kerry för hans kringflackande fredsoptimism innan han går i väggen eller eljest måste lämna in.

Så under 2016 kommer vi att fortsätta brottas med paradoxen: att Syrien-krisen å ena sidan blir allt brutalare, allt mer ”oacceptabel”, för varje dag som går, å andra sidan ger upphov till en internationell nevrotisk diplomatisk häxkittel, med idel infernaliska kopplingar och komplikationer, som tycks leda längre och längre från en lösning.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.