≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Mike Winnerstig

Under många år, för att inte säga decennier, var begreppet ”geopolitik” i praktiken bannlyst från svensk säkerhetspolitisk debatt, både inom universitetsvärldens ram och i den praktiska säkerhetspolitiken – i alla fall som den formulerades av politiker och diplomater. De som till äventyrs försökte använda geopolitisk teori för att förklara världspolitiska skeenden efter det kalla krigets slut sågs ofta som ytterkantsaktörer som inte hade förstått hur den nya moderna, liberala, rationella, ömsesidigt beroende och i allt väsentligt fredliga världen utvecklats. Francis Fukuyamas texter om liberalismens seger och ”historiens slut”, i form av en allt starkare världspolitisk konvergens i riktning mot den liberala demokratin, är ett av de mest kända exemplen på 90-talsanalys i direkt motsättning mot geopolitisk teoribildning.

Detta är paradoxalt på minst två sätt. För det första är begreppet ”geopolitik” faktiskt en svensk uppfinning, myntat av Uppsalaprofessorn Rudolf Kjellén i en lång essä i tidskriften Ymer år 1899 (”Studier öfver Sveriges politiska gränser”, s. 283f.) Ymer utgavs av Svenska Sällskapet för antropologi och geografi, vars styrelse då omfattade både S A Andrée – som sedan förolyckades på väg mot Nordpolen – och upptäckaren Erik Adolf Nordenskiöld. Kjelléns essä avslutas med världshistoriens första explicita ”geopolitiska analys” (s. 317ff). Vi har just i Sverige därför anledning att titta närmare på begreppet geopolitik innan vi avfärdar det, om inte annat så av historiska skäl.

För det andra, och avsevärt viktigare, är geopolitik idag ett uttryck som förekommer snart sagt överallt: inte bara i säkerhetspolitisk diskurs utan i allt högre grad även i näringslivskretsar. Årets upplaga av den ekonomiska toppkonferensen i Davos dominerades enligt uppgift av diskussioner av ”geopolitisk oro” och de negativa konsekvenserna av detta för världsekonomins tillväxt. ”Geopolitisk analys” och ”geopolitiska hot” blir allt vanligare begrepp på tidningarnas börs- och ekonomisidor, och stora företag som t ex oljebolaget BP bildar rådgivande kommittéer med huvuduppgift att analysera ”geopolitiska risker”. Användningen av begreppet geopolitik inom näringslivets ram utmärks i regel inte av analytisk stringens utan snarare som en mycket bred samlingsbenämning på allt som har med politik, naturresurser, terrorism, konflikter och liknande företeelser att göra.

Den geopolitiska teorin är dock en skolbildning som i sig själv har tydliga ramar. Kjellén och hans mer eller mindre samtida geopolitiskt orienterade kollegor – tysken Friedrich Ratzel, britten sir Halford Mackinder och amerikanen Nicholas Spykman – såg geopolitiska förklaringsmodeller som ett sätt att relatera maktbalansteori eller andra varianter av den s k realistiska eller realpolitiska teorin i en geografisk kontext. Detta skiljer dem verksamt från de många teoretiker som analyserar internationella relationer uteslutande från abstrakta perspektiv, där den verkliga världen och dess geografi inte spelar någon nämnvärd roll. I den geopolitiska analysen är politisk makt, militär styrka, naturresurser, folkmängd och liknande faktorer viktiga. Men i motsats till många s k realistiska teoretiker menar geopolitiker att alla dessa faktorer grundas i statens geografiska läge. I den svenska militärpolitiska kontexten uttrycks ofta detta i frasen ”Sverige ligger där det ligger”.

De flesta av de äldre geopolitiska teoretikerna hade ett globalt perspektiv, och fokuserade – om än på lite olika sätt – på kampen mellan ”landmakten”, som strävade efter att dominerade den euroasiatiska landmassan, och ”sjömakten”, som strävade efter att motverka detta och därmed uppnå en global maktbalans. För Mackinder och Spykman var det självklart att deras teorier hade ett politiskt syfte; att utgöra rådgivning till de styrande i London och Washington, DC. Målet var att de demokratiska, anglosaxiska länderna (främst USA och Storbritannien) och deras allianser skulle motverka uppkomsten av en hegemon på den euroasiatiska landmassan – vare sig detta var Tyskland, Ryssland eller Kina. En sådan hegemon skulle ju på sikt kunna dominera även den brittisk-amerikanska ”sjömakten”. Intressant nog har några av dagens ryska teoretiker – t ex den inte okände Alexander Dugin – tagit till sig denna form av geopolitisk teori men vänt på den, d v s målet blir för dem att räkna ut hur Ryssland skulle kunna bli en hegemon som på sikt kan dominera Eurasien. Att även president Putin aktivt arbetar för den s k Eurasiatiska unionen är ingen tillfällighet i detta sammanhang.

Geopolitik i sin traditionella form hade alltså ett tydligt globalt stormaktsfokus. Detta hindrar inte vissa analytiker idag att använda geopolitik som ett sätt att analysera svensk säkerhetspolitik. Ett särskilt tveksamt sådant försök görs av min akademikollega, ambassadören och statsvetardocenten Mats Bergquist, i senaste numret av Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift. Hans argument är i korthet följande. Med tanke på Sveriges geopolitiska situering i Nordeuropa har vi, såväl 1721 som 1812 som idag, endast tre principiella geopolitiska handlingslinjer gentemot vår ryska stormaktsgranne:

  1. ”bandwagoning”, dvs att ackommodera Ryssland genom att i hög grad tillgodose dess intressen, t ex genom den s k 1812 års politik som den formades av Karl XIV Johan,
  2. allians med annan stormakt, t ex Sveriges allians med Storbritannien 1808-09,
  3. alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, dvs den traditionella frasen som formellt upphörde 1992 och därefter ersatts av olika andra mer eller mindre likartade formuleringar fram till 2009.

Eftersom alliansen med Storbritannien var högst olycklig för Sverige och bl a ledde till att vi förlorade Finland, och eftersom alliansfrihetslinjen eller neutralitetspolitiken varit lyckosam i så motto att vi inte dragits in i krig sedan tidigt 1800-tal, antyder Bergquist diskret att denna tredje linje är den vi fortsatt bör följa. Klassisk geopolitik från 1800-talet blir alltså, om man får tro Bergquist, ett tungt inlägg mot ett svenskt NATO-medlemskap på 2000-talet.

Men Bergquists analys är högst bristfällig. Även den mest hårdhudade geopolitiska teoretiker skulle genast erkänna att inte ens geopolitiska faktorer är oföränderliga. I den ovannämnda skriften tydliggjorde Kjellén t ex att floder sällan är bra ”naturliga” gränser, eftersom de förändras – vattnet tar nya vägar i strandkanterna genom erosion mm. Om klimatförändringarna leder till att Nordostpassagen norr om Ryssland blir kommersiellt och militärt farbar i högre utsträckning än idag har vi också där en tydlig geopolitisk förändring med potentiellt stor global betydelse.

Därutöver kommer de politiska förändringar som också en geopolitisk analys måste ta hänsyn till. För drygt 200 år sedan låg ett litet, avlägset och folkfattigt land i en blodig konflikt med en av den tidens dominerande stormakter, som förutom att vara en militärt mycket stark aktör också var i full färd med att skaffa sig ett kolonialt imperium som sträckte sig över hela jorden. Stormakten invaderade det mindre landet och brände år 1814 ner stora delar av dess huvudstad, inklusive presidentens bostad och landets parlament. Vad hette då den globala stormakten respektive det mindre landet och dess nedbrända presidentbostad? Svaren är: ”Storbritannien”, ”Amerikas förenta stater” samt ”Vita Huset”. Konflikten, dvs kriget 1812-14, kontrasterar synnerligen påtagligt mot dagens geopolitiska situation.

Att Sverige idag skulle befinna sig i samma geopolitiska situation som vi gjorde 1721 eller 1812 eller ens 1939 är alltså nonsens. Både Sverige och Ryssland ligger förvisso fortfarande där de ligger. Men att jämföra en modern, djupt institutionaliserad och väl organiserad försvarsallians mellan 28 länder – som mellan sig står för nästan hälften av världens BNP och klart mer än hälften av dess militärutgifter – med en enkel, oorganiserad och väldigt bräcklig allians mellan Sverige och Storbritannien under tidigt 1800-tal är milt sagt oanalytiskt och särskilt ur ett geopolitiskt perspektiv direkt missvisande.

Till detta kommer att Bergquist inte heller i sin analys tar upp det numera exceptionellt atrofierade svenska försvaret och den nya säkerhetspolitiska linje som vi omfattat – dels genom EU-medlemskapet 1995 med dess politiska allianskaraktär, och dels genom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen från 2009. Om ett land ska kunna hoppas på att vara framgångsrikt neutralt i krigstid krävs det både att landet kan försvara hela landet på egen hand och att landet inte i fredstid tydliggör vem man i krigstid kommer att samarbeta militärt med. I dagsläget driver Sverige en politik som går rakt mot bägge dessa grundförutsättningar.

Som NATO-medlem skulle Sverige bli en del av den geopolitiska allians som åtminstone från 1940-talet och framåt sett till att alla tänkbara, i regel odemokratiska, hegemoner på den euroasiatiska landmassan kunnat hållas i schack. Detta skulle vara en avsevärt bättre position, ur geopolitiskt hänseende, än vårt nuvarande läge. Vi skulle slippa vår nuvarande paradoxala och genom sin otydlighet närmast destabiliserande säkerhetspolitik, och istället tydligt kunna integrera oss militärt med Norge, Danmark och förhoppningsvis även Finland. Ett nordiskt försvar förutsätter ett samnordiskt NATO-medlemskap. Starka geopolitiska faktorer talar alltså för en omläggning av Sveriges ”grand strategy”.

 
Författaren är fil dr i statsvetenskap och ledamot av KKrVA avd VI

Kommentering är avstängd / ej aktuell.