≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Claes Arvidsson

”Den 16 juni 2009 beslöt riksdagen att värnplikten i Sverige skulle vila i fredstid, vilket i praktiken innebar att värnpliktsförsvaret avskaffades. I avsaknad av en allvarlig militär hotbild mot Sverige prioriterades försvar av det svenska territoriet ner, till förmån för ett aktivt deltagande i internationella militära insatser med anställda soldater i alltid tillgängliga militära förband. Försvarskostnaderna som andel av Sveriges BNP tenderade att minska.”

Så inleder Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén en presentation av SOM-institutets pejling av svenska folkets syn på försvar och säkerhet på DN-debatt 15/6. De fortsätter artikeln med konstaterandet att ”i dag är situationen närmast helt förändrad”. Det är sant. Det nationella försvaret står i fokus.

Genom att slå fast att försvarsbeslutet 2009 skedde ”i avsaknad av en allvarlig militär hotbild” ansluter de tre sig till en verklighetsbeskrivning som man i politiken gärna tar fasta på när det blickas tillbaka på avvecklingen av det nationella försvaret. Att det var rätt då men blev fel på grund av att verkligheten förändrades och att politiken därmed måste läggas om. Brytpunkten blir då det ryska kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014.

Kort sagt, politik som rationellt handlande.

En mer principiell invändning mot det sättet att argumentera är att en stat alltid måste ha ett nationellt försvar – evig fred kan aldrig tas för given.

En annan fråga är hur ”avsaknad av allvarlig militär hotbild” ska tolkas. Det är lätt att instämma i att en sådan saknades under den tid då det nationella försvaret avvecklades, men därmed kan och bör man inte sätta punkt. Den intressanta frågan när det nu görs försök att skriva den politiska historien, är om det fanns en riskbild som i sådana fall ger ett annat perspektiv på 2009 och 2014.

I själva verket ringde varningsklockorna redan före 2009 och sedan alltmer ihållande under perioden fram till 2014.

I min bok Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) kan man i artikelform följa hur utvecklingen i Ryssland blir alltmer negativ under 2000-talet. Mer auktoritärt inåt, mer aggressivt utåt. Allt kombinerat med ett militärt återtagande. Riskbilden förändrades till det sämre. Än mörkare blev den i augusti 2008 då det ryska kriget mot Georgien ägde rum.

Så ja, det fanns en riskbild som ett välfungerande politiskt system borde ha tagit höjd för. Ändå var det bara folkpartiet liberalerna som efter Georgienkriget tog intryck av den förändrade lägesbilden, och började lägga om partiet kurs från en politik som bars upp av tanken på självvald internationell insats till behov av ett nationellt försvar.

Via artiklarna i Fritt fall kan man följa försvars- och säkerhetspolitiken under mer än ett decennium – under statsministrarna Persson, Reinfeldt och Löfven. En slutsats är att det rör sig om ett kollektivt politisk misslyckande. En annan är att det vore både klädsamt och viktigt om de statsbärande partierna – socialdemokraterna och moderaterna – gjorde upp med vad de gjorde.

Men det är inte allt. Framför allt behövs en genomlysning av misslyckandets anatomi för att vaska fram de faktorer och processer som bidrog till att det politiska systemet inte reagerade. I stället följde man den gamla kartan i en ny terräng. En sådan analys handlar om historieskrivning, förståelsen av försvarspolitiken som politikområde och inte minst viktigt om lärande.

Det gäller också att se framåt. Kunskap, debatt och lärande skulle vinna på ökad offentlighet kring försvar och säkerhet. Några förslag med fokus på debatt, vidsyn och granskning av politik och myndigheter:

  • I myndighets-Sverige är fristående inspektioner numera ett vanligt inslag. Försvarets myndigheter borde på samma sätt ha externa inspektioner.

  • Stärk forskningen om försvar och säkerhet vid universitet och oberoende högskolor (FHS-modellen har fortfarande inte lyckats övertyga). En omvandling av professuren i underrättelseanalys i Lund till ett lektorat är fel väg att gå.
  • Ge FOI:s säkerhetspolitiska analysenhet ett fast grundanslag – i stället för att som nu planera för en nedragning på anslaget.
  • KKrVA skulle kunna bidra mer till det offentliga samtalet genom att inrätta ett råd bestående av 3-4 akademiledamöter som en gång per år redovisade en granskning av aspekter på försvars- och säkerhetspolitiken. Modellen för detta kan hämtas från tankesmedjan SNS:s Konjunkturråd respektive Demokratiråd, som med sina årliga rapporter belyser politik, problem och tendenser.

Försvar och säkerhet skulle må bra att ses på som ett vanligt politikområde.

Det skulle också visa vad som särskiljer.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.