av Lars Holmqvist

Den 18 september 2008, lustigt nog bara några veckor efter Georgienkriget, släppte Försvarsdepartementet ett pressmeddelande med rubriken ”Effektivisering av försvarsmaterielförsörjningen – omprövning av materielprojekt”.

Pressmeddelandet avsåg arbetet som den s.k. Genomförandegruppen hade genomfört. Ordföranden och tillika statssekreteraren i Försvarsdepartementet Håkan Jevrell förklarade: ”Genomförandegruppen har identifierat ett antal materielobjekt som bedöms som möjliga att avbryta eller reducera. Åtgärderna innebär en förskjutning inom materielförsörjningsprocessen från egenutveckling av materiel till direktanskaffning. De identifierade materielobjekten berör samtliga stridskrafter”.

Försvarsminister Sten Tolgfors var uppenbarligen positiv: ”Tillsammans med andra åtgärder öppnar det både för en ekonomi i balans och en möjlighet att förstärka försvarets kärnverksamhet i form av förbandsverksamheten. Förstärkningen ska användas på det sätt som bäst stöder utvecklingen mot ett modernt insatsförsvar. Den ekonomiska balansen kan säkerställas utan att några förändringar i grundorganisationen behöver genomföras.” sade han.

Som en konsekvens föreslog regeringen att ”… utöver de 980 miljoner som preciserades i budgetpropositionen för 2008, att anslagsramen för materielförsörjningen reduceras med 659 miljoner kronor år 2009, 789 miljoner kronor 2010 och 1 331 miljoner kronor fr.o.m. 2011.”

Det har snart gått sju år sedan pressmeddelandet sändes ut och det för oss till frågan ”Hur gick det då?”

Kanske inte riktigt som man planerat. I februari 2012 överlämnade Riksrevisionsverket RRV en granskningsrapport efter att ha sett närmare på Genomförandegruppens arbete, en rapport som innehöll en hel del kritik. Några viktiga punkter:

”Besparingarna har haft en negativ påverkan på Försvarsmaktens möjligheter att upprätthålla vissa delförmågor som myndigheten bedömt som viktiga för myndighetens operativa förmåga. Riksrevisionens bedömning är att regeringen tog medvetna risker vad gäller Försvarsmaktens förmåga i samband med besparingarna.”

”Riksrevisionen konstaterar också att de genomförda besparingarna inte helt överensstämmer med principerna i regeringens materielförsörjningsstrategi, eftersom en mindre del av de avbrutna eller reducerade projekten utgörs av utvecklingsprojekt.

För att uppnå besparingarna har även materielprojekt som rör direktanskaffning av materiel avbrutits. Granskningen visar också att regeringens besparingar i vissa fall har inneburit nya kostnader och bristande hushållning med resurser.”

”Regeringen ville ta kontroll över materielförsörjningen och bedömde att Försvarsmakten själv inte skulle lyckas göra tillräckligt stora besparingar på den korta tid som fanns till förfogande.”

”Arbetet med att ta fram besparingarna präglas av bristande dokumentation, och grundläggande krav på dokumentation har inte följts.”

”Något skriftligt direktiv finns inte upprättat för genomförandegruppen, och det går således inte i efterhand att utläsa vad gruppens ställning och uppdrag var.”

”Försvarsmyndigheterna ingick inte i genomförandegruppen, men fick svara på frågor och lämna underlag om ett antal specifika materielprojekt.”

”Riksrevisionens bedömning är att regeringen inte har gjort tillräckliga konsekvensanalyser i samband med besparingarna.”

”Riksrevisionens uppfattning är att regeringens val av arbetssätt, att själva ta fram besparingarna, medför problem med hur ansvaret kan utkrävas i efterhand. Eftersom det är regeringen som beslutat om besparingarna, blir regeringen också ansvarig för de brister som uppstår till följd av besparingarna. Detta är en avvikelse från den rådande rollfördelningen och försvårar ansvarsutkrävandet.”

(understrykningarna är mina egna)

 

RRV:s kritik av Genomförandegruppens arbete uppmärksammades när den presenterades. Både Wiseman och Dagens Nyheter skrev bra texter om RRV:s rapport och även andra tog upp det. Men i vad mån kritiken ledde till någonting mer konkret vet jag inte.

Till det. Idag, några år efter det att RRV konstaterade bristerna i Genomförandegruppens arbete, kan vi dessutom få en bra bild av vilket resultatet blev vad gäller Försvarsmaktens faktiska förändrade förmåga.

Försvarsbloggaren Cornucopia? (Lars Wilderäng) har nyligen gjort en utomordentlig insats och sammanställt en rad uppgifter vilka kan ge en god indikation av svaret på frågan.

Jag ska här inte återge hans slutsatser, utan nöjer mig med att rekommendera läsaren att följa denna länk. Det är tankeväckande läsning med ett stort antal exempel på reducerad eller förlorad förmåga inom olika försvarsområden.

Jag ska villigt erkänna att jag inte försökt mig att sätta värden i kronor på de många enskilda förlusterna av förmågor som radas upp, men förhållandet sparade kronor/förmågeförluster förefaller vara oerhört skevt.

 

Sålunda

En av regeringen sammansatt grupp, utan egen militär kompetens, tog fram ett beslutsunderlag som enligt RRV hade brister i konsekvensanalys.

Trots att syftet (lätt förenklat) var ”mindre utveckling, mer köp av färdiga produkter” avsåg huvuddelen av besparingarna inte utvecklingsprojekt, utan direkta neddragningar av materielanskaffning. Enligt RRV ledde besparingarna i vissa fall till nya kostnader för Försvarsmakten.

Uppdraget var otydligt formulerat, ansvarsfördelningen oklar och uppdraget innebar dessutom avsteg från principen att myndigheten själv skall ta fram besparingsanslag.

Gruppens förslag har fram till idag lett till omfattande förmågeförluster inom Försvarsmakten men med måttliga eller inga besparingar. Samtliga politiska beslut som baserats på Genomförandegruppens arbete fattades efter Georgienkriget, en omständighet som är ganska svår att ta till sig.

Konsekvensen i stort är att Sverige idag har en Försvarsmakt som saknar en rad förmågor den hade 2008.

Tappet av förmågor har i tiden sammanfallit med en omfattande militär förmågeuppbyggnad i Ryssland och ett stadigt försämrat säkerhetsläge i vår nära omvärld. Bägge omständigheterna var sedan tidigare väl kända av olika svenska myndigheter, som FOI och MUST, med det har tydligen negligerats av den politiska ledningen. Ska vi behöva verkligen acceptera att försvarspolitik bedrivs på detta vis?

 

Den amerikanska historikern Barbara Tuchman beskrev i sin bok Dårskapens vägar ett antal fall i världshistorien där politiska ledare har valt att fatta dåraktiga beslut, trots att andra alternativ fanns tillgängliga. I bokens inledning citerar hon vår egen rikskansler Axel Oxenstierna som till sin son lär ha sagt. ”Vet du icke, min son, med huru litet förstånd världen styres?”

Jag vill varmt rekommendera ett urval av våra mer sentida statsministrar, finansministrar, försvarsministrar och några andra verksamma inom försvarspolitiken att läsa denna bok.

 

Författaren är egen företagare och reservofficer.