≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Gunilla Herolf

När det tidigt på söndagskvällen den 7 maj stod klart att Emmanuel Macron skulle vinna det franska presidentvalet drog många i Europa en stor suck av lättnad. Visserligen hade den populistiska, xenofobiska och EU-fientliga Nationella fronten under Marine Le Pen samlat över 30 procent av rösterna, men presidentposten hade ändå gått till en person som skulle föra en mer traditionell fransk politik, bl a med en stark koppling till Tyskland.

Det är ingen överdrift att säga att det fransk-tyska samarbetet utgör grundbulten för EU. Utan försoningen mellan de två efter andra världskriget, de täta bilaterala kontakterna därefter och de två ländernas djupa engagemang i EU skulle Europa ha sett annorlunda ut. Ändå är Frankrike och Tyskland, ofta kallade EUs lokomotiv, i många avseenden olika varandra och de gemensamma EU-initiativen har ofta föregåtts av en hel del kompromissande. Framför allt förenas de av att EU och dess föregångare har varit betydelsefulla för att uppnå de nationella målen. Genom samarbetet med Frankrike blev Tyskland upptaget i det gemensamma europeiska samarbetet och för Frankrike har Tysklands och därefter andras medverkan i en rad projekt varit viktigt.

Bakom samarbetet mellan Frankrike och Tyskland har hela tiden funnits en underförstådd överenskommelse om att det måste finnas en viss jämvikt mellan de två. Sålunda kan de franska kärnvapnen och medlemskapet i FNs säkerhetsråd ses som balanserade av den tyska ekonomiska styrkan, men här finns också andra komponenter som Europaparlamentets placering i Strasbourg etc.

De senaste årens händelser har frestat på samarbetet, eftersom Frankrike halkat efter alltmer på det ekonomiska området, med svag tillväxt, budgetunderskott och hög arbetslöshet. Samtidigt framstår Tyskland mer och mer som Europas ledare. EUs krav på budgetdisciplin, som bl a Tyskland står bakom, har ibland lett till att hårda ord utväxlats mellan de två och Frankrike har deltagit i det sydeuropeiska samarbete som i hög grad haft sin udd riktad mot Tysklands ekonomiska politik.

Den nya situationen i Europa

Med populismens framfart, Brexit, och därefter valet av Donald Trump till president, har såväl Tyskland som Frankrike sett faran i att både EU och Nato blir försvagade. Beträffande EU såg man emellertid från fransk sida också att det nu skulle bli möjligt att få stöd för initiativ som Storbritannien var emot. Under hösten 2016 lade de två länderna därför fram ett förslag till fördjupat försvarssamarbete inom EU. Resultatet blev inte vad man hoppades. EU antog en uttunnad version av förslaget och även om processen går vidare syns få konkreta steg mot ett mer bindande samarbete.

Till osäkerheten i Europa har också de många valen under 2017 bidragit. Hittills har dock farhågorna inte besannats: Valet i Nederländerna under våren ledde inte som fruktat till en seger för populisten Geert Wilders och nu har populismen också förlorat kampen om den franska presidentposten. Även Tyskland har val under 2017, men risken för en populistseger är betydligt mindre. Alternative für Deutschland (AfD) samlar allt färre anhängare enligt opinionsundersökningarna och ligger nu ofta under 10 procent. Kampen står i stället mellan CDUs Angela Merkel och Socialdemokraterna under den nye kanslerskandidaten Martin Schulz.

Med Macron som fransk president ser det därmed ut som om EUs grundbult kan komma att fungera som tidigare. För Macron är EU-samarbetet centralt och han har under presidentvalskampanjen beskrivit EU-samarbetet som nödvändigt för Frankrike, eftersom det gör landet starkare. Under våren har han haft kontakter med såväl Angela Merkel som Martin Schulz, vilka har fallit väl ut.

Ett nära samarbete mellan Frankrike och Tyskland behöver dock inte betyda ett konfliktfritt sådant. Macron kritiserar som många andra fransmän den tyska dominansen inom EU. När han talar om att genomföra strukturella reformer och skapa ordning i de franska finanserna lägger han också till en önskan om att Tyskland ska hjälpa Frankrike inför de krav som EU ställer på landet. På så vis kan Frankrike komma på fötter igen och jämvikten med Tyskland återställas. Därigenom återfår också, enligt Macron, det fransk-tyska samarbetet sin kraft som draglok för EU. Frågan är dock hur villiga tyskarna kommer att vara att förändra sin politik. I motsats till fransmännen anser de att den goda tyska ekonomin skapats genom tysk effektivitet snarare än av att man vunnit på att hålla lönerna nere. Det är för övrigt långt ifrån säkert att Macron som president kommer att ha kraften att genomföra de nödvändiga strukturförändringarna i Frankrike. Här beror mycket på de kommande parlamentsvalen. Ett annat stort frågetecken i relationen till Tyskland är hur detta land kommer att ställa sig till den politisering av eurosamarbetet som Macron vill genomföra.

På det säkerhetspolitiska området kommer det fransk-tyska samarbetet sannolikt att fortsätta som tidigare. Macrons åsikter tycks stämma väl överens med den nuvarande regeringens. Han vill vidmakthålla ett starkt transatlantiskt samarbete, såväl bilateralt som inom Nato, och hans politik gentemot Ryssland inbegriper fortsatta sanktioner så länge situationen i Ukraina är oförändrad. Macron vill emellertid inte låta Nato stå för all avskräckningspolitik och det fransk-tyska intresset för att utveckla den europeiska säkerhetspolitiska kapaciteten kommer därmed att fortsätta. Som tidigare kommer det att bli genom kompromisser. Frankrike har, förutom sina kärnvapen, också en betydligt större krigsmakt och en aktiv global politik. Tysklands militära styrka är mer begränsad och landet har också en mer återhållen politik, även om den under de senaste åren nu börjat förändras under försvarsminister Ursula von der Leyen.

Åt vilket håll går Europa?

Inom EU talas nu allmänt om en europeisk utveckling i olika hastigheter (multispeed Europe). En sådan plan har också utvecklats av kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, som beskriver den som möjlig att genomföra inom flera olika områden, t ex försvars- och euroområdena. Även Merkel, Stolz och Macron har ställt sig positiva. Hur denna typ av utveckling ska fungera är emellertid osäkert. Medan Macron har givit exempel på närmare samarbete inom eurogruppen har övriga politiker har varit mer vaga. Motiveringarna har varit många: behovet av en nystart inom EU, det faktum att EU delvis redan fungerar enligt denna princip (eurogruppen, Schengen etc), att vissa länder helt enkelt vill mer än andra osv. Ett uppenbart motiv är också att på detta sätt öka avståndet till de EU-medlemmar som inte längre delar den europeiska värdegrunden, framför allt Polen och Ungern. Att alla Visegradländer – Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien – bestämt avvisar planer på ett EU i flera hastigheter är givet med tanke på att de fruktar konsekvenserna för dem själva av detta.

Krisen för EU och Nato har också lett till en ökad åternationalisering, som visar sig i att europeiska länder i sitt agerande i stället för att relatera till EU eller Nato i första hand ser till vilka andra länder som man vill eller behöver samarbeta med. Ett exempel på detta är att Tyskland under det senaste halvåret har ingått en rad olika avtal med olika länder, en typ av samarbete som fått namnet variabel geometri. På samma sätt kan man se Emmanuel Macrons uttalande att Frankrike i framtiden vill samarbeta med Tyskland och Storbritannien när det gäller försvarsfrågor och ett ytterligare exempel är initiativet från Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland när de i höstas erbjöd sig att gemensamt stå för EUs militära ledarskap.

De ledare som förespråkar ett EU i flera hastigheter betonar ofta att deras förslag i slutändan avser att utveckla EU som sådant och att sammanhållningen mellan alla de 27 länderna är det övergripande målet. Givetvis är de medvetna om hur svårt det är att få den ekvationen att gå ihop, men de nya förslagen säger också en hel del om hur svårt dagens ledare upplever att det är att få hela det nu så splittrade EU att hålla samman och utvecklas gemensamt.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.