≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Gunilla Herolf

Foto: © allexxandarx, Adobe Stock

Den konflikt som under 2018 blossade upp mellan Frankrike och Italien har tagit de flesta med överraskning. Få förväntade sig att dessa två länder, med så många likheter och gemensamma intressen, skulle befinna sig i en sådan motsättning att Frankrike i början av februari 2019 för en tid hemkallade sin Romambassadör.

Helt oväntad var dock inte utvecklingen. Frankrike och Italien har en lång gemensam historia av såväl kriser som samarbete. Relationen har varit tät: många italienare utvandrade till Frankrike strax efter andra världskriget och handelsutbytet har ökat till att de två nu är varandras näst största handelspartner. Under det kalla kriget befann sig båda länderna i en situation där försvarsfrågor och det sovjetiska hotet utgjorde viktiga komponenter som förenade de två. Därefter har andra frågor fått större vikt.

Libyen och flyktingfrågan

Den akuta motsättningen mellan Frankrike och Italien har sina rötter i händelserna kring den arabiska våren år 2011 och berör såväl interventionen i Libyen i mars 2011 som händelser kring flyktingströmmarna under samma år. Frankrikes president Sarkozy var en av de ledande tillskyndarna till Libyeninterventionen, medan Italien var kritisk till den, eftersom man fruktade att den skulle leda till kaos. När det visade sig att Italien fick rätt blev den italienska kritiken mot Frankrike mycket hård. I mars 2011 blossade också en italiensk-fransk konflikt upp vid gränsen mellan de två länderna. Anledningen var att Italien, som hade tagit emot ett stort antal migranter efter oroligheterna i samband med den arabiska våren, också givit många av dem temporära visa. Frankrikes reaktion på detta var att införa gränskontroller, ett brott mot Schengenfördraget. Den franske presidenten Nicolas Sarkozy kritiserade samtidigt Italiens beslut att ge migranter temporära visa och flyktingar som försökte korsa gränsen blev rutinmässigt tillbakaskickade. Italien i sin tur anklagade Frankrike för att bryta mot Schengenreglerna och fick också stöd av kommissionären Cecilia Malmström. Tvisten löstes slutligen genom att Frankrike och Italien kom överens om att gemensamt patrullera längs den tunisiska kusten för att hindra migranter som ville söka sig till Europa.

Såväl Libyen som flyktingfrågan har fortsatt att spela en stor roll i relationen mellan de två länderna.  I Libyen, där ännu ingen har egen kontroll över hela landet, har Italien och Frankrike gjort olika val mellan de två rivaliserande regeringarna.

Italien stödjer den internationellt erkända regeringen i Tripoli och har ambitionen att bromsa migrationen till Europa som organiseras av människosmugglare. Avsikten är givetvis att minska pressen på Italien av flyktingar från Nordafrika. EU stödjer det avtal som slöts 2017 mellan Italien och Libyen och hjälper den libyska kustbevakningen med att stoppa båtar. Frankrike stödjer i stället krigsherren, generalmajor Khalifa Haftar i Benghazi, som kontrollerar den östra delen av Libyen. Tillsammans med honom har man prioriterat kampen mot terrorismen, som på grund av terroristattackerna mot Frankrike, ses som det viktigaste. Både Italien och Frankrike har oljeintressen i Libyen, Italien genom Eni och Frankrike genom Total. Italien, som före 2011 hade ett nära samarbete med Libyen, anklagar nu Frankrike för att inte ha något intresse av att stabilisera situationen utan i stället försöka ta över Italiens tidigare ställning i landet och därmed kontrollen över den libyska oljan.

Relationen mellan Frankrike och Italien försämrades genast när Italiens populistregering, sammansatt av Femstjärnerörelsen och Lega, tillträdde i slutet av maj 2018. President Macrons uttalande att populismens framgångar i Europa nu kunde jämföras med en spetälskeepidemi ledde till motanklagelser. Framför allt kopplades hans uttalanden ihop med den då aktuella situationen med Acquarius, ett fartyg med migranter som Italien vägrade låta anlöpa en italiensk hamn. När den franske presidenten hade givit Italien hård kritik för detta svarade Italien med att kalla honom hycklare, eftersom inte heller Frankrike ville ta emot fartyget. Italien påminde också om de tusentals flyktingar som Frankrike sänt tillbaka till Italien.

Konflikten kring Libyen och flyktingpolitiken har också lett till beskyllningar om ländernas tidigare kolonialpolitik och fortsatt sådan politik. Italienska uttalanden om att det egna landet i motsats till Frankrike inte hade något att skämmas för ledde till kommentarer från andra håll om den blodiga historia som båda länder har i Afrika och beträffande Italien inte minst i Libyen.

Beträffande dagens politik har den biträdande premiärministern och ledaren för Femstjärnerörelsen, Luigi di Maio, anklagat Frankrike för att tvinga fattiga afrikanska migranter att fly från sina hemländer genom att behandla dessa länder som de facto kolonier. Frankrike beskylls för att manipulera ekonomin i de 14 väst- och centralafrikanska länder som använder sig av CFA-francen som valuta. Frankrike sägs hindra deras ekonomiska utveckling och därigenom bidra till migrationen. Andra hävdar att denna valuta (som låst till euron och garanteras av Frankrike) också ger stabilitet och kontroll över inflationen för de fattiga länder som använder den. Det är för övrigt frivilligt att ansluta sig till den. Ett ytterligare motargument är att de flesta migranter som når Italien kommer från länder som inte använder CFA-francen.

Ekonomiska frågor

Också på det ekonomiska området har Italien och Frankrike hamnat i konfrontation med varandra. Framför allt har kritiken kommit från Italien och den har gällt Frankrikes mer expansiva ekonomiska politik. Landet anklagas bl a för att köpa upp italienska konkurrenter. Bland annat finns en oro att Frankrike ska ersätta Italien som leverantör av delar till den tyska bilindustrin.

Ett speciellt uppmärksammat fall har gällt den sammanslagning av två delvis statsägda företag, den italienska fartygstillverkaren Fincantieri och det franska STX-varvet. Avtalet, som skulle ge Fincantieri det större inflytandet, hade beslutats i februari 2018 men stoppades av president Macron. I början av mars 2019 förklarade den franske ekonomiministern Bruno Le Maire att sammanslagningen kommer att äga rum, men gav inga detaljer kring affären.

En annan aktuell fråga gäller en tunnel för höghastighetståg som planeras mellan Turin och Lyon. Arbetet har redan påbörjats och Frankrike, som nu har borrat 25 km in berget, är angeläget att fortsätta. Femstjärnerörelsen är däremot starkt emot tunnelbygget, eftersom Italien enligt deras beräkningar kommer att förlora mycket pengar på projektet.

Såväl Italien som Frankrike har en problematisk ekonomi som i båda fallen lett till problem med EU:s budgetregler. Situationen har inte förenat dem utan i stället ökat irritationen, eftersom Italien anser att Frankrike behandlats betydligt mildare i samma fråga. Under hösten 2018 underkändes Italiens budget av EU-kommissionen. Dels ansågs den bygga på orealistiska tillväxtsiffror, dels skulle den skapa ett alltför stort underskott i budgeten. Den italienska reaktionen var stark bl a med anklagelser från Matteo Salvinis sida att kommissionen angrep det italienska folket. Italien gjorde emellertid därefter vissa justeringar i sin budget som sedan antogs av kommissionen.

Gula västarna och den akuta krisen

Krisen kan sägas ha nått sin kulmen kring den 5 februari 2019 när Luigi Di Maio i samband med ett besök i Paris också träffade företrädare för Gula västarna. Femstjärnerörelsen upplever att Gula västarnas ideologi om direktdemokrati ligger nära deras egen och har önskat ett samarbete inför EU-valet. I Frankrike ses emellertid kontakten som riktad direkt mot president Macron med tanke på Gula västarnas attacker mot honom.

Mötet mellan Di Maio och företrädare för Gula västarna ledde till att president Macron den 7 februari kallade till sig den italienska ambassadören i Paris samt hemkallade den franske ambassadören i Rom för konsultationer. Det franska utrikesdepartementet förklarade i ett uttalande att anledningen var att Frankrike under flera månader utsatts för ”upprepade, grundlösa attacker och kränkande uttalanden” från de två italienska regeringspartierna. Man påpekade också att ett återkallande av en fransk Italienambassadör inte hade inträffat sedan andra världskriget.

Det franska utrikesdepartementet berörde också vad man såg som de italienska motiven.  Att länder har olika åsikter är en sak men att, som de italienska regeringsföreträdarna, manipulera relationen med sikte på att framgång i val var en annan, sades i uttalandet. Svaret från Matteo Salvini hölls emellertid i samma ton som tidigare. Han förklarade sig redo att föra samtal med president Macron om tre specifika ämnen: migranter vid den italiensk-franska gränsen, italienska terrorister som ”levde fritt” i Frankrike och italienska pendlare som varje dag fick uthärda flera timmars väntan i franska gränskontroller. Salvini påpekade också att hans enda mål var att försvara det italienska folkets intressen.

Den italienske presidenten Sergio Mattarella har varit besvärad över konflikten och i samtal mellan honom och president Macron har de två förklarat att Frankrike och Italien som grundarländer har ett speciellt ansvar för EU.  Företrädare för den italienska oppositionen har också påpekat att Frankrike stödde Italien när landet hotades av sanktioner beträffande budgeten för 2019. Likaså har företrädare för näringslivet i båda länderna varit intresserade av att dämpa konflikten, eftersom de inte vill att detta ska påverka deras samarbete.

Kulturell rivalitet

I denna atmosfär av ömsesidig misstro har även andra, till synes mindre, frågor fått temperaturen att stiga. En sådan gäller Louvrens önskan om att få låna verk av Leonardo da Vinci från Italien för att kunna visa dem i samband med 500-årsjubiléet av konstnärens död år 1519. I gengäld skulle Louvren låna ut verk av Raphael till motsvarande jubileum i Italien nästa år. År 2017 lovade den italienska regeringen att lånet skulle få äga rum, men detta är nu osäkert. Den nya kulturministern, Lucia Borgonzoni (Lega) har förklarat att det är otänkbart: Leonardo da Vinci var italienare, inte fransman och anknytningen till Frankrike består enbart i att han avled i detta land.

Ett återkommande tema i Italien är vad man uppfattar som fransk arrogans och bakom detta finns en långvarig kulturell rivalitet mellan de två länderna. Italien ser sig som arvtagare till det antika Rom, en roll som stärktes genom den italienska renässansen men anser också att Frankrike sedan lång tid försöker ta över denna roll. Att en hel del italienska verk fördes till Frankrike under Napoleons krig i Italien är heller inte glömt. Frågan är dock om sådana känslor kommer att avgöra frågan. En ytterligare faktor av betydelse är nämligen att enligt Uffizierna i Florens, där tavlorna nu finns, togs ett beslut år 2009 om att de tre verken är alltför sköra för att kunna tas från platsen.

Populismen och EU-valet

EU-valet i maj 2019 spelar också en roll i den fransk-italienska konflikten. Både Femstjärnerörelsen och Lega förväntar sig stora vinster i valet och kritiken mot Frankrike och fransk migrationspolitik är nu för båda partier ett viktigt medel. Under det år som gått sedan valet tycks det ha lönat sig att satsa på en hård politik i migrationsfrågor. Lega, som fokuserat på en sådan och som vid valet 2018 fick 18 procent av rösterna har nu fått ett övertag i opinionsundersökningarna jämfört med Femstjärnerörelsen som med tyngdpunkt på medborgarlön och direktdemokrati då fick 33 procent.

Ett annat område där Frankrike också är en given motståndare gäller den ideologiska kampen mot liberalismen. President Macron är här en idealisk motståndare för de två populistiska partierna eftersom han för många förkroppsligar det liberala Europa, en roll som Macron själv inte tycks ha något emot. För de populistiska partierna i Europa gäller emellertid ett brett internationellt samarbete inför valet. Utöver Femstjärnerörelsens kontakter med Gula västarna, som i januari bestämde sig för att ställa upp i valet, har Matteo Salvini etablerat samarbete med systerpartier och politiker i Ungern och Polen.

De två italienska partierna företräder emellertid inte samma politik i Europaparlamentet. Salvinis Lega ingår, liksom Marine Le Pens Nationell Samling, i Nationernas och friheternas Europa (Europe of Nations and Freedom, ENF). Di Maios Femstjärnerörelse hoppas nu att Gula västarna också ska ingå i partigruppen Frihet och direkt demokrati i Europa (Europe of Freedom and Direct Democracy, EFDD) eftersom man inte har någon partner sedan Nigel Farages UKIP upplösts.

Konsekvenser av den fransk-italienska konflikten

Att närstående europeiska länder har konflikter med varandra är inte ovanligt och inte heller att relationen mellan två jämstora länder kan inkludera en viss rivalitet. Ekonomiska konflikter som de som rör den libyska oljan, avtalet Fincantieri-STX och tunneln mellan Turin och Lyon är inte heller nya. Migrationsfrågan är däremot av ett annat slag. Italien har här, på grund av sitt geografiska läge, tvingats att ta en oproportionerligt stor börda som övriga europeiska länder i mycket liten utsträckning varit villiga att hjälpa landet med.

Den utlösande faktorn för den dramatiska försämringen av förhållandet mellan Italien och Frankrike var emellertid de politiska skiljaktigheterna och personliga motsättningarna mellan de två italienska regeringspartiernas ledare och president Macron.

Friktionerna mellan de två länderna har också betydelse för Italiens relationer till Tyskland. Sett ur italiensk synvinkel har Frankrike, på grund av sin nära relation till Tyskland, fått stort inflytande i Europa och har, liksom Tyskland, behandlats milt av EU-kommissionen då landet brutit mot eurozonens budgetregler. Det fransk-tyska Aachenfördraget (en förnyelse av Elyséefördraget av 1963) slöts i januari då relationerna mellan Italien och Frankrike var krisartade och innebar en konkret påminnelse om skillnaden mellan de fransk-tyska och fransk-italienska relationerna.

Frågan är nu om det finns en väg tillbaka till en mer positiv relation mellan de två. Italien och Frankrike har ju för inte så länge sedan varit viktiga partners. Så sent som under 2018 förberedde man det s k Quirinalfördraget mellan de två, enligt samma mönster som det fransk-tyska Elyséefördraget. Italien har också ingått i den grupp större länder – Italien, Frankrike, Spanien och Tyskland – som Frankrike gärna velat se som ledande i Europa efter Brexit.  De fyra har mötts vid flera tillfällen och bland annat enat sig om att föreslå ett Europa i flera hastigheter.

I det sammanhanget är det givetvis viktigt att tänka på att de två italienska regeringspartierna, som bl a framgår av deras olika politiska tillhörigheter inom Europaparlamentet, är olika varandra i flera avseenden. Det är långt ifrån säkert att de än en gång förenas i en regering, speciellt om ett av dem når stora framgångar. Inte heller president Macron och hans La République En Marche (LREM) kan vara säkra på att få behålla makten. Hur konstellationen av partier och personer kommer att se ut vid fransk-italienska regeringsmöten i framtiden är därför mycket osäkert. Det är sålunda inte orimligt att tänka sig en situation om inte alltför lång tid då Frankrike och Italien kommer att inse att de båda har mycket att vinna på att åter ta upp sitt nära samarbete och gräva fram det fördrag som 2018 förklarade att detta var två länder som ”naturligt hör ihop genom en exceptionell historisk, ekonomisk, kulturell och mänsklig närhet”.

Författaren är fil dr, forskare och ledamot av KKrVA.