I gårdagens debatt om kryssningsrobotar kunde vi höra ordet ”upprustning” användas om den framtida svenska försvarsförmågan. Det kommer naturligtvis av de olika utspel som görs i frågan, inte minst under regeringens presskonferens tidigare i veckan.
Om vi däremot går igenom vad regeringen de facto föreslår, när alla förbehåll, omfördelningar och undanstoppade siffror är värderade, så framträder en annorlunda bild.
Analys av förslaget för 2015-2018
(2019 till 2024 går bort, eftersom perioden till klart största del är ofinansierad och därför strider mot ”Krona för krona”-principen. För de som ändå undrar är de korrekta beloppen c:a 1 Mdr SEK mindre/år än uppgivet för 2023 och 2024 enl metoden nedan.)
Enligt regeringens underlag skall satsningarna uppgå till följande i perioden. Allt angett sammanlagt i förhållande till dagens nivå:
2015 +380 MSEK
2016 +495 MSEK
2017 +980 MSEK
2018 +1140 MSEK
Enligt talespersoner skall allting vara inflationssäkrat, men den lilla förrädiska fotnoten i underlaget noterar:
”Tillskotten i tabellen är i löpande priser respektive införandeår, men kommer att räknas upp i takt med framtida inflation.”
Detta innebär alltså exempelvis att de 485 MSEK som tillförs extra mellan 2016 och 2017 måste korrigeras för den inflation som varit fram till införandeåret, vilket vid 2 %-igt inflationsantagande blir 5,9 % mindre i dagens penningvärde = 456,5 MSEK. Därefter kommer den utgiften att räknas upp med inflationen. Så måste man göra för varje enskilt år, och ju längre tiden går desto större blir den effekten.
Nu stoppar det ju inte där, eftersom regeringen inte tog tillbaka den adminstrativa effektivisering man pålade Försvarsmakten och andra myndigheter, när man i februari annonserade förändringarna i vårbudgeten. För Försvarsmakten innebär det en minskning enl följande:
2015 -31 MSEK
2016 -100 MSEK
2017 -101 MSEK
2018 -101 MSEK
Men inte heller där är det färdigt, eftersom regeringen samtidigt passar på att lägga en del av finansieringen genom en omfördelning mellan Försvarsmaktens olika anslag. I underlaget ovan framgår det att man tar pengar från Försvarsmaktens insatser internationellt (Anslag 1.2) samt Forskning och teknikutveckling inom försvarsområdet (1.5).
Reduceringarna för dessa är totalt enligt följande:
2015 -30 MSEK
2016 -530 MSEK
2017 -550 MSEK
2018 -550 MSEK
Detta innebär att vi med tidigare annonserad effektivisering, viss inflationsurgröpning fram till och med respektive införandeår och finansiering utom Försvarsmakten kommer fram till följande tabell:
2015 +312 MSEK
2016 -124 MSEK
2017 +266 MSEK
2018 +443 MSEK
Försvarssatsningen bidde en tummetott.
2018 har alltså försvarsanslaget ökat med cirka 1 % realt i förhållande till idag. Om det inte vore så tragiskt, så vore det spännande att se Robert Gustafsson komma in som Tony Richardsson och förklara denna ”oerhörda satsning”. Sidomyndigheterna FOI och Riksrevisionen uppger att de långsiktiga bristerna är 1,5-2 Mdr SEK/år för personal och 3-5 Mdr SEK/år för materiel för att verkställa beslutet från 2009. Då handlade det om en insatsorganisation för markoperativa insatser utomlands och territoriell integritet för att motstå systematiska kränkningar i närområdet.
Ett annat sätt att skära redovisningen på är att säga satsningen uppgår till 897 MSEK på fyra år totalt, vilket blir c:a 0,5 % upprustning. Det finns i dagsläget tyvärr heller inget som tyder på att det skulle bli en större satsning med oppositionen vid rodret, även om Vänsterpartiet har börjat att röra på sig och Socialdemokraterna ännu inte visat korten.
Till detta kommer den pågående olycksaliga kommandostyrningen från regeringens sida av Försvarsmaktens lönekostnader, där man bland annat styr myndigheten att växla heltidsanställda mot deltidsanställda och reduceringar av personal under de kommande åren, så att vissa förband blir stympade. Givetvis annonserar man en helt motsatt riktning i förslaget ovan. Det är inte utan att jag undrar om det är två olika departement som berett de olika inriktningarna.
………………….
Varför framhärdar jag då så mycket om försvarsförmåga och ekonomi? Jo, därför vi är i en direkt politisk konflikt med en stor granne i öster som börjar att visa sitt allra sämsta humör.
Vi bedriver generellt sett en aktiv, och mycket framgångsrik, utrikespolitik. När det gäller en politisk konflikt med Ryssland, så påtalar vi kränkningar av mänskliga rättigheter och den odemokratiska utvecklingen i landet. Vi försöker ha kontakt med, och stödja, demokratiska krafter i Ryssland. Vi står upp för Ukrainas rätt att själva välja sin egen väg. Allt detta är rätt och riktigt, och det tycker jag att vi ska fortsätta med.
Men, det gäller att ha en försvarspolitik som står i paritet med den aktiva utrikespolitiken.
Som USA:s sedemera president Theodore Roosevelt formulerade saken 1901:
”Speak softly, and carry a big stick.”
inte som granne till Ryssland med:
”Speak loudly, and carry a tiny stick.”
Johan,
Tack för dina insiktsfulla inlägg som hjälper svenska väljare att se igenom de politiska rökridåerna. Ovanstående inlägg vore optimalt att få in i gammelmedia, men det är väl lättare sagt än gjort?
Keep up the good work!
Det är just därför, Johan, som vi måste vara med i en klubb som har stora käppar. Vi kommer aldrig att ha råd med en tillräckligt stor käpp på egen hand.
Jag instämmer inte. Det är missvisande att beskriva medlemskap i Atlantpakten som enbart en militär fråga. Går man med där så så ansluter man sig till en utrikespolitisk riktning. Jag anser att försvaret finns till för att skydda Sveriges frihet och oberoende, vilket försvåras om man sluter sig till Atlantpakten. Alltså är det kontraproduktivt.
Hur mycket vi har råd med är också en politisk fråga.
Mot vem ska Sverige slå med käpp? Jag lever i föreställningen att Sverige har en Försvarsmakt för Försvarskrig. Du måste förklara Dig. Ska Sverige tillsammans med USA/NATO anfalla Ryssland?
Hur förhåller sig de här utspelen om summor, finansiering över tid och kryssningsrobotar i relation till försvarsberedningens arbete? Oavsett min åsikt om lämpligheten hos Widegren som ordförande, har inte ministrarna liksom dragit bort mattan under fötterna för beredningen nu?
Vi får se, men visst har ordföranden fått en mycket svårare situation att ro detta i land. Jag gör dock bedömningen att det blir någon form av överenskommelse.
Att överhuvudtaget fundera över pengar till försvarskollektivet är som att se ett avsnitt av ”Tonnårsbossen” – Försvarskollektivet har sedan många årtionden tillbaka ett grundmurat MVIG i ekonomi och företagsledning. Ett synnerligen färskt exempel är t.ex. projekt PRIO.
Försvarskollektivet måste inse att det finns en anledning till att det tar många år av studier och praktik att få en MBA eller en civ.ekon. examen – precis som det tar att bli duglig Övlt.
Bara för att du har genomgått MHS, FHS etc så är du INTE predestinerad att bli CFO med ansvar för miljarder, din grundinriktning var att bli soldat – inte ekonom eller företagsledare. Vilket civilt, vinstdrivande, företag skulle kunna ha en over-head som vi i dag ser inom Försvarskollektivet? Många hövdingar, men få krigare. Vid varje förändring av Försvaret har antalet individer på stabs & ledningsnivå inte reducerats i någon större omfattning – skulle man fullt ut anpassa ledningsförmågan till uppgiften och behovet är det troligt att vi i dag skulle ha motsvarande en milo-stab. Mer behövs inte för att ”ratta” runt det nuvarande och beställda försvaret. Vinsten? Tja… Vi frigör en mängd pengar att använda i förbandsproduktion, samt att Stockholm får ytterligare mark att bygga bostäder på.
Den dagen mina vänner ska även jag stå på barrikaden och slås för mer pengar och verkställighet av redan påbörjad anslutning till NATO – men först då.
Frågan är idag likväl som det alltid har varit om försvarsfrågan handlar om tilldelade medel. Under vissa förutsättningar torde det faktiskt vara så att tilldelningen på medel kraftfullt påverkar den effekt som kan förväntas av en Försvarsmakt. I Sveriges fall finns det tyvärr många andra faktorer som spelar en större roll i sammanhangen. Man börjar liksom i fel ände av ”snöret”. En tydlig målbild och en dokumenterad vilja borde väl vara två av de första stegen att ta. Att börja prata om budgetförstärkningar utifrån en inslagen väg som inte leder till ett oexisterande mål verkar vara kontraproduktivt. I vissa fall kan ekonomiska punktinsatser vara väl motiverade. I detta fall, ett valår, uppfattas detta som något helt annat. Den huvudsakliga problembilden består i att det finns en diskrepans mellan den politiska nivån och de som har att utföra statsmakternas önskemål. Otydligheten är total… Jag är inte helt övertygad om att det är en fråga om ekonomi – så enkelt är inte problemet.
Jag kan inte se någon nackdel med att ha samma ”utriksepolitiska” (snarare säkerhetspolitiska) riktning som NATO. Jag är naiv nog att anse att NATO vill detsamma som Sverige (och Finland) vad gäller Europas säkerhet.
Jag kan inte minnas att FM/HKV någonsin har räknat rätt när det gäller kostnaderna för försvaret. Soldater är dåliga ekonomer. Felaktigheterna har statens revisionsorgan ofta påpekat. Dessvärre räknar regeringens organ ännu mera fel, eftersom de alltid utgår ifrån att DET SKALL SPARAS. Försvarskostnader har inte sedan VK 2 vägts mot försvarsförmåga. Försvarsförmågan har uttryckts i trevliga slagord och PP-bilder, anslagen (som inte bygger på verkliga kostnader) är oberoende politiska beslut. Hårresande!
NUON-affären kostade staten 2,5 ggr en årlig försvarsbudget. Finansierat krona för krona?
Förr hade vi en mediabevakning som kunde hålla koll politiken. Jag minns Börje Remdahl på Ekot som inte hade andra uppgifter än försvarsfrågan. Det tvingade övriga SvD, DN och Skånska dagbladet, GP m fl att hålla uppe bevakningen. Nu kan regeringen blåsa på med rubriker ”5,5 mdr årligen till försvaret” utan att bli granskade men de undgår inte Johan, en av vår sista utposter.
Tack från Bosse (m)
Johan mycket bra. Du slår alla räknenissar från alla håll och kanter. Sen ska pengarna påsfördelas oxå. Arme’n 30 procent, FV 35 procent, M 20 procent , Gemensamt 15 procent!