≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

På det hela taget är Försvarsberedningens rapport Vägval i en globaliserad värld en välskriven och nyanserad produkt.

Beredningen använder motsvaranade rapport från 2007 som referens, vilket är bra. Bilden som Försvarsberedningen tecknar har sannolikt ett brett stöd. Tillvaron har blivit mer komplex och svårförutsägbar, riskerna flera och osäkerheten kring Ryssland har ökat.

Receptet är, som Annika Nordgren Christensen skrev på sin blogg: Mera av samma som förut. Mer samarbete, mera utbyte och så vidare. Vad prislappen blir på dessa ambitioner är svårt att kvantifiera. Det finns en skrivning om att insatsorganisationen ska bestå av;

”omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning”;

vilket rimligen måste tolkas som en avsikt om ökad ambition.

Rapporten är väldigt stark i sina deskriptiva avsnitt. Omvärlden beskrivs väl och snart sagt alla möjliga risker finns uppräknade, möjligen med ett frågetecken för tydligheten kring ”valutakrig”. Kanske hade ledamöterna också kunnat dra slutsatserna ett steg till när det gäller fenomen som skifferenergi. Jag tänker framförallt på hur risken för förändrade energimarknader kommer att få de i dagsläget gynnade att försöka hålla uppe energipriserna så länge som möjligt. Problemen med de uppräknade riskerna ökar också när dessa konvergerar. När terrorister använder narkotikarutter för att smuggla komponenter till massförstörelsevapen. Svårt att förstå, eftersom vår bekämpning sitter fördelade på flera olika aktörer inom och mellan olika myndigheter.

Vägval i en globaliserad värld fångar alltså sammantaget världens utveckling väl. Europas tillstånd problematiseras, nyanserad beskrivning av Ryssland och en tydlig notering om Asiens uppgång är exempel på detta.

Avsnittet kring den tekniska utvecklingen håller också hög klass. Försvarsberedningen drar till och med militärdoktrinära slutsatser som att betydelsen av att skjuta först generellt sätt ökar. I ett annat avsnitt tar man avstånd på tanken kring en överstatlighet i Europa när det gäller försvarsindustrier. Ett välkommet besked inför toppmötet i december med tanke på att Frankrike driver på för att få till stånd en slags gemensam finansiering av försvarsforskning som påminner om uplpägget i jordbrukspolitiken.

………

Det finns emellertid en stor brist i rapporten och det är avsnittet om rustningskontroll. Denna består av juridiskt bindande avtal och förtroendeskapande åtgärder. De tre benen: Conventional Forces Europe, Wiendokumenet om bl a övningsverksamhet och Open Skies om observationsflygningar är i praktiken annullerade. I rapporten 2007 – Säkerhet i samverkan – värderades CFE-avtalet som centralt för europeisk säkerhet. När Ryssland och NATO nu inte utbyter någon information kring detta liksom faktumet att Ryssland inte tillämpar Wiendokumentet heller, så reser sig frågan:

Vad tjänar dessa formuleringar till om ”centralt för europeisk säkerhet” och lackmustest om vi inte förmår att reagera på provsvaren. Vilka indikatorer krävs för att vi ska erkänna att betydande förändringar har skett?

I texten försöker man bortrationalisera betydelsen genom att hänvisa till att CFE kom till när det var två block och stora volymer av trupp som regelerades. Beredningen skriver att moderniseringsbehovet kvarstår, eftersom den kvalitativa aspekten inte hanteras tillfredställande i de existerande, icke tillämpande avtalet. Den kvalitativa aspekten anser våra ledamöter vara avgörande för militär förmåga. Allt detta är rimliga förklaringar, men när det kommer till avsnittet om Ryssland heter det istället modernisering. Med ambitionen att omsätta 75 % av materielen till 2020, så försöker den ryska ledningen alltså på ett avgörande sätt öka den militära förmågan drastiskt.

………

Ett område som är svårt att veta om Försvarsberedningen egentligen har fångat är den psykologiska krigföringen som sker. Det finns mycket skrivet om både cyber- och informationssäkerhet. I det senare fallet, så innefattar denna ju i sin definition av att informationen är riktig. Jag uppfattar här att man har ett mer tekniskt perspektiv på frågan. Ordet desinformation förekommer ingenstans i rapporten, och det gör inte heller psykologiska operationer eller psykologisk krigföring. Det som blnd annat handlar om att bryta vår försvarsvilja genom att utmåla oss som svaga och de egna vapnen som överlägsna.

Här har vårt samhälle ett generellt problem. informationsvolymen, i synnerhet från bilder växer mer och mer över tid. Glappet mellan denna volym och vår egen urskiljningsförmåga ökar parallellt. Det enda botemedlet vi har är ökad betoning av källkritik i vårt utbildningssystem och starka medier med redaktionella processer.

…..

Ryssland

Mycket av förväntningarna kring rapporten handlade om hur beredningen skulle beskriva Ryssland. Här är det tydligt att blev en ny bild. Rysslands egna problem och politiska beslut avhandlas nyanserat och sakligt.

Vår egen strategi mot Ryssland bör vara dubbel med handel och samarbete å ena sidan, och en ökning av vår egen militära förmåga samtidigt, enligt min analys.

Jag har roat mig med att skapa ett eget index inför dagens presentation vid Folk och Försvar utgående från 2007. Då lade vi grunden för inriktningsbeslutet 2009. 2007 hade Ryssland 61,8 Mdr i konstanta, inflationsrensade 2011 USD, medan Sverige hade 7,1 Mdr. Dessa belopp har jag gett index 100. 2012 var motsvarande belopp 90,6 resp. 6,4 Mdr. För 2015 har jag tagit den föreslagna ökningen i den ryska statsbudgeten respektive Försvarsmaktens budgetunderlag. Dessa tal är sedan rensade med Eurostats inflationsprognos för länderna, där Rysslands inflation bedöms vara lite mer än tre gånger Sveriges. Det ger en prognos för 2015 på 119,5 Mdr konstanta 2011 USD resp. 6,1 Mdr. I index ökar alltså Ryssland från 100 till 193 mellan 2007 och 2015, medan Sverige går från 100 till 85 i militära utgifter. Som referens kan användas Sovjetuionen 1990 (sista året för SIPRI före sammanbrottet) som innebar ett index i denna jämförelse på 471. Det skulle innebära att Ryssland 2015 avsätter 0,41 Sovjetunionen i militära utgifter när inflationen är borträknad.

Nu är inte utgifter samma sak som förmåga. Doktriner och effektivitet är starka påverkansfaktorer på resultatet. Ofta använder vi den ryska korruptionen som intäkt för att de militära satsningarna inte kommer att gå hem. Det är alldeles säkert så, men å andra sidan glömmer vi dock bort att Sovjetunionen ingalunda var okurrumperat och effektivt.

……

Vad är lösningarna på allt detta då enligt rapporten? Det är ett utökat samarbete med framföralllt de nordiska länderna. Det ska kunna omfatta gemensam incidenthantering, utbyte av försvarsplanering och utvecklande av förutsättningarna att ge och ta emot hjälp. Marginaldoktrinen gäller alltjämt, vilket varit fallet sedan Finland blev självständigt. Det är i princip otänkbart att tänka sig ett militärt angrepp på enbart Sverige.

Mycket av vårens diskussion har handlat om nödvändigheten att gå med i NATO för att lösa svensk säkerhet. Det är inte en helt enkelt övning av flera skäl. Det finns till att börja med inte ens ett momentant stöd för detta. Å andra sidan är det inte säkert att fönstret står öppet för all framtid. Med den nord/syd-spänning som finns i Europa kan det uppstå lägen där aptiten minskar drastiskt för andra att NATO skaffar sig en extra stor landgräns mot Ryssland och andra potentiella friktionsytor som ett inträde av Finland och Sverige skulle innebära ur ett sådant perspektiv. Det talar för att värdera tidsfaktorn och att sköta de nord/sydliga förbindelserna, så att den handlingsfriheten inte går förlorad.

Fast å ena sidan igen så står USA för 75 % av de militära utgifterna i NATO, så det kanske i USA vi ska gå med i. NATO är relativt irrelvant utan USA. Som så ofta är det svårt att hitta svaren innan man har formulerat den rätta frågan. Jag gör inte anspråk på att veta vilken den är, men jag bedömer inte att det handlar om NATO i första hand. Mitt bästa bud just nu är att frågan är: Hur ska Sverige på bästa sätt bidra till stabilitet och säkerhet i norra Europa?

Vi bör hålla i minnet att den typen av makt vi diskuterar i dessa sammanhang inte bara omfattar våldsmakt, utan även tvångsmakt. Att få andra att göra som man vill utan våld, men med föreställningen om att den kan komma att användas. Jag vill framkasta hypotesen att näst en mycket stark och kapabel motståndare, så finns det inget som provocerar det ryska säkerhetsetablissemanget så mycket som svaghet.

Detta och mycket annat bör vi ha med när vi betraktar den underfinansierade insatsorganisationen som baserade sig på uppfattningen om världen 2007-2009. Varför återkommer vissa av oss till detta ämne ständigt? För min del handlar det om något som påminner om Här är ditt kylskåp med Anne Lundberg. Med få ingridienser i skåpet är det svårt att laga mat. På samma sätt förhåller det sig med miliära system. Det är viktigt att ha en så stor bredd som möjligt.

De militära satsningarna i vår omvärld och vår egen förmåga måste vi förhålla oss till under arbetet med nästa rapport. Det kan vara på sin plats att påminna om att den militära kapaciteten är viktig också när det gäller vad som händer vid sönderfall i vår omgivning. Ingen vill ha kvalificerade militära resurser i sin närhet som det inte finns kontroll på.

Med tanke på det som Försvarsberedningen beskrivit om den tekniska utvecklingen och förändringarna i vår omvärld har jag svårt att se att Insatsorganisation 2014 ens överlever det året.

………

Det är möjligen så att bilden som tornar upp sig känns oöverstiglig. På något sätt finns det ett släktskap mellan miljörörelsen och vi som har ett mer miliärt perspektiv när det gäller (o)förmågan att svara på omgivningens frågor? Hur mycket och när? När kommer syndafloden respektive det ryska anfallet? I politikområdet blir det mycket nollsummespel. ”Jag tycker inte vi ska diskutera Ryssland, därför att vi står inför en temperaturökning” och vice-versa. Jag tror det är tid att inse att problemen kan existera parallellt och till och med försärka varandra. Kanske är tiden kommen för medel till ett starkare försvar och bättre krisberedskap i samhället?

—————————————————————–

Bildspelet som användes vid presentationen

Mitt föredrag (Bambuser fungerade inte de tre första min), följt av Annika Nordgren Christensen och Josefine Karlsson

Comments on this entry are closed.

  • Fredrik Konnander

    Förmågan att hantera och motverka strategiska påverkansoperationer är tyvärr en förmåga som avvecklades under den strategiska blackouten. SPF ansvarsområde har, förutom medieberedskapen, avvecklats alt lagts vilande. Med anledning av omvärldsutvecklingen och uttalade ambitioner från t.ex. ryska aktörer att använda sig av påverkansoperationer för att ” crush their morale, and not just of the troops but also of the people and the government” (http://vid-1.rian.ru/ig/valdai/Military_reform_eng.pdf, s.8) finns det ett uppenbart behov att åter överväga behovet av ett förnyat psykologiskt försvar som speglar det moderna informationssamhällets spelregler och utveckling, i syfte att stärka både den svenska krishanteringsförmågan och det svenska försvaret.