≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Karlis Neretnieks

Nedanstående inlägg är en bearbetad och utvidgad version av den jag publicerade på min blogg www.karlisn.blogspot.se den 15 maj. KN

Försvarsberedningen har, i mina ögon, levererat en i allt väsentlig bra och väl genomarbetad rapport. Förhoppningsvis kommer huvuddelen av de föreslagna åtgärderna kunna genomföras. Det trots de just nu pågående politiska piruetterna rörande finansieringen. En tydlig majoritet av de partier som deltog i beredningsarbetet är ju ändå överens om inriktningen. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka – dock inte till en nivå som motsvarar behoven, varken i dagens eller morgondagens säkerhetspolitiska miljö.

Den stora bristen i rapporten är att den inte bäddar för högre försvarsanslag efter 2025. Detta måste betraktas som tämligen förvånande då det i beredningen fanns en politisk majoritet (M, KD, C, L och SD) för att på längre sikt, mot 2030, öka anslagsnivån till ca 2 % av BNP. En helt nödvändig utveckling då den nivå som beredningen utgått ifrån som mål till 2025,  1,5 % av BNP, kommer att innebära fortsatta allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Med ledtider på ofta tio år för materielanskaffning, rekrytering och utbildning av personal, hade det funnits skäl att redan nu avdela en mindre pott med pengar för att vidta förberedelser inför framtida högre anslagsnivåer. Det hade kunnat vara åtgärder som t ex börja projektera vissa materielsystem, begära bygglov och genomföra miljöprövningar för framtida ökad verksamhet. Måttligt kostnadskrävande förberedelser, men ofta väldigt tidsödande. Rapporten ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt, man lägger en god grund men förbereder inte fortsättningen av bygget.

Bara för att nämna två uppenbara behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen 1,5 % av BNP. Flottan behöver utökas med en ”västkustflottilj” för att kunna bidra till att skyddet av importsjöfarten. Något som den idag inte mäktar med om den samtidigt ska verka i Östersjön, antalet fartyg räcker inte. Armén behöver ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för insatser i Finland. Något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt ihåligt. Finländska läsare lär knappast undgå att notera denna diskrepans mellan ord och verklig förmåga. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade det varit lämpligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå efter 2025. Förutom de två exemplen på behov av operativa förmågor krävs det också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % av BNP för att efterhand kunna omsätta sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter – det måste planeras redan nu.

Med detta sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning mot ytterligare höjda anslag efter 2025, tycker jag att de åtgärder som föreslås inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, är i huvudsak ändamålsenliga och väl avvägda. Det även om organisationen också framgent kommer att vara alltför liten för att på ett trovärdigt sätt vara krigsavhållande (avskräckande). Den kommer dock att bli krigsanvändbar, ett stort framsteg jämfört med läget idag. Något som i sig bidrar till att höja tröskeln för ett eventuellt angrepp mot Sverige.

Tonvikten på de föreslagna åtgärderna ligger på att maximalt utnyttja redan anskaffad materiel, etablerade förbandsstrukturer och befintliga anläggningar. Existerande stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m  fl liknande åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen kanske inte är de mest rubrikskapande, logistik, ledning och indirekt eld, men de utgör en förutsättning för att övriga förband överhuvudtaget ska fungera och kunna komma till verkan.

Ur operativ synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest betydelsefulla, förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och inte bara kan lösa begränsade taktiska uppgifter.

Det finns många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag begränsar mig här till några få.

Att armén ska innehålla tre mekaniserade brigader, i stället för som nu två, känns på gränsen till självklart. Det finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och redan idag tillgängliga stridsfordon räcker till en sådan organisationsförändring. Här är det främst en fråga om bemanning, något som kan lösas med ett ökat värnpliktsuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till de behov av logistik och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver. Att huvuddelen av förbanden i Stockholm samlas i en organisationsenhet och ges benämningen brigad, trots att den bara kommer innehålla två stridande bataljoner, är positivt. Det ger en tydligare struktur som underlättar såväl ledning, utbildning som logistik. Att ett av världens äldsta förband ”Livgardesbrigaden”, som funnits sedan 1522, därmed återuppstår som ett högre förband är också välkommet. Det går alltid att diskutera vad historia betyder, men det är sannolikt inte oväsentligt för personalens motivation och som en signal utåt. ”The Guards Brigade” eller ”The Life Guards” har en av oss ofta underskattad klang utomlands. (Som kuriosa: i Ryssland återuppsattes nyligen det av Peter den store, år 1683, grundade Preobrazjenskij-gardet).

Den beskrivna utvecklingen av marinen framstår som klart oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten, det är bra. Det är dock svårt att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Åtskilliga av flottans fartyg faller också för åldersstrecket omkring 2030, förberedelser för att ersätta dessa måste påbörjas i denna period. Här, om någonstans, framträder behovet av en mer långsiktig inriktning, och ökade anslag, väldigt tydligt.

Flygvapnets utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt då den i huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet löper över mycket lång tid. Här är det glädjande att beredningen sett till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet bör byggas ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad , flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.

Återupprättandet av F 16 i Uppsala som en fullvärdig flygflottilj känns också välmotiverat. Det ger inte bara möjligheter till att öka antalet stridsflygdivisioner i Flygvapnet, utan skapar även förutsättningar till en flexiblare basering. Här bör också noteras de möjligheter som en utbyggd basorganisation i Mellansverige innebär för att kunna ta emot utländsk hjälp, och för att skapa ett bakre basområde för finska flygstridskrafter.

Hemvärnets ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska ledas och genomföras i praktiken. Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den föreslagna utvecklingen på behovet av just motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning och betydelsefullare roll Hemvärnet ges i markstriden, desto större kommer samordningsbehovet med armén i övrigt att bli.  Behovet av att gemensamt planera utbildning, utnyttjande av skjutfält och utbildningsanordningar, samordna materielförsörjning och utveckla gemensamma ledningsmetoder, kommer att öka. Även befälsförsörjningen kommer behöva samordnas i större utsträckning än idag med hänsyn till de ökade krav som kommer att ställas på Hemvärnet. Det kommer också behövas fler aktiva officerare på olika chefsbefattningar i Hemvärnet. Att då ge Hemvärnet en självständigare roll i förhållande till övriga markstridsförband känns oövertänkt. Här uppstår känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” hos dem som frivilligt engagerar sig i Försvarsmakten slagit igenom på ett olyckligt sätt. Vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda knappa resurser.

Den idag stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen kommit upp med ett förslag om hur vi ska modifiera dagens officersutbildningssystem med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Det både för att bredda rekryteringsbasen som för att snabbare fylla upp organisationen. Man skissar på en modell där officersutbildningen skulle inledas med att alla blivande officerare, aktiva som reserv, genomför en fullständig värnpliktsutbildning vilken efterföljs av en ”befälskurs” på ca ett år, inriktad mot uppgiften att leda lägre förband i krig. Det skulle leda till att alla kan krigsplaceras efter två år. De officersaspiranter som redan har en akademisk utbildning skulle då kunna utnämnas till officerare och anställas. De som saknar akademisk utbildning skulle gå vidare till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna krigsplaceras efter genomförd ”befälskurs” och återgår till sin civila gärning, ungefär som idag. Sannolikt skulle den så kallade verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan då kunna kortas eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara krigsplaceringsbara. Sammantaget, ett större antal krigsplaceringsbara officerare. Ytterligare en bonus vore att ”befälskursen” med denna modell skulle få ett så stort elevantal att det vore möjligt att i större utsträckning bedriva övningar där eleverna kan öva med varandra inom ramen för lägre förband, och inte alltid vara beroende av extern övningstrupp. Det skulle också finnas skäl, och möjlighet, att avdela särskilt kompetenta officerare för att leda ”befälskursen”. Modellen skulle innebära en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska ges målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant nytänkande av beredningen.

Slutligen, det inledande kapitlet i beredningens rapport som beskriver svårigheterna med att göra säkerhetspolitiska bedömningar är mycket väl värt att läsas. Slutsatsen Förhoppningar om att ett återtagande av förmåga ska kunna ske i rätt tid när utvecklingen försämras har historiskt inte visat sig infrias, varken i ett svenskt eller internationellt perspektiv” borde vara en tankeställare för många som har, eller har haft, inflytande på Totalförsvarets utveckling.

Beredningen har gjort ett gott arbete inom givna, eller det man trodde var givna, ramar. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med medhjälpare, förtjänar där beröm. Frånvaron av en långsiktig inriktning mot ytterligare ökade försvarsanslag efter 2025, är dock ytterst olycklig. Risken är dock överhängande att det beredningen lagt en god grund för, ett trovärdigt totalförsvar, inte kommer att kunna förverkligas inom överskådlig tid. Något som inte bara påverkar vår egen försvarsförmåga, utan också hur utlandet, såväl presumtiva givare av militärt stöd som en eventuell angripare, bedömer seriositeten i svensk säkerhetspolitik.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.