av Karlis Neretnieks
Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver nödvändigtvis inte innebära att andra länders stridskrafter uppträder i Sverige. I ett krig mot en gemensam fiende är det i många avseenden för oss lika viktigt att bidra till våra grannländers försvarsförmåga som att vi själva kan utveckla hög effekt. Deras (grannländernas) möjligheter att möta ett militärt angrepp påverkar indirekt, i vissa fall direkt, Sveriges möjligheter att försvara sig. Vi bör i vår försvarsplanering därför väga in hur svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka våra grannars försvarsmöjligheter. I ett tidigare inlägg https://kkrva.com/forsvara-sverige-tillsammans-med-andra-del-1-finland/ diskuterade jag hur Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland. Här kommer jag att belysa några aspekter på hur svenskt agerande kan påverka försvaret av Norge, och vad det i sin tur kan betyda för försvaret av Sverige. Norges medlemskap i försvarsalliansen Nato gör att Norges roll alltid måste ses i ett Natoperspektiv.
Om vi kan vi bidra till Norges möjligheter att försvara sitt territorium ökar möjligheterna för Nato:
- Att stödja svenska försvarsoperationer i övre Norrland (och norra Finland)
- Att skydda sjö- och flygtransporter till hela den skandinaviska halvön,
- Att stödja svenska försvarsoperationer i södra Sverige och att agera på och över Östersjön till stöd för sina baltiska alliansmedlemmar.
Övre Norrlands betydelse i händelse av en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato är gravt underskattad i den svenska försvarsdebatten. De ryska baserna på Kolahalvön har en avgörande betydelse när det gäller Rysslands möjligheter att påverka atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Något som åter blivit aktuellt i och med att Nato på nytt börjat planera för att skicka förstärkningar från USA till Europa i händelse av allvarliga kriser eller krig. Den ryska ubåtsburna andraslagsförmågan är också baserad i Murmanskregionen. Att kunna skydda dessa basområden är ett strategiskt måste för Ryssland.
Skulle Ryssland få möjligheter att framgruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn, till norra Sverige i syfte att utvidga skyddszonen kring Murmanskområdet skulle Nato:s möjligheter att operera över Nordnorge och närliggande havsområden påverkas negativt. De ryska möjligheterna att såväl försvara baserna på Kolahalvön som att agera med alla typer av stridskrafter på Nordkalotten skulle öka.
I det fall en rysk framryckning genom norra Sverige (och norra Finland) fortsatte och nådde fram till den norska kusten skulle Nato:s möjligheter att operera i och över Norskahavet minska drastiskt. De ryska möjligheterna att skydda baserna på Kolahalvön skulle öka än mer och ubåtar och flyg skulle då också kunna operera avsevärt mer framskjutet. Förutom att det skulle skapa ett hot mot Nato:s atlantförbindelser så skulle det också innebära att sjö- och lufttransporter till hela den skandinaviska halvön blev avsevärt mer riskfyllda. Här bör noteras att Ryssland inte nödvändigtvis behöver basera stridskrafter i Nordnorge, även om det självfallet vore en fördel. Mycket vore redan vunnet om Nato fråntogs möjligheten att genomföra sjö- och flyginsatser från baser i Nordnorge.
Det finns också ett mer närliggande skäl för Sverige (och Finland) till att bidra till försvaret av Nordnorge. Det är främst därifrån som Nato skulle kunna understödja oss i försvaret av övre Norrland (och finska Lappland).
Geografin är här tydlig. Det är upp till Sverige (och Finland) att göra ”Nordkalottenoptionen” så oattraktiv för Ryssland så att den inte blir aktuell, eller riskerar att misslyckas om den genomförs. Något som kräver helt andra satsningar från svensk sida än vad som vanligen diskuteras i olika framtidsvisioner avseende Försvarsmaktens utformning.
Kopplat till Nato:s behov att säkerställa förbindelserna över Atlanten och till Skandinavien finns här även ett tydligt svenskt intresse. Norska hamnar och flygfält i mellersta och södra Norge utgör alternativa möjligheter för import av varor till Sverige (och i förlängningen också Finland) om hamnarna på den svenska västkusten inte skulle kunna utnyttjas. Samma hamnar och flygfält är också tänkbara platser dit militära förstärkningar till det nordiska området kan anlända. Något som till del redan är förberett, bland annat genom lagring av amerikansk materiel i Trondheim. Det finns därför goda skäl att överväga hur svenskt luftförsvar skulle kunna bidra till skyddet av dessa områden genom att utnyttja det djup som svenskt territorium erbjuder. Här finns det skäl att påpeka att svenska hamnar på Västkusten har en liknande roll ur norsk synvinkel, de utgör en alternativ försörjningsled om det skulle uppstå svårigheter att bedriva sjöfart direkt till Norge. Svensk förmåga att skydda sjöfart till Sverige blir därmed också viktigt för Norge.
Eventuella direkta Natoinsatser till stöd för Sverige, då inte bara i norr, kommer sannolikt också till stor del vara beroende av norsk infrastruktur. Vilket är ett ytterligare ett skäl till att Sverige borde se uppgiften att försvåra för ryska insatser med flyg och kryssningsrobotar riktade mot Norge som en del i försvaret av Sverige.
Här bör det även vägas in att utnyttjandet av norska baser är en förutsättning för att Nato ska kunna stödja sina baltiska alliansmedlemmar, främst då med flyginsatser. Kan vi vidta åtgärder för att öka trovärdigheten i det konceptet så ökar alliansens avskräckningspotential. Därmed ger vi ett bidrag till ökad stabilitet och säkerhet i hela det skandinavisk/baltiska området. Risken för ryska äventyrligheter i regionen skulle minska.
Som det framgår av detta inlägg, och det förra om Finland, så råder det ett antal komplicerade beroendeförhållanden mellan alla länder i regionen. Inget av länderna kan undgå att ta hänsyn till de andra i sin försvarsplanering. ”Försvara Sverige tillsammans med andra” innebär lika mycket att vi måste kunna stödja ”andras” operationer som att de stödjer våra operationer. Dessutom, optionen att försvara Sverige ”utan andra” finns inte – något som borde ha framgått ganska tydligt av resonemangen ovan.
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA
