Försvara Gotland – Varför och Hur?

10 mars, 2014 · 21 comments

in Försvar och säkerhet

Av generalmajor Karlis Neretnieks, fd rektor FHS och bl a operationsledare vid Milo Mitt

Lite väl lång artikel (11 min läsning, 4 sidor). Men kanske nyttig läsning för den som vill ha synpunkter på försvaret av Gotland. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske artikeln också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst./Karlis

De senaste dagarna har det kommit åtskilliga utspel om hur försvaret av Gotland ska förstärkas, snarare återupprättas. Flera modeller har föreslagits: att resurser tillförs från fastlandet vid behov, att övningsverksamheten periodvis förstärks, att antalet ubåtar utökas för att möta överskeppningsföretag, att det upprättas en permanent militär närvaro på ön, försvaret bör ske med robotar från fastlandet m fl. De flesta är nog medvetna om att ett krävs en kombination av åtgärder, men hur ser den optimala mixen ut, och varför?

Innan den frågan kan besvaras krävs en analys av varför Gotland kan vara intressant för en eventuell angripare, och hur han grundat på det skulle kunna gå till väga för att besätta ön.

Gotlands betydelse

Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd. Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ur Natosynvinkel gäller det att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum.

Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans händer. Om någon annan satt på ön så skulle vi ha det svårt att verka i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Till detta kan vi lägga nyttan av Gotland som sensorplattform för att få tidig förvarning och information om alla typer av operationer i östersjöområdet.

En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt. Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar också tid.

Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

Lösningen

Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid, och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar. För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.
Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis haft svårigheter att utveckla full effekt. En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

Avslutning

Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

Jag avser att inom några dagar återkomma med en artikel (kortare än den här) om vad stridskrafterna på Gotland bör bestå av och hur de bör organiseras. Intressant nog krävs det inte så mycket – hela armén behöver inte grupperas på Gotland.

Tack till er som orkat läsa.

Staffan Sjödén mars 10, 2014 kl. 11:18

Uppsala måndagen den 10 mars 2013

Generalmajor Karlis Neretnieks

Stort tack för en mycket intressant analys.

Med vänlig hälsning

Staffan Sjödén
Ro/Kn vid Södertörns hemvärnsbataljon

Johan Ludvig Niklasson mars 10, 2014 kl. 12:19

Hur snabbt någon med dystra avsikter i lönndom kan skaffa överläge i förhandling är lite irriterande

Jakob L mars 10, 2014 kl. 13:07

Jag hade förmånen att träffa på Generalmajor Neretniks under min tid som värnpliktig 89/90 vid P10.
Han var imponerande då, och har sannerligen inte blivit mindre imponernade med åren.
Tack för intressant läsning.

//Jakob

Wilhelm mars 10, 2014 kl. 14:16

Tack för en tydlig och klar redogörelse som reder ut begreppen för en – efter att ha lyssnat på våra politiker – förundrad och förvirrad Sverige- och försvarsvän.

Wilhelm S

Grönvita mars 10, 2014 kl. 16:12

Tack för intressant analys.
En detaljsynpunkt. Borde det inte vara så att om såväl Ryssland som NATO har så starkt egenintresse av att kontrollera Gotland så har vi, förutsatt att vi har en grundförmåga där, möjligheten att påkalla assistans från den sida som inte angripit? Det är i så fall ett argument för att inte vara medlem i NATO. Neutraliteten ställer krav på egen förmåga men möjliggör balanserat agerande i en konfliktdrabbad Östersjö.
Ser fram emot nästa artikel.

Bo Hugemark mars 10, 2014 kl. 16:30

Utomordentlig analys. Välbehövliga motargument mot de ytliga och dilettantiska åsikter som framförs i debatten.
Till de praktiska militära problemen med tilltransport när krisen är akut kan man foga att det är alltför sannolikt att den politiska ledningen skulle dröja i det längsta med beslut för att inte anklagas för alarmism och för att undvika att ”provocera”

Bosse

Olle Wästberg mars 10, 2014 kl. 18:28

En alldeles lysande artikel!
//Olle

Sumatra mars 10, 2014 kl. 20:27

En utmärkt artikel. Det som slog mig vid genomläsningen var att samma förhållande nog gäller oavsett om vi är med i NATO eller inte.

Mikael Ohlsson mars 10, 2014 kl. 20:37

Att Gotland är en av nycklarna i nyckelknippan till att låsa Östersjön, Kvarken och Bottenviken råder det ingen tvekan om. Frågan ligger nog mer på hur låset ska fungera! Stoppa alla möjligheter för ryska transporter och liksom Hansan kräva tull och total kontroll, kommer nog att vara provocerande. Men i ett samarbete med Finland försvåra trupptransporter sjövägen vore att föredra. Medlemskap i NATO skulle möjliggöra robotbaser på bägge sidor av Kaliningrad samt ett komplett lås av Finskaviken. Möjligheten för den ryska flottan att lämna Sankt Petersburg eller Kaliningrad i ett aggressivt syfte skulle så minska. 50-60 mils robotar i Blekinge, Gotland och Gävlebukten samt norra Kvarken skulle omöjliggöra hela Österhavet för ryskt vidkommande. Skulle dessutom vi lägga samma typ av robotar i norra Norrland samt tillsammans med Finland ha gemensamt radar försvar skulle man i princip även stänga Murmansk för ytgående fartyg. Men allt detta kräver goda framskjutna radar förvarningar, därför är även Finlands sak vår. Trots allt så är himmel och hav stora även om man tittar på en radarkarta!

Mr_Si mars 10, 2014 kl. 21:01

Väldigt intressant läsning! Tack för en bra analys och ser fram emot din nästa artikel!

Andreas mars 10, 2014 kl. 22:41

Karlis hävdar att NATO för att kunna försvara de baltiska länderna måste ha operationsfrihet i Östersjöområdet. Det håller jag inte med om. Det stämmer alldeles utmärkt om man tänker sig scenarier där de baltiska länderna försvaras från Sverige – men så måste inte fallet vara. Större delen av övriga Europa är redan medlemmar i NATO och givet de räckvidder och system som finns idag så kan detta ske även från andra håll. Från en del medlemmar i NATO behöver inte heller ens räckvidden vara speciellt lång för att kunna påverka.
Att det sedan är önskvärt att ha operationsfrihet i och över Östersjön är en helt annan sak.

Visst medger dagens vapenplattformar att man från Gotland kan verka över stora delar av Östersjön. Men det som inte tas med i det här argumentet och som ofta bortses från i många inlägg är att denna effekt mycket lätt nås med fjärrstridsmedel eller från marina plattformar. Med dagens vapensystem och dagens marina plattformar kan man åstadkomma precis samma effekt – UTAN att behöva ockupera land.

För att påverka vår operationsfrihet är det INTE ett krav att besitta Gotland. Det räcker att ha tillgång till t.ex. marina plattformar med kvalificerad förmåga.

Jag är uppriktigt bekymrad över alla argument som framförs om Gotlands betydelse. Det finns en uppenbar risk att vi genom detta riskerar att hamna i ett läge där vi inte ser skogen för alla träd.
Visst är försvaret av Gotland viktigt – men det tycker jag försvaret av hela Sverige är.
Ju mer fokus vi lägger på försvaret av Gotland desto större risk är det att vi skapar en situation där vi för att åtgärda våra brister satsar resurserna på Gotland.

Det hade varit tragiskt om vi i dessa valtider hamnar i ett läge där vi satsar lite extra på Gotland i all välmening utan att det egentligen har någon avgörande relevans.

Ensam är inte stark och kommer heller inte vara det i framtiden. Vi bör istället diskutera det hela i större kontext. När ska vi gå med i NATO och vad ställer det för krav på ominriktningar av vår Försvarsmakt?

Knobbur mars 11, 2014 kl. 01:48

Andreas, jag tror att Karlis utgår från att även Ryssland har vapensystem med långa räckvidder. Förvisso gränsar Litauen och Polen mot varandra på en kortare sträcka men nordväst om denna ligger Kaliningrad och söder om ligger Vitryssland.
Bedömningen blir därför att NATO får svårt att föra in förstärkningar den vägen.
Gotland är en del av Sverige, än så länge i alla fall, och ska försvaras likaväl som resten av riket. Skillnaden är möjligheten att få fram egna styrkor då FM, förutom några hercules och stridsbåtar, saknar egna resurser att transportera förband till Gotland.
Marina plattformar med kvalificerad förmåga har vi inte, och kommer troligen aldrig att få.

Per Tengblad mars 11, 2014 kl. 08:39

Betræffande førsvar av Sverige och Gotland finns det såvæl lång som kort utmaning.
Ett svenskt Noto medlemskap tar så lång tid att førankra och genomføra att oavsett om detta skulle visa sig vara bæsta væg så måste vi ha en kortsiktig løsning betræffande såvæl Gotland som Sverige.

Hær handlar det om trøsklar som ær tillræckligt høga før att om inte hindra så åtminstonne øka motviljan hos motståndaren att agera. I førsta hand genom att rycka undan några ”anvændbara løgner”.

Att ha ett førsvar av Gotland tar bort møjligheten att anvænda Folkrættsargumentet før att gå in och hjælpa oss att førsvara de intressen vi ær skyldiga att skydda, men idag kan sægas sakna førmåga att troværdigt løsa.

Min tro ær att en agressor snarare skulle anvænda folkrættsargumentet æn något annat før att genomføra en innsats i førebyggande syfte på gotland. Det har flera førdelar det førvirrar værldsopinionen, ær troværdigt hemma och svårt før oss att motsætta oss med vapenmakt. Vi skulle eskalera oproportionerligt i ett sådant fall och frågan ær om vi skulle vilja eller kunna. Det skulle bli ett de facto som Krim riskerar bli.

Så oavsett om det stridsekonomiska værdet av rustning av Gotland så finns det ett stort politiskt, diplomatiskt och folkrættsligt værde av att med gott samvete kunna hævda att ja, vi kan skydda de intressen vi skall skydda enligt folkrætten. Som exempel Northstream.

Det som skulle behøvas ær en fast basering av mindre enheter, alternativt en aktiv rullering av ex. LV, amfibie och ett stridsvagnskompani, vid sidan av beredskaps jakt. Men kring detta finns det många som vet mer om jag.

Per Tengblad

Sven Hugosson mars 11, 2014 kl. 14:23

I chefsposition i en ledningsstab för flygtransporter övade jag en gång i tiden den flygande delen an ”Operation Guten” (som gällde att snabbt bemanna Gotland från fastlandet). Det gick inte bra, och hade aldrig kunnat gå bra. Hoppas att försvarsberedningen läser och lyssnar.

Rettaw mars 14, 2014 kl. 18:00

Visst är det lite lustigt hur Gotland får sådan betydelse, och det faktum att Ryssland redan har en framposterad plattform i Kaliningrad ej nämns utom för att motivera varför NATO måste ta Gotland (men det bara är Rysk förmåga som nämns öppet).

I det föreslagna scenariot med Ryskt angrepp mot Estland tycks det mycket vettigare att placera Ryskt luftvärn med lång räckvidd på Estlands kust snarare än att skeppa det över Östersjön eftersom det i alla händelser behövs i Estland för att skydda markstridskrafterna. Nej, är det någon som senariot utpekar som trolig att angripa Gotland är det NATO, vilket torde betyda USA i praktiken, men det kanske glädjer än och annan militärhistoriker att även Dansken kan bli involverad i angreppet på Gotland.

mats johansson mars 15, 2014 kl. 11:16

Utmärkt folkupplysning som understryker vikten av att mobilisera också psykförsvar i den pågående debatten om Ryssland/Ukraina. Vi kan försvara oss bättre än idag, med nya resurser och prioriteringar. Var det inte en poäng med Steadfast Jazz att visa detta, även på Gotland? Utvärdering, någon?
Läs för övrigt mer här:
http://timbro.se/bokhandeln/bocker/kalla-kriget-20-0

Lars Heijmel april 10, 2014 kl. 20:51

Det som som skulle avskräcka Ryssland ordentligt att anfalla Sverige är om vi går med i NATO. Gör Gotland till en gigantisk Nato-bas och låt USA bestycka ön med vapen som
Ryssarna inte klarar av.
Det måste bli ett slut på frågan om vi ska gå med i NATO, vi måste gå med.
Varför, se den Ryska generalens Makarovs karta.
http://oplatsen.wordpress.com/2012/07/02/makarovs-karta/

{ 4 trackbacks }

Previous post:

Next post: