≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Ulf Henricsson

Ledamoten David Bergman tog för ett antal veckor sedan upp vårt förhållningssätt till soldaten och officerens yttersta uppgift – att kunna döda. Eftersom vi förser soldater och officerare med vapen och ammunition samt lär dem använda dessa för det yttersta syftet borde denna yttersta uppgift inte vara någon överraskning för någon.

På försvarsmaktens hemsida är det svårt att hitta någon antydan till förmågan att döda. Det mesta verkar beskriva någon form av äventyrsresa – inte minst rekryteringsdelarna.

Att inte tala om döden är en utbredd brist i dagens samhälle. Döden kommer alltid som en överraskning, trots att vi vet att den kan komma till oss när som helst.

För några veckor sedan hade jag tillfälle att fråga ett antal försvarsfrivilliga om försvarets yttersta uppgift. Inget svar var i närheten av uppgiften att utöva ”statskontrollerat väpnat våld” utan de verkade mest störda av att tala om att döda. Var det bättre förr? – tveksamt. När vi under en budgetdialog i 4:e Fördelningen i början på 90-talet kom in på den yttersta uppgiften sade en aktiv major; ”blir det krig så slutar jag”. Jag föreslog då att han borde lämna in sin avskedsansökan direkt –vi kan inte ha officerare som lämnar när allvaret börjar. Den diskussionen måste börja vid inryckningen och fortgå kontinuerligt. Det har försvarsmakten under min tid aldrig varit bra på. En del officerare tar upp frågan men bemöts alltför ofta av den attityd David Bergman beskriver. I början på 2000-talet skickade FHS in ett förslag till forskningsuppdrag till Högkvarteret; ”Militär organisation och döden”. Svaret var betecknade; ”behov saknas”! En märklig inställning av en organisation som har förmågan att döda som huvuduppgift.

Diskussionen är ju egentligen inte så svår. När jag för länge sedan fick frågan att reflektera över ett av de tio budorden tänkte jag, ”undrar vilket”?

Det tog tre sekunder att inse att det var en dum fråga, och den andra tanken var; ”nej, det är för svårt”. Den tredje tanken var;” fegis, du har varit officer i trettio år och du underkänner ditt eget yrkesval om du inte antar utmaningen”. Svaret till mig själv blir ”naturligtvis, ställer jag upp på det femte budet – Du skall icke dräpa – och om jag gör det hur kan jag då vara officer”? Jag skulle före mina erfarenheter från Bosnien ha klarat det enkelt och tagit till standardsvaret. ”Jag arbetar för ett svenskt försvar som är så respektingivande att vi aldrig skall behöva använda detta till det som är dess yttersta uppgift, att dräpa”. Jag skulle på det sättet slippa att ta ställning till om jag är beredd att bryta mot femte budet. Ett annat sätt kan vara att ”i princip” ställa upp på femte budet, för då har jag bakdörren öppen.

Ett halvår innan jag fick uppdraget att leda den första nordiska bataljonen i Bosnien fick jag på en totalförsvarskurs frågan ”kommer svenska soldater att skjuta om det blir krig”? Vid den tiden var media lika fulla av krig som nu, samma vedervärdiga bilder på dräpta människor, samma önskan att misstänkta krigsförbrytare skulle ställas till svars. En annan fråga var ”kan en svensk bli krigsförbrytare”? Bägge frågorna visar på en aningslöshet och /eller verklighetsflykt som är farlig. Att idyllisera en värld som inte är idyllisk leder lätt till att man hanterar problemen utifrån hur man skulle vilja att världen var och inte utifrån hur den är. Därmed inte sagt att vi skall låta bli att arbeta för en bättre värld.

Den ”miljö” vi upplevde i Bosnien 1993/94 beskrevs bäst av min brittiske kollega med orden ”well, we are not at war, but we are in a war”. En miljö som väl räckte till att bekräfta det svar jag gav på dessa frågor. Jag hade faktiskt med mig 850 vanliga svenskar till Bosnien. Vi glömde inte att tala om risker och döden under förberedelserna. Bland annat fick alla fylla i ”vita arkivet”. Vilket omedelbart renderade kritik från högre nivå! Men det var ingen i styrkan som inte fått möjlighet att tänka efter före.

Mitt och mina underställda chefers problem var inte att få svensken att skjuta utan få honom att inte skjuta. Även en svensk påverkas av att se oskyldiga människor mördas och lemlästas, han blir rädd och fylld med adrenalin när han blir beskjuten, precis som de allra flesta andra. Här är vi alla lika och i de situationerna är det i inte så svårt för en vanlig svensk att dräpa.

Min brittiske kollega gav mig också ett tydligt råd första gången vi träffades –skjut tillbaks inom ramen för reglerna så fort du får minsta anledning. Här har man valt våldet som språk. Om Du inte gör det kommer de att fortsätta skjuta och riskerna för dina egna och dem Du skall skydda blir bara större.

Varför ska de krigsherrar som valt våldet som medel att nå sina mål låta någon hindra dem om det inte är förenat med nackdelar, det vill säga farligt? Om Du har maktmedel måste du vara beredd att använda dem när korten synas, annars kan du lika gärna stanna hemma!

En kväll i slutet av oktober 1993 ringde en av mina kompanichefer och rapporterade upprört att enheter ur kompaniet var utsatta för ett regelrätt eldöverfall av ett paramilitärt band i staden Vares. Kompaniet hade uppgiften att skydda staden och om möjligt frita cirka 300 fängslade bosniska män. Krigsherren fick då ett klart och tydligt besked att nu hade den nordiska bataljonen slut på varningsskott och från och med nu skulle vi skjuta skarpt direkt om vi blev provocerade. Jag medger att det inte kändes helt lugnt i magen just då. Resultatet blev att mitt beslut aldrig behövde genomföras och att fångarna släpptes. Det var värt all oro i världen. Var det en bluff som gick hem? Nej – ordern att dräpa var given och skulle verkställts om vi blivit beskjutna igen. Ingen dräptes den gången, men många räddades till livet.

Kan det vara så att vår kollektiva rädsla för döden och att döda, gör oss till ett attraktivt mål för terrorism?

De vi dräpte i Bosnien kan räknas på fingrarna utan att behöva använda dem två gånger. De som räddades kunde räknas i tusentals. Jag hade hellre dräpt de som var den direkta orsaken till kriget. Det tillåter dock inte demokratin och folkrätten trots att det om något skulle vara en stor humanitär insats utgående från människor lika värde. Vad är 100 maktgiriga krigsherrars liv mot 100 000 oskyldigas liv? Det är de hundra som är skyldiga!

Det femte budet behöver tyvärr i vår värld – än så länge – ett tillägg. Du skall icke dräpa – men om dråp är enda sättet att undvika ett mycket värre våld än det du tvingas till – då må Du dräpa.

Debatten om döden bör varje blivande soldat och officer ta med sig själv innan denne fastnar för jobbet. Och för försvarsmakten måste det bli ett naturligt inslag i utbildningen – som det är försent att börja med på slagfältet.

Vi talar ofta om vilka förmågor vi behöver men vi glömmer alltid bort förmågan att bruka våra förmågor – att trycka av – från högsta till  lägsta nivå. Den förmågan är inte självklar, men den måste finnas i ett trovärdigt försvar.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.