≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Gunilla Herolf

Många gånger efter det att EU bildades har stora planer lanserats för en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Varje gång har dock dessa planer runnit ut i sanden eller givit resultat som varit obetydliga jämfört med vad upphovsmännen hoppats på. Uppenbart är att EU:s medlemsländer inte varit beredda att ge upp sin suveränitet inom ett område så centralt som detta. För de flesta av dem har också länken till Nato, den organisation som de ser som central för sin säkerhet, varit viktig att skydda. De steg som EU tagit har i stället i regel gällt aktiviteter i områden utanför organisationens territorium.

Efter ett antal år av föga aktivitet inom säkerhets- och försvarsområdet har alltsedan Europeiska rådets möte i december 2013 denna typ av frågor legat högt på EU:s dagordning. I mars 2015 lanserade kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, ett förslag om en gemensam armé. Hans motivering var att européerna därmed skulle visa ryssarna att de stod för sina värderingar. En gemensam armé skulle också öka trovärdigheten, hävdade han, när det gällde att kunna möta hot mot EU och närliggande länder. Junckers initiativ avfärdades först men togs senare upp i flera varianter. De flesta av dessa såg visserligen fortfarande den gemensamma armén som orealistisk men de var eniga i att se behovet av närmare samarbete inom ett antal försvarsområden.

Under hösten 2016 har ett antal möten avhandlat de olika idéerna. Störst intresse har ägnats det gemensamma fransk-tyska förslaget, som lades fram i september. I detta ingick inte någon Europaarmé, utan det var i stället baserat på den nuvarande ordningen med vetorätt för alla länder. Frankrike och Tyskland föreslog att man skulle skapa av ett militärt högkvarter för EU-operationer, något som Storbritannien tidigare lagt in sitt veto mot. Man ville också aktivera EU:s stridsgrupper och att EU-länderna i högre grad skulle utveckla och producera vapensystem gemensamt i stället för nationellt. Alla EU:s medlemsländer skulle ha möjlighet, om de så önskade, att delta i dessa olika typer av samarbete, men med stöd av en artikel i EU:s fördrag kan också enbart en grupp av länder agera tillsammans i s k permanent strukturerat samarbete. Typiskt för alla dessa tankar är att ingen av dem är ny. Frågan om ett högkvarter har diskuterats under ett antal år, stridsgrupperna har existerat sedan 2007 (utan att en enda gång komma till användning) och enighet om ökad gemensam utveckling och produktion av vapen har funnits i decennier. Problemet har varit att ta steget från allmänt utformade och vaga beslut till att utföra besluten i verkligheten.

Ett viktigt inslag i diskussionerna under hösten var också den globala strategi som utarbetats av EU:s höga representant, Federica Mogherini och som publicerades i juni. Innehållet berör delvis samma områden som det fransk-tyska förslaget men är inte lika långtgående. För att den globala strategin inte ska förbli en önskelista har hon dessutom utarbetat en plan för hur den ska implementeras och denna plan har diskuterats av EU:s utrikesministrar.

EU-kommissionen har också lagt fram en plan, ett resultat av långa förhandlingar med medlems­staterna. Planen, som gäller gemensam utveckling och produktion av vapen, presenterar bl a tankar om gemensam finansiering, men den vilar i hög grad på medlemsländernas goda vilja, något som alltid varit svårt att uppbåda på detta område.

De olika förslag som lagts fram visar på de olika motiv och intressen som ligger bakom dem. Det fransk-tyska initiativet är, liksom de flesta förslag från dessa två, en kompromiss av två länder som ofta har olika synsätt. Den franske presidenten ser, på grund av Storbritanniens troliga utträde ur EU och osäkerheten kring USA:s framtida politik, en möjlighet till en mer oberoende europeisk politik. Tyskland, som i militära frågor oftast agerar mycket försiktigt för att inte väcka andras antagonism, hoppas på att initiativet blir något att samlas kring i en problematisk tid för EU. Förslag från Centraleuropa, liksom från Finland, betonar det ökade skyddet (uppenbarligen gentemot Ryssland) som de skulle få genom en starkare satsning på försvaret av Europa.

För förslagsställarna, med stora ambitioner för EU:s räkning, blev EU:s försvarsministermöte den 14 – 15 november en missräkning. Bland övriga försvarsministrar var betoningen på NATO-relationen stark och tanken på ett militärt högkvarter avfärdades genast. I stället fick Federica Mogherinis mer nedtonade förslag stöd.

När EU:s ledare möttes den 15 december var tre områden uppe till behandling. Det första området gällde de delar av Mogherinis förslag som hade godkänts vid försvarsministermötet i november: I stället för ett militärt högkvarter enades man om att skapa en operativ planeringsenhet för civila fredsoperationer. Man förklarade (än en gång) att EU måste kunna ingripa snabbare vid konflikter. Man betonade också att det var viktigt att utnyttja sig av möjligheten med ett permanent strukturerat samarbete. Beträffande alla dessa områden var besluten vagt formulerade och den vidare konkretiseringen överläts till den höga representanten.

Det andra området var EU-kommissionens ovannämnda förslag om gemensam utveckling och produktion av vapen, vilken också godkändes. Det tredje gällde samarbetet mellan EU och Nato och de samarbetsområden som utpekats vid ett möte tidigare i december. Här togs inga stora steg framåt men samarbetet växer i omfattning och relationerna är nu goda, något som inte alltid varit fallet.

Vagheten i dessa beslut har lett till att länder läser in olika saker i dem. I Centraleuropa och Baltikum har man med gillande betonat det planerade ökade samarbetet med Nato. Den tyska kanslern Angela Merkel har också prisat den höga nivå som samarbetet mellan EU och Nato nu uppnått, liksom möjligheten till permanent strukturerat samarbete och möjligheten att få en planeringskapacitet på EU- nivå. President Hollande å sin sida ser resultatet som att det Europeiska rådet nu jämnat vägen för att Europa ska kunna organisera sitt försvar på egen hand, skapa permanenta resurser och leda militära eller civila operationer i en egen kommandostruktur.

Möjligen trodde Frankrike att Brexit skulle undanröja hindren för att skapa en europeisk strategisk autonomi. I så fall måste utfallet, trots de positiva franska uttalandena, ha blivit en besvikelse. En rad länder anser uppenbarligen fortfarande att det är vanskligt att satsa på EU för försvaret av Europa. Att EU som försvarsaktör kommer att bli starkt försvagat genom Storbritanniens utträde kan enbart ha bidragit till en ökad skepsis.

Födde då berget en mus även denna gång? Visst ser det så ut idag, men framtiden är osäker och mycket beror på händelseutvecklingen i USA. Om de värsta farhågorna beträffande president Trumps attityd till Nato besannas betyder det att Europa inte längre kan ta Nato för givet. Ett närmare försvarssamarbete inom EU – om än försvagat genom Brexit – kommer då av många att ses som en nödvändighet. På samma sätt kan Trumps attityd till Ryssland bli avgörande för de länder, speciellt i Centraleuropa och Baltikum, som anser sig ha anledning att frukta rysk politik och som hittills har sett USA som sin beskyddare samtidigt som en del andra EU-länder haft mindre förståelse för deras problem. Om president Trump ställer sig på rysk sida i kommande konflikter kommer europeiskt samarbete, trots problemen, att vara det enda återstående alternativet för dessa stater.

Europeiska försvarsambitioner kan som beskrivs ovan få en skjuts genom att Storbritannien inte längre blockerar vissa frågor och genom att man inte längre som tidigare med någon automatik kan räkna med USA. Samtidigt kvarstår alla tidigare problem: EU:s medlemsländer är djupt splittrade i försvarsfrågor (liksom i många andra frågor) och någon enighet om vare sig riktning eller detaljer finns inte. För att Europas framtid ska te sig något ljusare än just nu krävs betydligt mer än de initiativ vi hittills sett.

 
Författaren är Fil dr, ledamot av KKrVA och tidigare dess andre Styresman.