≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av David Bergman
Illustration: SoldF 1986, sid 228.

”Om du är trött eller rädd kan du lätt se i syne” påpekar SoldF. Förväntanseffekter påverkar alla och journalisters förutfattade mening om inkompetenta militärer som jagar spöken kommer också att påverka hur de själva söker och tolkar information. Illustration: SoldF 1986, sid 228.

Det var under tjänstgöring i Afghanistan som jag såg och läste Filter för första gången. En kollega, än mer journalistiskt intresserad än mig, hade tagit med sig det första numret av den då nya tidningen. Sedan dess har jag läst den regelbundet. Några av de bättre reportagen jag kommer ihåg har varit Madeleine Pollnow och Oskar Sonn Lindells respektive texter om hypen runt motiverande talare och vår godtrogenhet mot deras uppblåsta meritlistor. En granskning där även Försvarsmakten fick rättmätig kritik. Det har funnits andra reportage, som exempelvis om den militära övningsverksamheten på Vidsel-området, där jag inte alltid hållit med om vinklingen men helt oaktat läst då jag värdesatt välskrivna reportage med bildade uppfattningar som är annorlunda än min egen.

Vad som dock allt mer spårat ur är de återkommande artiklarna om de svenska ubåtsjakterna, inkompetenta militärer, hemlighetsnoja och ”mönsterseende”. Ett antal fall har med tiden tagits upp, motsägande information har presenterats eller kritiska röster har presenterats. En allt mer försvarsfientlig retorik har vuxit fram runt hur militärers skenande fantasi helt feltolkat verkligheten. Med det som grund har en bild av inkompetenta försvarsanställda med kollektiva vanföreställningar och masshysteri presenterats. Den enda alternativa möjligheten som presenterats till denna masshysteri har varit medvetet bedrägeri.

Som kryddning har ytterligare exempel som ”Svanordern” presenterats. ”Ordern”, som inte är en order, presenterades som uppvärmning inför det aktuella numret som Filter påstår innehöll försvarets allra sista ”skälvande bevis”. Mönstret blir inte bara osakligt utan närmast antydningsjournalistik: presentera ett skrattretande exempel, så ett frö av misstanke och antyd att allt faller om denna detalj ej stämmer.

Inför det senaste numret publicerades till och med förebyggande bemötande av presumtiv kritik. På Twitter bemöttes generell kritik samtidigt med taggarna utåt och krav på att motbevisa detaljer i ett nummer som då inte ens hade landat i tidningshyllorna. Jag har själv aldrig tidigare upplevt en tidning så tydligt gå i förebyggande försvarsställning gentemot läsare av något innan det ens är publicerat och har med tiden fått svårare att ta mig igenom och förhålla mig till de allt mer raljanta och nedsättande texterna.

För att vara tydlig, jag hyser ingen tvekan om att några av observationerna under årens alla ubåtsjakter varit felaktiga. Jag är övertygad om att många av dem varit det. Men en inställning om att lära de inkompetenta militärerna något om ”mönstereffekter” och att hjärnan ibland skarvar och föreställer sig saker blir nästan skrattretande. ”Om du är trött eller rädd kan du lätt se i syne” står det redan i Soldaten i fält och det krävs inte många timmar och lite mörker på ett soldatprov för att alla själva får uppleva och komma till självinsikten att hjärnan ibland spelar individen ett spratt. Förväntanseffekter är inte något nytt fenomen, inte heller den psykologiska kunskapen om hur konformitet, auktoritet och kontext påverkar individernas perception och beslutsfattande. Det har tvärtom alltid varit en inneboende faktor i den militära utbildningen, likaså metoder för att förebygga, hantera och mitigera effekterna av desamma. Detta är också varför information och enskilda indikatorer måste bearbetas och värderas innan man presenterar dem som underrättelser.

Av samma anledning är det vanskligt att avfärda något med enskilda fall som grund. Även om dessa ifrågasätts med rätta håller det inte att göra generaliseringar på det sättet som genomgående görs. Att övertolka en falsifiering av enskilda indikatorer riskerar att leda till vad som kallas för ett Typ II-fel där man felaktigt avfärdar en sann hypotes. Att falsifiera en indikator styrker inte hypotesen att motsatsen gäller. Förenklat: Att någon gripits oskyldigt stödjer inte slutsatsen att det saknas brottslighet. I många av de fall genom krigshistorien där underrättelsetjänster ställts inför ett mer tydligt facit på vad som har hänt har kritiken snarare varit ”Varför såg ni inte detta mönster?” än ”Varför har ni överdrivit?”.

Men det finns en än viktigare aspekt. Förväntanseffekter är inte en ensidig företeelse och varken en journalistisk eller militär utbildning är någon vaccination mot dem. Journalister är lika mycket människor som sjöofficerare och en förutfattad mening om inkompetenta militärer som jagar skuggor riskerar att snabbt bli en självuppfyllande profetia då man omedvetet väljer ut information som styrker sin tidigare uppfattning. Skrattretande fadäser är enkla att hitta i vilken stor organisation som helst och en människa som söker stöd för sin förutfattade mening kommer att hitta dessa. Och ju fler reportage om påstådda militära misstag man publicerar desto fler ”visselblåsare” som upplever förklaringsmodellen som lämplig för att lätta sin egen frustration kommer också att lockas fram. Ironiskt nog riskerar de aktuella reportagen därmed att falla in i samma mönstertänkande som dessa anklagar marinen för.

En debatteknik som bygger på anklagelser om vanföreställningar och förnekelse är dessutom väldigt praktisk att driva eftersom alla kritiker och deras argument automatiskt kan avfärdas med att de befinner sig just i den påstådda vanföreställningen.

Jag vet inte hur Filter och dess chefredaktör kommer att se på min kritik, även om jag med tanke på den förebyggande försvarsmetoden och utåtriktade taggar kan ana. Möjligen är min individuella åsikt som läsare inte längre giltig eftersom jag även är militär vilket enligt den argumentationsmetodik som byggts upp därmed enligt någon logik innebär att jag är del av den kollektiva förnekelse eller konspiration som påstås. Man kan självklart även välja att tolka irritation från läsare eller mothugg från yrkesfolk som effekten av olika psykologiska mekanismer om konformitet, lydnad och auktoritet. Eller så kan man mer logiskt välja att se irritation som en hyfsat naturlig reaktion då man kallar dem för inkompetenta och antyder att de lever i massförnekelse. Men då jag just nu överväger om jag även framgent kommer fortsätta läsa och ta tidningen på allvar vill jag ändå framföra ett råd från en mångårig läsare: filtrera bort era ubåtshistorier Filter.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.