Av Bengt Gustafsson, avdelning I, fd Överbefälhavare
I min bok om ubåtsfrågan har jag liksom Ingvar Carlsson i sina memoarer, kommit fram till att Sovjetunionens skäl till att kränka oss med ubåtar under praktiskt taget hela det kalla kriget i huvudsak var betingat av underrättelsetjänst, utbildning och övning; det vill säga det var av militäroperativa skäl.
Det pekas visserligen i min bok också på att den ökade aggressiviteten under 1980-talet kunde ha politiska motiv. Vårt politiska handlande vid U 137-incidenten och stödet till Solidaritet nämndes. I anslutning till det senare, nämndes också att även det amerikanska stödet till den polska fackföreningsrörelsen gick via svenska frihamnar, där ompackning kunde ske och avsändarnamn ändras. Stödet till Solidaritet kunde därför ses som ske i maskopi med USA. Nu har jag kommit fram till att det finns ett viktigare politiskt motiv.
Under min källforskning till en ny uppsats om det svenska flygvapnets förberedelser för att vid krig kunna samarbeta med Nato erinrar jag mig att Gunnar Unell sommaren 2009 fällde ett yttrande, som jag då inte knöt till mitt arbete om ubåtskränkningarna. Unell är flygöverste och var den som förvaltade Natosamarbetet på Operationsledningen i Försvarsstaben fram till Lennart Ljung lät förstöra dokumentationen 1984.
Vad Gunnar Unell sade var att Regeringen vid den tiden också hade tryckt på för att försvaret skulle vara lika aktiva i flygets incidentberedskap på västkusten som vi var på ostkusten. Minnet vaknade, då det sattes ihop med andra fakta i min nya studie, som att det amerikanska bombflyget under hela det kalla kriget skulle ta vägen över Skandinavien på sin väg mot mål i Sovjetunionen, liksom Polaris-robotarna från Norska havet. Jurij Andropov som KGB-chef och senare generalsekreterare hade föreställningen i början på 1980-talet att det bara var en tidsfråga innan USA skulle utlösa ett ”förstaslag” med kärnvapen mot unionen. Vidare fanns Sovjets återupptagande av en tidigare diskussion från 1960-talet, nämligen om Sverige hade viljan och förmågan att nedkämpa Nato-robotar som tog vägen över oss, samt de sovjetiska Stenkabåtarnas skenanfall mot Gotland i början på 1980-talet och nämnt i ubåtsboken i samband med ”Bodströmaffären”.
Sovjetunionen misstänkte tidigt att västflyget skulle ta vägen över Sverige precis som de hade gjort utan ingripande 1943 – 45 på sin väg mot Nazityskland. Att Polarisubåtarna hade utskjutningsplatser i Norska havet måste deras underrättelsetjänst ha konstaterat. Att flyget tog vägen över Skandinavien är lätt att förstå. De skulle möta en lång vägs kamp med Sovjetunionens/Warzawapaktens luftförsvar om de försökte flyga ända till Sovjet över kontinenten. Spionen Stig Wennerström hade säkert berättat för dem att det svenska luftförsvaret inte nu heller skulle bekämpa västflyget. Det är således inte underligt om Andropov, inte bara skickar Stenkabåtar mot Gotland, utan också intensifierar den ubåtsverksamhet som pågått sedan länge, för att markera: ”Nu måste Ni leva upp till Er så kallade neutralitetspolitik!”
Det är frestande att försöka fastställa vad det är som får Lennart Ljung att ungefär samtidigt förstöra pärmarna med Nato-samarbetet och intensifiera flygvapnets incidentberedskap västerut.
När jag fick klart för mig hela vidden av västsamarbetet 1992 var ju Lennart Ljung redan död, så jag kunde inte fråga honom vad som låg bakom. Utanför den lilla grupp av politiker och kanslihandläggare som kände till försvarsministerns förberedelser för västsamarbete, varav Olof Palme var en, så sköttes genomförandet av militärledningen med några få förbundna betrodda diplomater samt ett par officerare på den operativa sidan i Försvarsstaben. Fram till början av 1960-talet – när allt operativt arbete samlades till denna – sköttes arbetet direkt av Marin- och Flygstaben. Förberedelserna blev naturligtvis också kända av den stabspersonal och de tekniker som i praktiken genomförde åtgärderna, men egentligen behövde inte så många av dem känna till det innersta syftet.
Allt efter som åren gick och olika chefer och handläggare byttes ut blev i praktiken allt fler personer invigda i dubbelspelet. Risken för att en läcka skulle uppstå ökade, vilket var politiskt känsligare för den socialdemokratiska ledningen efter ”68-rörelsen”, som fångades upp av den nye statsministern Olof Palme. Efter att han återtagit regeringsmakten 1982 – när han lät Sverker Åström skriva ett dogmatiskt avsnitt om neutalitetspolitiken till sin regeringsförklaring – har Palme sannolikt sagt åt Lennart Ljung att kraftigt minska ner antalet militärer som i framtiden skulle vara invigda i förberedelserna för att vid krigsutbrott gå med i Nato. Det hade ju nu blivit ännu känsligare för honom efter hans ”brobyggarpolitik” mellan öst och väst under de två sista åren i opposition.
De synnerligen hemliga pärmarna i Försvarsstaben förstördes 1984. De ersattes av en ”telefonkatalog” som angav de inom samarbetsländerna befintliga kontaktmännen. Från och med utnämningen av Bengt Schuback till marinchef, så inviger Lennart Ljung inte nyutnämna amiraler och generaler i de förberedelser som är gjorda för att kunna samarbeta operativt med Nato. Beredskapen upprätthölls fortfarande av några officerare på Operationsledningen under ledning av den pensionerade marinchefen Per Rudberg. Resorna fortsätter som förut till Oslo, Köpenhamn och London det kalla kriget ut, det vill säga också med Ingvar Carlsson som statsminister.
Att den tidigare vice statsministern hölls utanför när antalet invigda skulle reduceras är ju tänkbart, men att den f d försvarsministern Anders Thunborg inte orientrade den nye statsministern vid Palmes plötsliga död är inte trovärdigt.
Olof Palme kunde själv se till att antalet nya politiker och handläggare i Regeringskansliet som känner till det hela minskas efter hand. Redan vid regeringsskiftet 1976 nämner han inte förberedelserna för Torbjörn Fälldin. Frågan är om det är Olof Palme själv som också klagar
på Lennart Ljung för obalansen i flygvapnets incidentberedskap? Och i så fall vad som ligger bakom det?
Tidpunkten råkar ju sammanfalla med efterspelet till Sven Anderssons utpekande av Sovjetunionen i slutet av april 1983, ett utpekande vilket Regeringen Palme ställer sig bakom i en not, och den så kallade Fermaffären. Innehåller samtalen med Georgij Arbatov en uppmaning som leder fram till påtalandet om att skärpa incidentförsvaret västerut?
Mycket intressant. Ser fram emot den kommande boken.
En del dubiösa personer försöker tala om för mig och alla andra att ”det var egentligen tyska och amerikanska u-båtar i de svenska vattnen, det förstår ju var och en att deras motiv var större, och u-137 var egentligen det enda undantaget från regeln”.
Om u-137 har gått på grund i Karlskrona skärgård vilket den har gjort, precis vid infartsleden vid infarten till Karlskrona örlogsbas märk väl apropå felnavigeringspåståendet, så betyder det att det rimligen inte var deras första resa i svenska vatten. Det är också sannolikt och helt klart matematiskt otvivelaktigt så att det krävs en hel del ryskt navigerande i svenska vatten, både i Stockholms skärgård och annorstädes, för att en felnavigering ska inträffa och en u-båt gå på grund på svenskt vatten. Hur inkompetenta måste inte ryssarna sannolikt vara annars? Jo så inkompetenta att de inte skulle mäktat med att konstruera en u-båt. Om en rysk u-båt går på grund vid Karlskrona örlogsbas så betyder det att vi har sett toppen på ett isberg med andra ord. Så enkelt är det matematiskt, räkna på det!
Roger Klang
Nja, Roger, jag tror absolut på de sovjetiska ubåtskränkningarna, men just ditt resonemang spelar väl motsidan rakt i handen? Är det någon gång man navigerar fel så är det väl första gången man är på en plats ?
/Ulf
Jag är nyfiken på vad General Gustafsson anser om Lars Borgnäs hypotes att det efter U-137 inte förekommit några Sovjetiska ubåtar i svenskt vatten. I boken Nationens Intresse presenteras teorier som pekar på att det endast var ubåtar från NATO i samförstånd med ett knippe svenska militärer.
Mig veterligen är det flest Sovjetiska ubåtar som faktiskt identifierats på svenskt vatten. Vi har ju givetvis U-137 men även också en sovjetisk ubåt som tvingades upp till ytan utanför Fårösund 1955. En till Whiskeyubåt har också identifierats när den sände med radar utanför svenskt vatten under marinens krigsförbandsövning 1976. HMS Sjöormen kunde följa den när den gick in på svenskt vatten genom Danziger Gatt och spelade även in ljud från den. Vart har dessa band tagit vägen?
Enda jag hört om NATO ubåtar är väl någon västtysk skorv som irrat sig in på västkusten. Enligt uppgift var dom så pass bullriga att man nästan kunde höra dom starta i hemmahamnen.
För övrigt tycker jag uppdrag gransknings propaganda om skolskepp och NATO ubåtar i Hårsfjärden är ren lögn och vinklat så det sjunger om det. Jag kanske inte är såpass objektiv ändå men som sagt så finns det endast bevis för ubåtar från WP.
Vill minnas en svensk kustartilleriofficer som påstod att han hört tydliga ljud från en sovjetisk ubåt i Hårsfjärden och även röster på ryska inifrån skrovet. Dessa band var förstörda när dom kom tillbaka. Avmagnetiserade och ”tvättade”.
Måste vara frustrerande att bli idiotförklarad på det viset när han själv och dom värnpliktiga vid minspärrarna och hydrofonstationerna vet vad dom hört.
Den här forskningen är mycket viktig dels för att förstå vår närtidshistora, men också för att kunna ta bättre försvarspolitiska beslut idag och för framtiden.
Det mest intressanta är kanske inte Sovjetunionens agerande, utan vårt eget. Om Sverige hade varit verkligt neutralt så hade Sovjet troligen haft minst lika srarka skäl att utöva kanonbåts- och ubåtsdiplomati för att påverka vårt beteende. Detta på grund av vår geografiska beägenhet och förmåga att till viss del röra oss på båda sidor.
Den mer intressanta frågan är varför från svensk sida var så rädd för att befolkningen skulle få veta sanningen. Själv gick jag i skolan under 80-talet och minns att neutralitetspolitiken användes som en trygghetsfilt av många. Genom att tro på neutraliteten kunde man kanske intala sig själv att hotet om ett tredje världskrig inte gällde oss, eftersom vi inte hade något otalt med någon.
Är det en särskilt stark anledning till det avancerade dubbelspelet? Tveksamt, men det är kanske inte enbart en förnuftsfråga.
/Chris Anderson
@Ulf:
Jag förstår din poäng. Jag tänker så här; Hur listade ryssarna ut var de svenska marinfartygen navigerade in i farleden till Karlskrona örlogsbas. Om det var genom att de hade kommit över en karta eller en kopia av en karta där farleden och skären var utmarkerade så finns det ingen anledning att tro att det var första gången u-137 var på plats och händelsevis gick på grund, såvida inte besättningen och kaptenen var oerfarna på just denna resa.
Om de hade tagit reda på infartsleden genom att följa John efter svenska fartyg så är det kanske troligt att besättningen var erfarna och hade gjort resan eller delar av resan förut. Inte desto mindre så är detta förfarandesätt mycket riskablare då man inte har koll på alla skär, så du har delvis rätt men inte så rätt att jag tror att det var första resan för u-137 in i farleden. Det måste i vilket fall som helst ha varit överlagda planerade resor som indikerar ett större engagemang.
Ska vi enas om det i alla fall?
Roger Klang
Allt är inte alltid vad det synes vara !
Detta ingår i ”Operatskij Mosh”
Och är en spetshot riktad endast mot Sverige som primärmål.
Operatskij Mosh ”sjösattes ju i och med den första förberedande delen var avklarad. en operativa förberedelsen mot Gotland samt operativa undersökningarna av vilken hamn man i skulle komma att skapa en RoRo hamn vid.
Se SU-kartorna/ritningarna aav hamnanläggningarna 1:1000 samt detaljritningarna av hamnanläggningarnas uppbyggnad stulen från FortF samt på plats undersökta och konfirmerade struktursuppbyggnad.
Detta är känt av Sveriges försvar redan 1970-talet vilket konfirmerats för mig 1983 av den ansvarige svenske stabs-officeren på generalsnivå.
Nu väljer jag att gå ut med detta för första gången. Nu vet dom att vi vet att dom vet. Men de vet icke hur mycket vi vet att dom vet. Detta VET vi med absolut säkerhet!
Hur vet vi detta då !
Vi vet vid vilken gräns vi skall tystna…….
”Stövaren”
Roger Klang ang. den ubåt av väst omdöpta till U137.
Denna opeartion ingår i den kända ”Operatskij Mosh”.
Och är en ”spets-del” av den operationens delavslut och påbörjan av nästa fasdel.
”Stövaren”
@Stövaren.
Jag har inte publicerat dina kommentarer. Kan du förklara mera vad Operatskij Mosh är enligt dig?