≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Nils Daag

Vid Folk och Försvars konferens i Sälen presenterade statsministern den nya svenska Säkerhets­strategin. I denna identifieras åtta primära hot mot landet alltifrån de militära till klimat­förändringar[1] . Strategin har visserligen kritiserats av oppositionen som alltför bred och för att hotbilden inte kopplats till åtgärder inkluderande högre försvarsanslag. Likväl är det klart positivt att en dylik strategi nu för första gången presenteras.

Det råder betydande samstämmighet kring den starkt negativa säkerhets­politiska utvecklingen. Däremot går meningarna dramatiskt isär beträffande vilka åtgärder som bäst gagnar vår säkerhet. Debatten har under senare år koncentrerats kring vårt förhållande till Nato. Regeringen hävdar att vår militära alliansfrihet tjänar oss väl. Samtidigt fördjupar man i rask takt samarbetet både med Nato som organisation och med enskilda Nato-medlemmar , inklusive USA. Oppositionen menar att endast ett fullödigt medlemskap i Nato kan garantera vår säkerhet och kräver dessutom i olika grad kraftfullt utökade försvarsanslag. Även bland oberoende bedömare och experter finns som bekant olika uppfattningar beträffande för – och nackdelar med en Nato-anslutning. Vad gäller de globala hoten understryker regeringen FNs roll . Detta inte minst mot bakgrund av vår plats i Säkerhets­rådet de närmaste två åren. Konfliktförebyggande är lösenordet för dagen.

Däremot handlar den allmänna säkerhets­politiska diskussionen i Sverige i mycket ringa grad om EUs roll. Detta i kontrast till de förhoppningar som för bara något decennium sedan knöts till det europeiska samarbetet också på den militära sidan. Vem talar idag om ”Battle groups”? Inte minst oförmågan att gemensamt och solidariskt hantera flyktingkrisen och den arabiska vårens övergång till blodigt kaos har satt djupt negativa spår. Brexit och populismens landvinningar hotar det europeiska samarbetets fundament. Meningarna hur man ska hantera ett aggressivt Ryssland går också isär. Trumps valseger har sänt chockvågor över Atlanten.

Emellertid står det vid en noggrannare betraktelse klart att den ovannämnda svenska Säkerhets­strategin anknyter till EUs Globala strategi. Starka krafter är i rörelse för att implementera denna inte minst på försvarsområdet. Tyskland, Frankrke och Kommissionen intar ledande roller. Dessa initiativ togs redan före Trumps valseger, men självklart har denna bidragit till att fokusera tänkandet. Gunilla Herolf har på ett förtjänstfullt sätt beskrivit processen och dagsläget i ett blogginlägg den 9 januari ” Födde berget en mus igen?”.

Det handlar bl a om civil-militärt samarbete, kapacitetsutveckling, forsknings-och materielsamarbete samt utnyttjande av befintliga planeringsresurser operativt. Frankrike betonar ånyo behovet av ökad europeisk strategisk autonomi för att hantera ett brett spektrum av hot inklusive terrorism. Denna bredare hotbild kan vare sig mötas nationellt eller enbart inom Nato-ramen. Det handlar också om ökat samarbete inom FoU[2] för att gynna den franska krigsmaterielindustrin. För Tyskland gäller det snarare att stärka Europas roll generellt.

Sverige uppfattas idag av andra medlemsstater som föga engagerat i den militära dimensionen av det säkerhets­politiska samarbetet. Det finns skäl för detta. Vi vill exempelvis inte fokusera det försvarsindustriella samarbetet enbart på Europa. De säkerhets­politiska utmaningarna skiljer sig också delvis beroende på geostrategiskt läge. För oss i norr handlar det i första hand om Östersjön och Ryssland. För medlemsstaterna i söder om Medelhavet och Mellanöstern.

För Sverige har det bilaterala samarbetet med USA varit av avgörande betydelse. Frågan är om relationerna någonsin varit mer intima än under Obama. Trumps intåg i Vita huset spär på den osäkerhet som råder beträffande den säkerhets­politiska utvecklingen. Även Storbritannien har varit en viktig bidragsgivare till europeisk säkerhet och partner till Sverige. När nu Frankrike och Tyskland stärker sin säkerhets­politiska roll finns anledning för Sverige att fundera över vårt agerande inom GSFP[3] inklusive hur vi förhåller oss till de nya initiativen. Vi bör naturligtvis inte återigen flytta över alla ägg från en korg till en annan. Det handlar snarare om att förstärka banden mellan Nato, EU och FN för att utvinna största möjliga effekt.

Inte minst vad gäller Försvarsmaktens inriktning tenderar pendelrörelserna att bli både alltför ryckiga och med alltför hög amplitud. Med en mild överdrift handlade det för något decennium sedan bara om internationella insatser. Nu är det enbart nationellt försvar. Ibland blir detta motsatsförhållande en smula konstlat. Även framöver kommer det att finnas behov av svenska insatser t ex marina sådana i Medelhavet och Persiska viken. Eller speciella förmågor inom ramen för EU eller FN-insatser i Afrika. Vår säkerhet tryggas både i närområdet och globalt! I den interna EU-processen har vi anledning att korrigera den bild som finns av Sverige som skeptiskt eller motvilligt. Inte minst gäller det att fundera över hur vi fördjupar kontakterna med EUs ledarnation Tyskland. Angela Merkels besök nyligen utgjorde rimligen ett viktigt steg i denna process.

Notera tisdagen den 7 mars då Kungl Krigsvetenskapsakademien och Folk och Försvar gemensamt organiserar ett seminarium europeiskt säkerhets- och försvars­politiskt samarbete

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 


Noter>
[1] Militära, Information och cyber, Terrorism och våldsbejakande extremism, Organiserad brottslighet, Energiförsörjning, Transporter och infrastruktur, Hälsohot, Klimat.
[2] Forskning och Utveckling.
[3] EUs gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.