Uppgifterna i The Times om att premiärminister Cameron väntas utlysa en folkomröstning kring 2018 om EU, när det gäller omförhandlade villkor för Storbritannien, kan innebära en ytterligare ökad osäkerhet för framtiden.
Det spär på de frågetecken som finns för var EU tar vägen. När de stora staterna i Europa positionerar om sig, så tvingas de mindre staterna att förhålla sig till en verklighet. Eftersom Cameron, om uppgifterna stämmer, måste ha med sig förändringar som uppfattas som klara fördelar för Storbritannien, så är risken därför stor att dessa kommer att underminera sammanhållningen i Europa.
Det är symptomatiskt att dessa uppgifter kommer nu, när NATO-frågan aldrig varit hetare än den här veckan. Organisationens generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen gav igår det väntade beskedet att Sverige inte kan räkna med NATO:s stöd vid en kris, men att vi är välkomna som medlemmar.
Under gårdagen framkom det att regeringen diskuterat deltagande i NATO Response Force (NRF), vilket motsvarar en mycket större upplaga av EU:s stridsgrupper. Regeringen öppnade därmed upp för en diskussion i frågan, ,vilket socialdemokraterna inte avvisade. Det fanns en diskussion kring 2008 om detta, men då sa socialdemokraterna nej. Däremot gick Finland in, vilket tyder på att ett deltagande i NRF är förenlig med en militär alliansfrihet. Finland har ju som bekant utrett två gånger vad ett NATO-medlemskap skulle innebära, men valt att stå utanför.
Som NRF är uppbyggd lämnar det utrymme att delta med förband. NRF består av tre element: En ledningsförmåga, en Immediate Response Force (IRF) om c:a 14000 personer och en Response Forces Pool (RFP), där de deltagande länderna kan avdela resurser som kan användas efter behov och politisk vilja.
Socialdemokraterna avvisade på dagens pressträff en svensk motsvarande NATO-utredning med motiveringen att det inte är meningsfullt, eftersom partiet ändå inte kommer att säga ja till NATO. Istället betonar socialdemokraterna det nordiska samarbetet som en väg för framtiden.
Sälenkonferensen 2013 har visat att det numera finns två huvudalternativ i försvars- och säkerhetspolitiken: Militär alliansfrihet med stöd av utvidgat nordiskt samarbete och den transatlantiska länken eller ett medlemskap i NATO. I och med att socialdemokraterna avvisar en utredning om NATO, sä leder för närvarande den militär alliansfriheten. Men, denna förutsätter en trovärdig finansiering.
Inför konferensen hette det att NATO skulle vara elefanten i rummet, men så blev det inte. Men en mygga i rummet tror jag mig i alla fall ha identifierat: EU
Nästan ingen har nämnt den politiska allians vi ingår vi i, och vars solidaritet hela riksdagen ställde sin förhoppning till 2009:
”Regeringen ställer sig bakom den av Försvarsberedningen föreslagna solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.”
Fyra år är en kort tid i försvars- och säkerhetspolitiken.
