≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Gunilla Herolf

 
Att EU ännu håller en enad front mot Ryssland beträffande sanktioner ses av många som ett mirakel. Vid det Europeiska rådets möte den 19-20 mars 2015 togs beslutet att sanktionerna skulle kvarstå åtminstone till årets slut och inför mötet 25-26 juni, då sanktionerna formellt ska förnyas, talas dessutom om skärpningar av dem. Ett av förslagen är att utesluta Ryssland ur det internationella betalningssystemet, något som skulle drabba landet oerhört hårt.

Hur länge till kan det hålla? Många EU-länder har ett intresse av att bryta fronten antingen på grund av sin sårbarhet gentemot Ryssland eller genom att de mister inkomster i och med EU:s sanktioner och de påföljande ryska embargon som införts.

Bakgrunden till de fortsatta sanktionerna är det ryska agerande i Ukraina. Trots de två Minskavtalen (det senaste i februari 2015) om bl a eld upphör och ryskt tillbakadragande fortsätter striderna. Under våren har de tilltagit samtidigt som man hindrat observatörerna från Organisationen för säkerhet och samarbete (OSSE) att utföra sitt arbete.

Den ryska politiken begränsar sig emellertid inte enbart till Ukraina. Den har åtföljts av ett aggressivt beteende mot en rad andra länder, bl a genom simulerade flygattacker, flygningar utan transponder med stor risk för kollisioner, inflygningar på andra länders territorier m m. Putin har vidare hotat med att utplacera kärnvapen på Krim och i Kaliningrad, och har i efterhand nämnt att han övervägt att sätta kärnvapen i beredskap i samband med annekteringen av Krim. Den senaste nyheten är att Putin meddelat att Ryssland tänker utöka sin kärnvapenarsenal.

Den ryska politiken har allmänt i Europa väckt starkt kritik men också oro över vilka mål som den ryske presidenten kan ha. Detta leder dock inte med nödvändighet till sanktioner. Att sådana kommit till stånd kan till stor del tillskrivas den tyska kanslern, Angela Merkel, som alltmer framstår som Europas ledare. I den s k Normandiegruppen har hon, tillsammans med Frankrikes president Hollande och Ukrainas president Porosjenko, lett de förhandlingar med Ryssland som utmynnade i Minsk I- och Minsk II-avtalen. Sanktionerna har beslutats av det Europeiska rådet, EU:s högsta beslutande organ. Inom EU har därutöver en rad aktörer deltagit, framför allt Europeiska rådets, Donald Tusk och den Europeiska utrikestjänstens höga representant, Federica Mogherini. Ledarrrollen är emellertid fru Merkels och hennes arbete går ut på att samla EU:s medlemsländer bakom en Rysslandspolitik som alla stödjer.

Att ett antal länder vacklar är dock tydligt. Förra året mottogs Vladimir Putin med stora hedersbetygelser i Österrike och i kandidatlandet Serbien. Framträdande politiker från EU-länder har också besökt Moskva, bland dem Cyperns president och Italiens premiärminister Matteo Renzi.

Geografi spelar en stark roll när det gäller ländernas hållning. I stort sett gäller att ju närmare Ryssland ett land är beläget, desto större är oron och därmed, beträffande vissa länder, kritiken. En annan stark faktor är sårbarheten, som leder en del stater (även några av dem som ligger nära Ryssland) till samarbete.

Energifrågor spelar likaså en mycket stor roll. Vissa länders beroende av rysk energi har satt dem i en svår situation. EU försöker genom att skapa en energiunion att minska ett sådant beroende men åtgärderna kommer att ta tid. Under tiden försöker man minska den stora roll som bl a Gazprom har i Europa. EU-kommissionen upplever nu att Gazprom försöker förhindra marknadsekonomin att fungera i Central- och Östeuropa för att på olika sätt utnyttja sin dominerande position. Kommissionen har vunnit vissa segrar, som t ex att stoppa South Stream, den pipeline som skulle ha lett gasen under Svarta Havet genom Bulgarien upp i Europa och givit Ryssland direkt tillgång till och ett starkt grepp över energimarknaden i sydöstra Europa. Ryssland har emellertid i stället initierat en gasledning via kandidatlandet Turkiet den s k Turkish Stream. Även Serbien, liksom Grekland och Ungern, är intresserade av att ansluta sig till gasledningen. För Grekland är givetvis den desperata ekonomiska situationen och behovet av billig energi en stark anledning till detta.

Samma erosion som energifrågan skapar inom EU åstadkoms också av det informationskrig som Ryssland bedriver mot vissa länder, däribland i hög grad de baltiska, liksom de massiva desinformationskampanjer som nu pågår. En liknande effekt skapas också av det sätt på vilket Putin infiltrerar europeisk politik genom politiska partier på ytterkanterna.  Starkast är inflytandet i Ungern där såväl Fidesz som Jobbik, de två största partierna, är Rysslandsvänliga. Syftet att splittra EU kan också anas bakom de ryska antydningarna att man överväger att lyfta embargot för export från Cypern, Grekland och Ungern.

En följd av den ryska politiken är att europeiska länder agerar med stor försiktighet för att inte ytterligare irritera ryssarna. Det gäller i hög grad det Östliga partnerskapet, där det senaste mötet avhölls i Riga den 21-22 maj. När detta polsk-svenska initiativ trädde i kraft 2009 byggde det på principen att EU skulle ge ”mer för mer”. Det betydde att i den takt som länderna reformerade sina system och blev allt mindre korrumperade skulle också EU:s stöd till dem öka. Det Östliga partnerskapet har alltid varit omdiskuterat, bl a på grund av att EU-länderna haft olika åsikter om huruvida slutmålet skulle vara EU-medlemskap eller inte. Bristen på reformer i de sex partnerskapsländerna har också varit tillbakahållande. En helt ny situation inträdde emellertid när Putin i geopolitisk anda valde att tolka det Östliga partnerskapet som en aggressiv politik riktad mot Ryssland och hans utspel har lyckats med att påverka ett antal EU-länder, som därmed tonat ner sitt stöd till politiken. Att Rigamötets slutsatser skulle bli blygsamma var därmed givet och att det ryska utrikesdepartementet trots detta i en kommentar talat om ”antiryska komplex” och bristande respekt för demokratin är inte heller att förvånas över. Frågan som återstår är hur EU ska fortsätta att driva det Östliga partnerskapet. I vilken grad kommer de länder som förordar ökade kontakter med Ryssland med sikte på avspänning att lyckas med att i praktiken avveckla det Östliga partnerskapet för att därmed undvika ökad konfliktnivå med Ryssland?

De som vill återknyta nära kontakter med Ryssland har också ett annat argument i det att EU är beroende av Ryssland när det gäller en rad svåra problem som IS, Mellanöstern, Iran, Irak, Syrien osv. Här gäller förstås också vilka åsikter som andra aktörer har. Angela Merkel fick nyligen stöd vid G-7-mötet för en stram linje mot Ryssland, men med tanke på den skickliga ryska söndringspolitiken, det splittrade Europa och dessutom det faktum att sanktionerna slår hårt mot Tyskland, kan inget i dag tas för givet.

 

Författaren äe Fil dr och ledamot av KKrVA.