≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Jan Leijonhielm
Den ryska ledningen bestrider all inblandning. Foto: Shutterstock.com

Den ryska ledningen bestrider all inblandning. Foto: Shutterstock.com

Efter en vecka i London med bl a syftet att diskutera den senaste ryska utvecklingen med brittiska kolleger känns det vid återkomsten som lugnet efter stormen. Engelsk press, radio och TV har under veckan närmast dränkts i en stormflod av uttalanden, intervjuer, samtal med specialister, diplomater och en växande mängd faktaprogram kring fallet Skripal. Effekten av en solidarisk omvärld och resulterande utvisningar av sällan skådad omfattning har naturligtvis också skänkt Theresa May många välbehövliga politiska poäng.

Den ryska reaktionen, sådan den framgått av ryska media och uttalanden, har inte oväntat bestått i förnekande och diverse disparata förklaringar. Huvudtemat är att inga konkreta bevis framlagts och att tidigare påståenden om en fientlig russofobisk omvärld nu besannas. Några mer nyanserade ryska analytiker medger dock att Moskva har misslyckats med att försvara sig på ett rimligt sätt och inte förmått ge en trovärdig förklaring till bakgrunden.

Sannolikheten att ryska aktörer ligger bakom attacken är självfallet mycket hög, den följer ett sedan decennier välkänt mönster: Moskva har mördat eller försökt ta livet på avhoppare och ryska kritiker utomlands på olika sätt, allt ifrån ishacka till gift i olika former. Under efterkrigstiden inleddes raden av attacker med mordet på Stepan Bandera i Munchen 1959. Bandera mördades med cyankaliumgas som applicerades genom att en kapsel avlossades från en hoprullad tidning, en enkel och effektiv metod och svårt att spåra förövaren. Även tallium har använts, liksom ricin och strontium.  I det senaste fallet, där f d FSB-agenten Alexander Litvinovskij 2006 mördades med polonium, användes en substans som tack vare ett radioaktivt spår var lättare att följa. En engelsk domstol kunde därför konstatera att Litvinovskij mördats av två tidigare kolleger under en testund i London. Moskva blånekade, vilket knappast styrker deras aktuella dementier. Ryska emigranter av olika slag lever farligt i England, många har dött på ovanligt sätt eller begått påstådda självmord. För ögonblicket undersöker man 14 misstänkta fall, däribland oppositionspolitikern Berezovskij.

Från rysk sida har hävdats att man aldrig tillverkat eller innehar det aktuella giftet, novitjok. På samma sätt förnekade man lögnaktigt t ex utvecklingen av biologiska stridsmedel under sovjeteran eller vissa kemvapen. Påståendet förefaller lätt genomskådat, eftersom flera av deltagarna i utvecklingen av substansen under 1970-talet trätt fram, bl a en person vid namn Mirzajanov som tidigt hoppade av till USA och kunde ge detaljerad information. Genom underrättelsesamarbetet har England fått kunskapen på ett tidigt stadium, vilket gjorde att man relativt snabbt kunde identifiera giftet. Det ryska påståendet att flera länder innehar novitjok behöver dock inte vara felaktigt, för att hitta motmedel kan man ibland tvingas producera små mängder av ämnet i fråga. Ett recept finns också på nätet, men tillverkning kräver en avancerad produktionsförmåga.  Att något av de utpekade länderna skulle använda novitjok för att förgifta en rysk f d GRU-överste faller dock på sin egen orimlighet. Likaså att någon rysk grupp skulle ha nytta av att misskreditera Ryssland på detta sätt. Hämndlystna och okontrollerbara grupperingar inom GRU eller FSB är kanske inte helt otänkbara, men åtkomst och hanteringsproblematiken ställer stora frågetecken. I Moskva, där man kan få stöd för i stort sett vilken krystad förklaring som helst, anser många självklart att det är en västlig konspiration för att svärta ned Ryssland.

Man kan i sammanhanget ställa sig den berättigade frågan: varför använder sig Moskva av ett så utpekande gift? Svaret vad gäller t ex polonium kan vara att man felbedömde spårbarheten, vilket dock inte är sannolikt. I fallet Kriplak måste man ha vetat att det kunde identifieras. Det logiska svaret blir då att man helt enkelt inte bryr sig. Giftet kan förmodligen spåras till personer som hanterat det, men som inte längre finns i landet. Budskapet är sålunda att vi aldrig glömmer eller förlåter och ingen förrädare går säker. Putin bekräftade f ö öppet att han aldrig tänker förlåta förräderi i en intervju för en tid sedan. Sämre relationer med mållandet ingår i kalkylen, de blev vad gäller t ex Litvinenko klart hanterbara. Däremot hade man nog inte räknat med den internationella uppslutningen bakom England och konsekvenserna av denna, framför allt inte den massiva uppslutningen från Washington.

Man kan se den ryska attityden som en spegelbild av den numera lagstadgade rätten att skydda, ryssars, ja t o m rysspråkigas säkerhet, varhelst de befinner sig i världen. Man har således självsvåldigt tagit rätten att intervenera på valfritt sätt i andra länder. Att inte omvärlden protesterade när lagen – som bryter mot ett antal internationella konventioner och avtal – antogs i duman är häpnadsväckande och gav därmed en mycket farlig signal.

Hur utvecklingen kan se ut är naturligtvis svårt att bedöma, den kan såväl eskalera som bibehållas på nuvarande nivå en tid. I skrivande stund ligger far och dotter fortfarande medvetslösa. Om de avlider torde det första alternativet gälla. Hade den engelska polis som drabbades dött, hade situationen enligt många bedömare eskalerat mycket snabbt, troligen hade då en stor mängd ryssar utvisats och tillgångar frysts i England. Det är sannolikt också så, vilket har förespråkats från bl a den brittiske försvarsministern att man kommer att fokusera på Putinvänligt kapital och dess ägare, detta slår, anser man, mot Putin som beskyddare. Från amerikanskt håll har nämnts möjligheten att avslöja vad man vet om Putin och hans familjs tillgångar, t ex döttrarnas banktillgodohavanden i Lettland eller Putins fastigheter i Paris och på andra ställen. Rysk ekonomi, i stort behov av utländska investeringar riskerar ånyo en stagnationsperiod.

Sammanfattningsvis har man nu nått den situation som vissa ryska politiker hävdat man är fullt beredd att ta – Ryssland mot alla. Man är hur som helst fast i sin egen retorik och att backa ter sig närmast omöjligt. Moskva har avslutat perioden av brinkmanship och tagit steget ut i det okända, omvärlden har slutit sig samman och horisonten mörknar. Vägen tillbaka blir sannolikt lång och mödosam.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Comments on this entry are closed.