≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Lars Fresker

Politikerna har återupptäckt det nationella försvaret, fast valt att inte finansiera det. Den tidigare insikten, att en globaliserad värld också kräver ett försvar med förmåga till substantiella internationella insatser verkar ha förbleknat. Kommer något parti att våga ta ett helhetsgrepp på försvaret under årets Almedalsvecka?

Låt oss börja med det nationella försvaret. Som flera bedömare redan konstaterat och som vi skrev redan 2015 (SvD Brännpunkt 17/6 2015) behöver ett land med Sveriges yta och läge dubbelt så stor armé och dito marin, jämfört med dagens försvar, samt ett vidmakthållande av ett flygvapen om 100 stridsflygplan, dock med ökad förmåga att motstå ett överraskningsangrepp.

Det försvar vi har idag är dimensionerat för internationella insatser, med ett lugnt svenskt närområde. Det är numer också allom bekant att inom dagens försvar är materielbristerna markanta och finansieringsbehoven skriande.

Ett uppvaknande har skett hos politikerna rörande behovet av ett nationellt försvar, efter väckarklockan Georgien 2008 och kallduschen Ukraina 2014. Idag råder ingen tvekan om att Ryssland är villigt att använda våld mot sina grannländer för att nå utrikes- och inrikespolitiska mål.

Sverige agerar fortfarande internationellt. Det är helt sant att svenska officerare och soldater gör ett bra jobb i Mali, Afghanistan och Irak. Våra soldater och officerare erhåller beröm för sin goda utbildning och för de bidrag de ger till fred och säkerhet. Svenska soldater och officerare är bärare av en god demokratisk tradition och har en syn på sitt uppdrag och sina medmänniskor som följer av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Därigenom höjer vi effekten på de fredsinsatser vi deltar i. Fast faktum kvarstår. Det är små insatser vi förmår göra idag och Försvarsmakten har svårt att personalförsörja dem på grund av en liten organisation med många vakanser.

Samtidigt bleknar våra nuvarande insatser i jämförelse med det uppenbara behovet av militär förmåga att bygga fred och säkerhet. Idag kommer de största enskilda flyktinggrupperna till Europa från Syrien och Afghanistan. I fallet Afghanistan är det ett kvitto på vårt egna misslyckande. Vårt misslyckande i betydelsen Västs misslyckande. Vi lämnade Afghanistan innan vi var klara. USA lämnade och Europa saknar förmågan att klara av insatserna där på egen hand. Konsekvenserna, bland annat i form av de civila som kriget hemsökt, kommer till oss nu.

För Sveriges del borde den tidigare målsättningen, att ha reell förmåga att ha minst en svensk bataljonsstridsgrupp insatt internationellt, i hög konfliktnivå, över tid, vara rimlig. Därutöver borde det finnas förmåga till några mindre internationella insatser med lägre numerär. För att lyckas med det, samtidigt som vi tryggar Sverige, krävs en ökning av antalet militära förband. För att lyckas med insatser både nationellt och internationellt parallellt krävs att vi behåller systemet med anställda heltids- och deltidstjänstgörande. Det systemet bygger på ett reellt behov som kommer ur dagens konflikter. Det får nu inte kastas ut som barnet med badvattnet bara för att vi nu återtar värnplikten som åkte ut vid det förra totalomkastet i försvarsinriktning.

Vi lever i en globaliserad värld. Säkerhet byggs både hemma och borta. Det är fortfarande lika sant som under 2000-talets början. Det torde vara tydligt för alla att globaliseringen inte bara handlar om ekonomi, migration och ideologi, utan också gett oss en globalisering av våld och krig. Konflikterna ute i världen pågår numera också här hemma i Sverige och Europa i form av terrorism. Har vi råd att låta bli att satsa både på nationell och internationell militär förmåga?

Sveriges militära ambitionsnivå, nationellt och internationellt borde vara; Att på en ökad nivå verka mot de säkerhetshot vi alla står inför. Sverige borde vara en del i en gemensam västlig vilja att motverka att krigen driver miljoner på flykt och in i desperation. Ett starkt och upprustat försvar är det bästa verktyget för fred både hemma och borta.

Men finns den politiska förmågan att se det militära försvaret som det verktyg det faktiskt är? Lyft blicken under nästa valrörelse! Och varför inte börja med det redan under årets politikervecka i Almedalen?

För övrig anser jag att lägstalönerna i Försvarsmakten, som stått still sedan 2012, måste höjas.

 
Författaren är ordförande Officersförbundet.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.